VM-landet Sydafrika mer än fotboll

Sydafrika är det land jag arbetat längsta tiden i utanför Sverige. Jag var där under tre perioder, första gången i februari-mars 2000. Idag är landet aktuellt som värdnation för fotbolls-VM 2010. Fotbollsintresset i Sydafrika var slående redan när jag var där för första gången.

I samband med sändningarna från VM får vi se många bilder från Sydafrika men de flesta visa vad som sker på de stora moderna fotbollsarenor som byggts upp för evenemanget. Det finns reportage mellan eller i väntan på matcherna som visar en ett annat Sydafrika vid sidan av de hypermoderna arenorna.

Redan efter min första landning på Johannesburgs internatio- nella flygplats 2000 blev jag medveten om en fördom som jag hade om Sydafrika. Det primitiva, det finns delvis men bilturen de fem milen norrut till huvudstaden Pretoria visade på ett annat Sydafrika: Ett land med mycket utvecklad infrastruktur, fina vägar, med moderniteter som kolkraftverk och golfbana längs motorvägen.

Mina arbetskompisar och jag gjorde en del resor ut från Pretoria för att se det orörda, gamla Sydafrika som jag trodde fanns. Och visst: Det finns! En tur till ett Pilanesberg, ett naturreservat i Västprovinsen nära gränsen till Botsowana, 15 mil väster om Pretoria gav känslan av att vara i det riktigt vilda Sydafrika. Men det är en annan känsla än att gå ut i skogen här i Sverige. Allt är inhägnat, hela 55000 hektar. Det är det tredje reservatet i storlek i Sydafrika och innehåller.

På väg till Pilanesberg passerade vi staden Rustenburg som har en av fotbollsarenorna som i sista matchen såg Ghana gå till kvartsfinal som enda afrikanska fotbollslag.

I Pilanesberg kan man köra omkring fritt i reservatet med egen bil men man bör nog då ha ev viss vana vid de stora och farliga djur som finns i reservatet, The Big Five (de fem stora) lejon, loepard, buffel, elefant och noshörning och många många andra t.ex. flodhästar som ser så snälla ut men som både springer fort och lätt dödar en människa. Som tur är finns ingen malaria i Pilanesberg något som gjorde turen mer njutbar. I stället för att köra själva och leta vilda djur tog vi en kvällstur med en av de större safaribilarna.

Två erfarna chaufförer varav en var utrustad med en rekorderlig bössa, en elefantstudsare, tog oss på en trundtur i Pilanesberg. Kvällssafaring avlöpte väl och vi såg många djur, det vildaste kanske var en elefant som chauffören retade lite genom att backa mot den. Då jagades vi av elefanten en kort stund men trots att vi satt ganska högt upp kändes det lite riskabelt.

"Hemma" i stugan (lodgen) kände vi oss trygga innan vi åkte ut på safarin. Vi hade ett högt staket mellan stugan och vildmarken. Så här såg det ut mitt i vintern (svensk tid) när en blek Saxdaling vilar under solskyddet utanför stugan. Det var också tryggt att gå till sängs när man visste att inga vilddjur kunde komma ända fram till stugan.

Saxdalen och Fotbolls-VM

Nu är det VM i fotboll. Och det är för första gången i Afrika, i Sydafrika är nog det land där jag trivts bäst i när jag arbetat utomlands. Det är alltid svårt att jämföra länder. De är så olika. Och sen beror det förstås mycket på de personer man råkar arbeta tillsammans med.

Den här bloggen är ju tänkt att vara mest lokal, handla om Saxdalen och dess omgivningar. Varför skriver jag då om Sydafrika här? Jo, trots att Sydafrika ligger 1000 mil bort så finns Sydafrika idag i vardagsrummen i många hus i Saxdalen - flera timmar per dygn, på TV. Det beror naturligtvis på det fotbolls-VM som pågår. Det är ju ett mycket internationellt mästerskap som Scerige tyvärr missade att kvalificera sig för.

