Mitt förhållande till några vattenfall

Vattenfall har alltid fascinerat mig även om jag sällan letat efter vattenfall bara för att titta på dem. Det gäller kanske speciell mycket för Sveriges dominerande Vattenfall i Råcksta, Stockholm:

Om jag spontant skulle räkna upp de vattenfall som berört mig mest så blir det:

• Vattenfallet nedanför "Åhlströms branddamm" som vi kallade den, i övre änden av Solkensbäcken (Saxdalen)

• Vattenfallet nedanför bron vid Nya Dammen (Saxdalen)

Rinnande vatten och kanske ännu mer forsande vatten och allra mest fallande vatten har alltid varit en positiv upplevelse för mig. Jag tror att vi hade större vattenfall på andra sidan byn när jag var liten, som vid Vattfalls gropen. Men det var så långt bort från mitt hem...

Som barn hörde jag ofta uttrycket "Världens största", "Störst i världen" eller "Biggest in the world". Då handlade det för det mesta om företeelser i USA.

Under min anställning som statistiker vid SCB i Örebro fick jag förmånen att besöka USA för första gången. Vi var tre arbetskamrater som deltog i en statistikkonferens i Buffalo. Där träffade vi kollegor från Kanada och fick en stående inbjudan att besöka Ottawa och Kanadas statistikbyrå efter konferensen i Buffalo. Vi tog några dagars semester och hyrde en bil för att besöka våra kollegor i Kanada.

Med vår hyrbil körde vi den delvis mycket vackra sträckan frånBuffalo vid Eriesjön i delstaten New York i USA till Kanadas lilla huvudstad Ottawa. Med 800 000 invånare kändes huvudstaden inte så mycket större än Örebro, men lika trygg.

Längs vägen passerade vi gränsen mellan USA och Canada som här går längs Saint Lawrencefloden. Området där man kör över gränsen är mycket vackert och kallas Thousand Islands. (Tyvärr har vi ännu så länge ingen artikel om området på svenska wikipedia). Den som gör hushållets inköp kanske känner igen namnet? Rhode Island-sås kanske är mer känd i Sverige men Thousand Island dressing kommer nog inte så långt efter.



Bilden till vänster visar brosystemet över Sain Lawrens- floden.



Bilden till höger sägs illustrera två öar av de 1000 som har nationsgränsen mellan sig. Detta är dock omtvistat.

Som matintresserad måste jag här göra en liten utvikning. Hoppa till nästa stycke om du inte tycker om mat! Thousand Island dressing (det amerikanska namnet) är i USA känt åtminstone sedan år 1900 då en kokbok med gamla New Orlinsrecept publicerades och menade att dressingen redan då var välkänd i New Orliens. I USA är Rhode Island dressing mindre känd än namnet Rhode Island som är USA:s till ytan minsta delstat.

Väl i Ottowa hade vi valet att välja väg tillbaka till våra flygplatser. Vi var på det klara med att vi skulle åka runt Ontaiosjön så att vi kunde passera Niagarafallen. Förutom en tur in i en av Kanadas stora nationalparker fick vi också en kväll och natt i miljonstaden Toronto. Tyvärr har jag ingen bild från mitt hotellrum den natten. På 31 våningen med glasvägg ut mot Ontariosjön. Jag är inte speciellt höjdrädd men den kvällen var jag glad att sängen inte stod helt mot glasväggen...

Sen kom dagen när vi skulle passera Niagarafallen, biggest in the world som jag kände det. En av oss tre hoppade av i Toronto. Han tog bussen till Chicago för att flyga hem därifrån men min jobbarkompis Anders och jag fortsatte bilfärden. Och visst är Niagarafallen imponerande. Så länge de finns kvar. Genom den erosion som sker i alla floder räknar man med att Niagarafallen så småningom ska försvinna, när floden grävt sig ner och helt tömt Eriesjän på vatten. Nu försöker man med olika projekt stoppa naturen från att ha sin gång.


Än så länge finns Niagarafallen, stora och mäktiga och med en fallhöjd av 54 meter.

Flera år senare kom jag till Guyana i Sydamerika för att arbeta med en folkräkning. Då hade jag lärt mig att Niagarafallens 54 m fallhöjd inte var någon höjdare. Vi har ett mer än dubbelt så högt vattenfall i Dalarna! Njupeskär har en fallhöjd på 125 meter. Med en årstidsriktig bild ser Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär ut så här:


I Guyana fick jag lära mig skillnaden mellan "fallhöjd" och "fritt fall" troligen därför att Guyana har det vattenfall som anses ha det högsta fria fallet av alla världens vattenfall: Kaieteurfallet. Keieteur har en fri fallhöjd på 225 meter dvs fyra gånger högre än Niagarafallen. Njupeskärs fria fallhöjd är dessutom omtvistad. I Sverige brukar den anges till 93 meter men World Waterfall Database säger att den är 230 fot eller 70 meter.

Varför är man så intresserad av "fri fallhöjd" i Guyana. Säkerligen därför att om man räknar total fallhöjd så har inte Guyana något att sätta emot grannlandet Venezuela. Världens högsta vattenfall, Angel falls eller Salto Angel har en fallhöjd på 979 meter.

Angel Falls fick sitt namn efter uppräckaren, den amerikanske flygaren
Jimmie Angel som upptäckte fallen. På spanska är namnet Salto Ángel.
I fjol uppgav Venezuelas president Hugo Chávez att namnet på fallet
skulle ändras till Kerepakupai merú det namn som urspungsbefolkningen
i området använt. Dagen före Julafton ändrade han sig och sa att det
inte var ett krav.

I Guyanas huvudstad Georgetown var jag knappt 48 mil från Angel Falls, Salto Ángel och 23 mil från Kaieteurfallet. Jag kände ingen direkt påverkan av de två stora vattenfallen men en viss respekt. Båda tillhör ett geografiskt område som det är viktigt att bevara, en del av den tropiska regnskog som behöver bevaras för att återskapa det syre vi behöver för att jorden ska kunna fortleva utan stora förändringar.

Angel Falls till vänster och Goergetown vid Atlantkusten

Några ytterligare närmanden till stora vattenfall har jag också gjort men det får vi ta i ett senare inlägg. Nu väntar jag på vår och sommar. Då hoppas jag få titta in i Olle Wallbergs uthus och bekanta mig med den vädur som jag alltid hörde när jag passerade Grönings som då bodde i huset. Det var dit väduren pumpade vatten från fallet nedanför det vi kallade Åhlströms branddamm.