Att hinna med bussen

Det har blivit många bussresor genom åren, fyra år till och från realskolan i Grängesberg. Där hade vi särskilda skolbussar. Tre år reste jag till och från Ludvika med ordinare bussar för studier på Högbergskolan.

Brukade jag vara i tid? Ja, jag har inget minne av att jag missat någon buss på morgonen även om vi ofta sprang sista biten från gödselstacken vid Rättar-Kalles, ner i Solskensdalen och över spången över Solskensbäcken. Sen var det tungt uppför sluttningen på andra sidan dalen, förbi Skarp-Daniels såg och över Skarpens gård fram till vägen där bussen stannade. Puh!

På den tiden var det som tur var vänstertrafik. Det passade bra i de här kritiska ögonblicken då vi inte behövde korsa vägen. "Vi" var för det mesta jag och min kompis Kjell Persson som var ett år äldre än jag. Därför sprang vi tillsammans bara tre år. Min klasskamrat Ylva Ahlkvist som bodde lite längre ner i Malbacken var däremot med i loppen under alla fyra åren när vi gick i Grängesberg.

Jag tror faktiskt inte att vi missade bussen helt någon morgon. Visserligen missade vi inte så sällan första bussen men den var ofta full. Men det gick flera skolbussar samma tid och den sista tror jag att vi alltid hann med. Vi kunde också hålla koll på bussarna som hördes från det de kom ut på raksträckan efter Osingens kurva - mot Konsum och Elis Runnbergs och då var det kanske tre, fyra minuter innan bussen var framme vid Harald Runnbergs där vi steg på. Ibland räddades vi av att det var många som skulle stiga på bussen. Andra gånger hann vi med tack vare att vi hört bussen tidigt och kunde lägga på en extra spurt fram till målet.

När jag gick i gymnasiet i Ludvika hann jag också med bussen till stan. Både dit och hem var det fasta busstider som inte alltid stämde med våra skoltider. Ibland hann man med en buss tack vare att den var försenad och ibland chansade vi men hann inte med en buss därför att den gick i rätt tid. Men det här med busstider blev mer flexibelt när vi inte hade egen skolbuss. Skolkamrater på de här bussarna var bl.a. bröderna Jens och Sune Danielsson, Lennart Neregård och Per-Gunnar Runnberg.

En annan skillnad var att bussarna till och från Grängesberg bara körde skolbarn. Till och från Ludvika fick vi beblanda oss med vuxna, folk som arbetade. På morgonen hade de som arbetade på ASEA åkt till jobbet mycket tidigare än vi som åkte till skolan. De som var tjänstemän åkte senare. Då hade vi sällskap på bussen med några med "manschettyrken" och folk som arbetade i affärer. På väg hem var det mest ASEAter, affärerna var då ännu öppna. Efter tre års bussresor till Ludvika fick vi på Hägre Allmänna Läroverket i Ludvika som det så högtidligt hette - ut vår mogenhetsexamen - och den ljusnande framtid var vår.

Ludvikaresorna var en del av steget in i vuxenvärlden. Man blev bekant med resenärerna, åtminstone till utseendet och man visste i förväg vilka som skulle komma att stiga på vid nästa hållplats. Och hållplatserna var många innan vi kom fram till Ludvika. På väg hem var det omvänd ordning, de som stigit på senast på morgonen steg av först på vägen hem. Ibland funderade man vad den och den skulle göra när han/hon inte steg av eller på på "rätt" hållplats.

En enda gång i nuvarande Ludvika kommun kommer jag ihåg att jag missade en buss. Det var på torget i Grangärde. Jag minns inte vilket ärende jag hade i Grangärde men jag bestämde mig för att försöka lifta hem. Jag skulle överdriva betydligt om jag skulle påstå att trafiken var tät, så jag hade inga större förhoppningar att få lift. Å andra sidan gick det på den tiden bussar flera gånger om dagen så jag såg nog fram emot ett par timmars väntan innan nästa buss kom.