Nog måste jag erkänna att jag är idrottsintresserad men ingen fanatiker. Jag tycker om att se idrott i verkligheten som det var innan TV kom. Med mina föräldrar såg jag t.ex. Svenska mästerskapen i friidrott på Stockholms stadion när jag var liten. Min far och jag såg många allsvenska fotbollsmatcher under semestertid. Två VM såg vi - live - sin det nu heter: VM på skidor i Falun 1954 och finalen i fotbolls-VM 1958 på Råsunda i Stockholm. Min far och jag stod bakom målet där Nils Liedholm gav Sverige ledningen med 1-0 mot Brasilien. Det lär bli det största ögonblicket i min fotbollshistoria.

Men nu är det Sydafrika som gäller, ett land som för den svarta befolk- ningen har en tragisk historia som förhoppnings- vis håller på att nå ett lyckligt slut. Men som jag ser det finns det fortfarande ganska stora problem i Sydafrika 16 år efter Apartheid.

Jag arbetade i Sydafrika i tre perioder i Pretoria, nu också kallad Tshwane, en av Sydafrikas tre huvudstäder. I Pretoria sitter regeringen och presidenten. Jag bodde mitt emellan presidentens bostad och regeringsbyggnaderna Union Buildings och 1,6 km från Loftus Versfeld Stadium . Idrottsplatsen är också en Rugby-stadion som restaurerats för att kvalificera sig som arena för 1:a och 2:a omgången i fotbolls-VM 2010.

För mig är fotbolls-VM 2010 en nostalgitrip. De tre perioder som jag arbetade på statistikbyrån i Pretoria var min närmaste medarbetare Sannah, en ung, duktig, svart programmerare som var lika fotbollstokig som alla andra sydafrikaner. Jag minns att hon och hennes kompisar åkte bl.a. till Lesotho, ett litet land som är omringat av Sydafrika, för att titta på en fotbollslandskamp med Sydafrikas fotbollslandslag Bafana Bafana. Själv så jag matchen på TV.

En liten episod när jag var i Pretoria var att när Sydafrika skulle ha sin folkräkning trycktes det upp massor av T-shirts med texten "Count us in", räkna med oss... På en viktig nationell fotbollsmatch i Johannesburg hade man delat ut tröjorna till spelarna som hade denna reklam på sig när de kom in på planen.

Jag kan tänka mig parallellen att vi hade en fotbollsmatch på Furuliden när fotbollsspelarna kommer in men tröjor med texten "Ge Saxdalens Folkets Hus ett nytt tak!" eller något annat behjärtansvärt förslag.

Den här bilden är fejkad men det skulle nästan ha kunnat gå till så här: Som övning för folkräkningen tränar vi oss på att räkna vilt:

Fotbolls-VM i Sydafrika ger mig så många nostalgitrippar att ni riskerar att få läsa mer om det här i bloggen, eller kanske i den blogg som jag behandlat styvmoderligt under lång tid Olas blogg.

I Sydafrika lärde jag mig mycket om säkerhet i olika avseenden. Mitt arbete på Statistikbyrån i Pretoria (idag också kallat Tschwane) gick ut på att lära ut den teknik för automatisk inläsning av ifyllda formulär så att svaren blev tillgängliga i dator utan att någon behövde "knappa in" resultaten.

På SCB i Örebro utvecklade vi ett fiffigt arbetssätt som var mycket tidsbesparande och som gjorde oss till konsulter i många större undersökningar i andra länder.

Håller du dig orienterad?

Vi vill väl alla vara orienterade? Med orienterad menar jag här: Jag vill veta var jag är och jag vill veta åt vilket håll norr ligger. Då känner jag mig geografiskt orienterad. Så har det varit åtminstone sedan jag gick i Folkskolan i Saxdalen. (Klicka på bilderna för förstoring!)
 
Om jag förlorar känslan för hur väderstrecken ligger känner jag mig inte hundraprocentigt väl till mods. Det här brukar inte vara några problem men det händer ibland. I ett tidigare inslag här i bloggen har jag berättat om en episod när jag förvånades över min fars vilsenhet. Han brukade vara väl orienterad. Olika personer använder olika metoder för att orientera sig. Ofta är vi omedvetna om skillnaderna.
 
Som elev i Saxdalens skola fick min klass utbildning i att bli orienterade. Vår lärare Hjalmar Liss var en stor friluftsmänniska och han lärde oss om karta och kompass och om hur man i naturen kan se tecken på hur väderstrecken ligger. En annan folkskollärare som kom till Saxdalen, Knut Ottosson var en stjärnorienterare och satte fart på många av oss skolungdomar. Vi deltog i många orienteringstävlingar runt om i vårt län.
 
Ett par hjälpmedel från Liss lektioner:
1. Titta på trädkronorna! Den sida av träden som är vänd mot söder brukar ha de största och frodigaste grenarna.
2. Titta på myrstackar där sådana finns. De brukar också "vara vända" mot söder ligga i en södersluttning eller söder om ett träd eller sten.
 
Men den viktigaste hjälpen är solen. Klockan tolv på dagen (normaltid) så står solen i söder. Vi fick lära oss att ganska exakt räkna ut var söder var med hjälp av klocka och solens läge.
 
De här tipsen har fungerat bra i hela mitt liv. Helt omedvetet använde jag och litade på den ända tills jag i mitt arbete på SCB i Örebro fick arbeta utomlands. Den första riktiga "orienteringskrisen" kom i Sydafrika. Under min första dag i huvudstaden Pretoria fick jag bostad i ett "town-house" ett radhus i ett inhägnat område med bom som vakter måste öppna för att man skulle kunna köra in med bilen.
 
Området heter Falcons Crest, inte Falcon Crest som vi känner till från vår TV-historia. Crest betydet bergkam och det här är verkligen en bergkam med branta sluttningar på båda sidor och en smal plan yta där man byggt hus på båda kanterna.
 
Här visade sig min ordentligt inlärda orientering efter solens läge inte så lämplig. Här var det tvärtom! Vi hade en altan mot söder men för mig var det mot norr! Solen står i norr kl. 12 på södra halvklotet.
 
Här ses min "counterpart" Sannah, hennes son och systerson på altanen där Pretoria ligger till höger = söderut och solen kommer från vänster = norr.
 

För mig var det svårt att acceptera att altanen i söderläge låg i husets skugga mitt på dagen. Men jag accepterade det så småningom.
 
Falcons Crest ligger på norra sidan av Pretoria bara 700 m från Union Buildings som är officiellt säte för Sydafrikas regering och president.

Här ser vi en satellitbild där Union Buildings och Falcons Crest syns. Avståndet mellan dem är 700 m fågelvägen men betydligt längre med bil.
 
Utsikt söderut över Pretoria från Falcons Crest:
 

Förutom problemet med orientering är Sydafrika ett av de länder jag trivdes allra bäst i under mina arbetsresor utomlands. Jag var där tre gånger och skulle gärna åka tillbaka.
 
Dessutom tror jag att min orientering i Sydafrika nu inte är några problem. Jag har liksom vridit väderstrecken där rätt, väl medveten om vad problemet berodde på.

Varmt och kallt överallt

Vi svenskar är kanske mer intresserade av vädret än de flesta. Och den aktuella vädersutuationen gör ju inte heller att intresset för vädret svalnar. Ibland märker man inte vädret men ibland ger det sig tillkänna så att man inte kan undgå att lägga märke till det.
  
Själva har jag blivit speciellt medveten om vädret vid några tillfällen. Som liten var vintrarna ibland kalla, jag föddes i januari 1942 när det var mycket kallt och mycket snö så inga bilar kunde ta sig upp till Malbacken utan jag föddes på rummet på övre våningen i huset där jag nu åter bor.
  

När det var extra kallt under skoltiden utnyttjade jag det faktum att min farfar och farmor bodde med bara fem ninuters gångtid till Saxdalens skola. Då låg jag över i kökssoffan hos farmor och farfar. Där var det visserligen ofta 5-8 grader kallare (utomhus) än på Malbacken men jag slapp den två kilometer långa spark- eller skidturen ner till kylan och skolan.

  

Indiens nationalblomma, Lotusblomman

Efter mitt första utlands- uppdrag i Laos 1998 stannade jag i Indien på hem- vägen. Jag var i New Delhi i slutet av maj och då var det värmerekord för maj månad: 46,7 grader officiell temperatur. Jag har skrivit om den resan i Olas blogg här.
  