Jag stod där med min tumme uppe... det var nog första gången? Och helt plötsligt gled en bil förbi mig - på väg åt rått håll - och den stannade. Jag sprang fram till bilen. Föraren som satt på fel sida - eftersom det var vänstertrafik - visade sig vara en person som jag kände igen, Manne Fahlborg från Sörbyn.

- Vart vill du åka?
- Jag ska hem och jag bor i Saxdalen.
- Har du bråttom?
- Nej, jag har blivit efter bussen så jag tänker vänta på nästa.
- Ja, då får du åka, ja jag frågar om du har bråttom för jag kör sakta...

För mig räckte hastigheten mer än väl. Jag kom hem mycket tidigare än jag var rädd för. Och vi åkte den gamla vägen, den enda genom Grangärde på den tiden, längs Bysjön förbi, Gästis, Myggnäset och över bron vid vid "Kaplanoret" som vi sa.

Manne som var försäljare, jag tror att han inte hade någon affär utan reste runt med sin bil. Han sålde mjukvaror så vitt jag minns, tyg och liknande. Om han var resande i korta eller långa varor vet jag inte heller. Men jag var alltid tacksam mot Manne Fahlborg för den lift jag fick till Saxdalen.

Både njutbara och lärorika håltimmar i gymnasiet i Ludvika

Under min gymnasietid vid Högre allmänna läroverket i Ludvika som det så pampigt hette fanns det en hel del "tom" tid: raster, håltimmar, lunchraster och inte minst väntan på bussen hem till Saxdalen. Det var för det mesta ASEA-bussen. Så dagarna blev ganska långa från det man sprang hemifrån tills man kom hem på kvällen. Det fanns alltså en hel del tid som inte var lektionstid. Den tiden var inte alltid tråkig och värdelös, tvärtom innehöll den en del av pärlorna under gymnasietiden.
 
Bland de mest uppskattade stunderna var när man fick tid att slinka in på Domus skivavdelning som då öppnat. En av mina bästa skolkompisar Lennart Blom från Grängesberg var jazzintresserad som jag själv och vi tillbringade åtskilliga timmar under gymnasietiden med lurar som såg ut som telefonlurar och som det strömmade härlig musik ur: Basie, Modern Jazz Quartet, Oscar Peterson, Quincy Jones... Jag tror att vi utvecklade både vårt jazzkunnande och vår jazzsmak ganska mycket tack vare Domus.

Ja det var förstås inta bara Domus förtjänst. Det fanns speciellt två viktiga personer inblanade också. Den ena åkte med samma morgonbuss som jag till Ludvika på morgonen. Hon steg på i Gonäs, hon hette Monika Glemmert och hon arbetade på Domus skivavdelning tillsammans med en annan tjej som inte åkte på bussen och som jag kanske därför har glömt namnet på. De var alltid tillmötesgående när vi kom och ville lyssna på olika jazzplattor. Lennart och jag måste ha lyssnat på flera hundra, kanske flera tusen jazzlåtar som tjejerna lade på skivspelarna och bytte ut. Vi köpte också en del skivor, men förstås efter mycket ingående provlyssningar...
  
Traditionell storbandsjazz slukade vi ganska obehindrat från början men jag minns första gången jag hörde en skiva med John Coltrane på sopransax. Det var en utmaning som jag först hade svårt att smälta men som senare kom att höra till mina absoluta favoriter. För mig har den musiken, Coltrane 1961, många gemensamma drag med en så annorlunda musik som den klassiska indiska ragan. T.ex. Ravi Shankar eller den konsert som jag hörde i New Delhi 1998 som bygger på tusenåriga traditioner...
 
Ingen av de två musikslagen är speciellt lätt musik men för mig mycket fascinerande. Lyssna här på My Favourite Things från inspelningen som gjordes 1961...