Den här temperaturen var inget problem för mig, eftersom jag hade varit i Laos i en månad och var anpassad till + 35 grader. Största problemet var när det blev strömavbrott på natten pga att all luftkondi- tionering i New Delhi kördes för fullt. Strömavbrotten startade hotellets reservaggregat som fick takfläkten i mitt hotellrum att starta och snurra som en helikop- terrotor. Temperaturen hos den luft som då sprutade ner över mig var inte behaglig. Det var värmerekord för maj månad i New Delhi. Ovan till vänster ses Indiens nationalblomma Lotusblomman.

  

När jag några dagar senare landade i Örebro var det åtta grader och jag var klädd i sval kortärmad skjorta och tunna byxor. Jag frös ordentligt och tyckte att väntan på att få ut bagaget med varmare kläder var olidligt lång. Jag var ju anpassad till ca. +40 grader.

  

Skogsstjärnan,Värmlands landskapsblomma

Ännu mer frös jag ett par nätter senare när jag var bjuden med kompisar till Vänern och Värmland, till en husvagn där jag och en kompis sov utanför husvagnen, i ett förtält. Det är möjligt att det inte var minusgrader men min tunna sovsäck gjorde natten till en av de mest frusna jag upplevt.
  

Det var inte bara temperaturen utan kanske mest min anpassning till det varmaste väder jag upplevt som gav mig den känslan. Den natten gjorde Värmland absolut inte rätt för sitt namn! Här ovan ses ändå Värmlands landskapsblomma Skogsstjärnan.

  

 Sydafrikas nationalblomma Proteablomman

Mitt nästa utlands- uppdrag, till Syd- afrika, gav mig motsatt upple- velse. Jag åkte dit mitt i vintern, i januari tillsammans med en kollega. Vi hade hontakt med en svensk som redan arbetade där. Han varnade för att vi skulle vara beredda på en värmeshock som vi kunde möta när vi landade i Johannesburg. Den väntade temperaturen var +30-35 grader jämfört med den svenska vintertemperaturen. Men när vi landade i Johannesburg var temperaturen bara +8 grader!

  
Den natten frös jag nästan mer än någonsin eller ungefär som i Värmland. Vi bodde på en bergskam i ett oisolerat hus (det behövdes normalt ingen isolering) det var blåsigt och vinden gick rakti igenom huset. Ett el-element hjälpte inte mycket. Sydafrikas nationalblomma Proteablomman ser du här uppe till höger. Mer om min resa till Sydafrika kan du läsa här.

  

Guyanas nationalblomma:
 jättenäckrosen Victoria

Ytterligare väder- upplevelser fick jag när jag under två perioder arbetade i Guyana i nordöstra Sydamerika. Guyana ligger i det tropiska bältet. När det regnar där är det inte som när det regnar i Sverige. Jag hade med mig ett "tjänsteparaply" från Statistiska centralbyrån. Det var ett mycket stabilt paraply, typ golfparaply.

  
Guyana betyder de många vattnens land och deras nationalblomma är jättenäckrosen Victoria som syns på bilden ovan till vänster.
  

Säkerhetsläget i Guyana var sådant att vi inte fick gå utanför hotellet. Vi hämtades av Statistikbyråns chaufförer och kördes till och från kontoret. Några dagar när bilen kom för att hämta mig REGNADE DET! Jag hade ungefär 8-10 meter från hotellets dörr till bilen på gatan utanför. Jag sprang från hotellet ut till bilen men det var omöjligt att inte bli genomvåt under den korta språngmarchen. Att använda paraplyet skulle bara ha förstört paraplyet. Inget normalt kraftigt paraply skulle kunna stå emot det vattenfall som fanns mellan hotelldörren och bilen.

  

Sen var det tropiska klimatet ochså en utmaning. Det var inte temperaturen, ca. 35 grader som var mest besvärande utan den höga luftfuktigheten. Också när det inte forsade regn var luftfuktigheten i närheten av 100 procent. Men så är det i tropiskt klimat. Jag var inte långt norrom ekvatorn. Precis som när det är kallt är luftfuktigheten en viktig faktor för hur vi upplever höga temperaturer.
  

En liten eposod på väg till Guyana var att jag över- nattade på hotell i Miami i Florida. Där var ca. 30 grader varmt och när jag kom till hotellrummet - som naturligtvis hade luftkonditionering - var tempera- turen i rummet mellan 15 och 16 grader. Jag stängde av luftkonditioneringen under natten för att kunna sova. Ju bättre hotell i USA desto kallare på rummet.

Vinterns kortaste dag är över

Ett par timmar efter midnatt och jag är vaken för att njuta av att årets kortaste dag är över. Igår, den 21 december kl. 17.47 lutade jordaxeln på norra halvklotet mer från solen än under resten av året.

Solen gick i går upp kl. 9.53 och gick ner igen 17.47. Dagen blev bara 5 timmar och 49 minuter lång. Norr om polcirkeln gick solen aldrig upp igår. Men nu vänder det. Visserligen dröjer det innan dagen blir märkbart längre men dagarnas längd ökar sen snabbare och snabbare fram till 20 mars 2010 när dag och natt är lika långa.

Visst är det lite konstigt att tänka sig att det är tvärt om på södra halvklotet. Jag arbetade i tre perioder i Sydafrika och kom dit första gången i slutet av januari. Det motsvarar slutet av juli här och kollegor som redan var i Sydafrika varnade oss att vi skulle vara beredda på att det skulle vara varmt när vi kom fram. 30-35 grader nämndes.

Första natten i Sydafrika är en av de nätter jag frusit mest. Vi hade ca. åtta grader i ett hus högst upp på en bergskam där vinden gick rakt igenom huset som saknade isolering. Det var en obehaglig överraskning men den sydafrikanska sommaren kom snart tillbaka och jag trivdes mycket bra i landet. I Pretoria där jag arbetade är medeltemperaturen annars ca. 20 grader på vintern och ca. 27 under deras sommar. Nätterna kan vara betydligt kallare och dagarna varmare.

I januari året efter min första arbetsperiod i Pretoria fick jag besök av en av mina nya vänner från Sydafrika. Connie som var född och uppväxt i ett ännu varmare land i Afrika, Uganda. Jag varnade henne för att det kunde vara mycket kallt i Sverige under Sydafrikas sommartid men Connie sa att hon tyckte om kallt väder.

Vi åkte bl.a. till Oslo en dag när det var många minusgrader och den fuktiga luften från Oslofjorden drog in över den norska huvudstaden. Vi gick hela Karl Johann upp till slottet och tillbaka. Det var kallt men värmande musik träffade vi på längs Oslos huvudgata, Art Garfunkel som agerade gatumusikant.

Connie syns med lämpliga kläder för nordiska förhållanden men hon erkände att det var för kallt. Vi frös alla som man ser på bildem.

Min tid som väderobservatör i Uppsala

Är det sommar nu eller hur är det? Frågan är inte helt lätt att svara på. Vi brukar ju räkna juni, juli och augusti som sommarmånader. Och i så fall är det sommar! Mer tveksamt blir det om man ser till SMHI:s definition av sommar: Den tid när dygnsmedeltempera- turen stadigvarande är över +10° Celsius. Det är väl mer tveksamt om vi i så fall kan säga att det är sommar.
 
Samtidigt har vi ju alltid så stora förvänt- ningar på sommaren. Kanske ska vi titta på en bild jag tog från Malbacken mot Saxberget den 9 februari i år. Det är ju ändå en viss skillnad jämfört med idag.
 
Vi svenskar pratar nog mer än de flesta om väder. Kanske är det för att vi inte har så mycket att prata om som man har i andra länder? Men det är knappast för att vi har sämre eller bättre väder än på andra platser på vår jord.
 
När det är sommar vill nog de flesta av oss ha 20-25 grader på eftermiddagarna. Går det upp mot 30 eller över så tycker vi det är för varmt. 1998 var jag i Indien,  i New Delhi,  i maj. Det var 47 grader officiell temperatur. Jag klagade inte. Det var en utmaning. Och jag klarade mig bra även om det var varmt! "Motgiftet" mot värmeslag var att dricka varmt - gärna grönt te - och att ha någon huvudbonad.
 
När det regnar kan vi ju i Sverige ändå gå ut utan att tveka. Det behövs t.ex. bara ett paraply för att hålla sig torr. Jag arbetade också i Guyana, ett tropiskt land i Sydamerika under två perioder. Det regnade där också. Men att gå ut med paraply där var omöjligt. Ett stadigt svenskt paraply skulle förstöras direkt och om det mot förmodan höll skulle man knappast orka hålla det uppe. Jag hämtades varje dag med bil från hotellet och hade 5-6 meter från hotellentrén till bilen. Det fanns inte en chans att springande ta sig till bilen utan att bli genomvåt. Men det torkade snart när man kom in.
 
Det kanske bästa med väder är att det aldrig är likadant. År från år varierar det, dag för dag. Mitt första arbete i Sydafrika startade i januari d.v.s. mitt i deras sommar (motsvarar juli hos oss). Innan min kompis och jag flög ner till Johannesburg förberedde de svenskar som vi hade kontakt med därnere att det skulle vara varmt när vi kom fram, 25-30 grader - i januari. Men när vi landade i Johannesburg var det 8 grader!
 
Jag har sällan frusit så mycket som första natten i Pretoria där vi bodde på en bergkam, Falcons Crest, där den kalla vinden blåste rakt igenom det oisolerade huset. Det kan inte ha varit långtifrån nattfrost! Men det blev varmt senare - och det blir det nog här också.
 
Som svensk har jag förstås alltid varit intresserad av väder och under min studietid i Uppsala kostade jag på mig arbetet att läsa meteorologi parallellt med mina "ordinarie" ämnen. Meteorologiska institutionen var en liten trevlig institution i Observatorieparken. Det var inte så många föreläsningar utan gick att kombinera med mina beteendeveten- skapliga studier.
 
Egentligen hade jag tänkt läsa bara halva kursen i meteorologi som bestod av mätningslära. Den var intressant och det kanske mest intressanta var att vi studenter fick tjänstgöra som väderobservatörer. Det innebar att man var tredje timme, dygnet runt, skulle läsa av alla meteorologiska instrument som fanns på institutionen och föra in resultaten i observationsböcker. Det var en process som var ganska tidsödande och man fick räkna med åtminstone en timme per observationstillfälle.
 
På natten var det inte alltid så trevligt att gå upp och gå till institutionen för att göra observationerna men vi arbetade i par så man var aldrig ensam. Då, i mitten av 60-talet, hade vi ingen datorhjälp utan använde de meteorologiska instrumenten och tabeller och diagram för att räkna ut de slutliga resultaten. Vi var inte så många i kursen så varje kursdeltagare fick vara väderobservatör under några veckor under en termin.
 
Ett trevligt inslag i utbildningen var en studieresa till de närmaste storflygplatserna: Arlanda och Bromma. Det var säkert enda gången i mitt liv som jag fick komma upp i trafikledartornen på de två flygplatserna. I första hand tittade vi på de väderradarsystem som fanns men vi fick också se hur flygtrafikledningen fungerade.
 
I den andra delen av utbildningen, väderleks- lära och väderprognoser hade vi bl.a. en på den tiden känd TV-meteorolog, Artturi Similä (1963-1974) som lärare. Han var då docent vid institutionen. Men mest känd blev han för att han var en av pionjärerna inom svensk TV. Han gjorde väderprognoser när vi bara hade en TV-kanal så alla äldre TV-tittare har sett honom. Hans specialområde var långsiktiga väderprognoser.
 
En annan tidig TV-meteorolog var Leo Rannalet (1958-1971). Han arbetade inte på Uppsala universitet men hans mamma var institutionssekreterare på statistiska institutionen (där jag också studerade) och var den som skötte all pappersexercis med oss studenter vid institutionen.

En länk till ett potpurri med kända TV-meteorologer kan du se  här.  
 
Jag är fortfarande intresserad av väder!