Känner du Sme-Lasse?

Rävvålingar och Saxdalingar som bott länge i byn kommer säkert ihåg Valdemar Eriksson, Sme-Valle. Han var droskägare som det stod i mantalslängden. Han och hans son Hugo stod under många år för de taxiresor som kunde beställas dygnet runt från Sme-Valle och Hugo.

Sme-Valle hade en bror Anton. Han var smed och kallades naturligtvis för Sme-Anton. Prefixet Sme kom sig av att Valles och Antons far var smed.

Men vem är då Sme-Lasse? Är det en okänd bror till Anton och Valle?

Nej han är inte släkt. Men jag har en annan Lasse i släkten och när jag pratar med Annie, min sambo, om Lasse och Lasse har det hänt att det blivit missförstånd. Och Sme-Lasse tycker jag är ett lämpligt namn på en Lasse som har ett företag som heter Smeserver.

Och han bor ju snett över vägen från Sme-Valles och Hugos tidigare hem och taxistation och har skylten Smeserver på gaveln.

Det här med namn är lite komplicerat ibland. Lasse och Lasse känner t.ex. varandra. De är båda teknikintresserade med specialintresset: Harley Davidson motorcyklar!

Jag skrev för kort tid sedan om min släkting Lasse, urmakarn. Han fyllde år. Och då fick han bl.a. en del Harley Davidson-attiraljer.

Nu råkar Sme-Lasse också fylla år, just idag. Och han fick också bl.a. en Harley Davidson-present som han provar på bilden här intill.

Men Lasse, urmakarn, kallar den som jag kallar Sme-Lasse för Finn-Karl-Erik. Han bor ju i Finn-Karl-Erikes... tycker Lasse.

Och då tycker jag att han bor i Hjalmars kafé. Urmakarn och jag är lite olika gamla och växte upp med två olika kaféer i huset som nu är Sme-Lasse och han familjs.

Ja det här blev väl inte så lätt att förstå men ni vet i alla fall att Sme-Lasse inte är släkt med Sme-Valle och Sme-Anton. Annars är ju de flesta i Saxdalen släkt. Men vi kallas ofta för något annat än det namn som står i kyrkböckerna.

När TV:n kom till byn

Sveriges första reguljära TV-sändningar startade 15 september 1956. Då fanns bara en sändare, Nacka-sändaren utanför Stockholm. En av TV-pionjärerna i den här trakten var Sune Holm i Grängesberg. Han byggde sin egen TV-mottagare och han började också sälja TV-apparater. Min far som alltid var intresserad av ny teknik skaffade ofta nya produkter tidigare än de flesta.

Problemet var att det är ganska exakt 20 mil fågelvägen mellan Nacka och Saxdalen och sändningarna var inte alls avsedda att täcka et så stort område. Men det hindrade inte att man vid speciella tillfällen kunde ta emot sändningen från Nacka så att man både kunde höra och se en bild men för det mesta med dålig kvalitet.

Det fordrades också en stor antennanläggning för att det över huvud taget skulle gå att se något. Valfred Eriksson, Sme-Valle köpte en TV och monterade en 12 meter hög mast med två stora "grindar" över varandra i toppen. Storleken på antennerna berodde inte på avståndet från Nacka utan på att de första TV-sändningarna sändes på så låga kanaler. Varje antenn var ungefär 1,6-1,8 x ca. 2 meter. Masten monterades med fästen utanpå skorstenen.

Min far pratade med Sune Holm och fick löfte om att få låna en TV för att prova. Sune var ju också intresserad av att få reda på hur pass bra det gick att se TV på olika platser. Så någon gång i närheten av Julen 1957 fick vi hem en TV-mottagare, en tolv meter hög mast och två stora antenner att sätta i toppen på masten.

Jag var ganska höjdrädd och jag minns att jag var rädd de första gångerna jag klättrade uppför stegen - ja för att få så bra bild som möjligt var det nödvändigt att vrida på masten så att den kom i bästa läget. Det gick till så att jag lättade på mastfästena med en skiftnyckel så att det gick att vrida antennmasten. Sen ropade jag ner genom skorstenen: Nu kan jag vrida, säg till när det är bra bild... och sen vred jag... sakta, sakta fram och tillbaka. När jag hörde att bilden verkade vara den bästa fixerade jag antennen. Men för det mesta hade jag just skruvat fast antennen när jag hörde genom skorstenspipan: Nej nu är det sämre igen...

Vi hade ibland dikrektkontakt med Valle och Hugo Eriksson per telefon och rapporterade hur bilden var. Det här var ett klart pionjärstadium.

Programutbudet var heller inte stort. Ett par, kanske tre timmars sändning på kvällen. Men en kväll skulle det bli ishockey! Vi umgicks ofta med Klas, Greta och Leif Rosén och den kvällev var de uppbjudna för att få se en ishockematch på TV. Men det var ingen lyckad TV-kväll. Det enda vi såg var några svaga diagonala streck som vandrade över den den snöande bilden. Det var knappast någon signal alls. Vi hörde ett ljud under kvällen: Någonting slog sig i sargen. Vad det var, en klubba eller spelare? Ja det visste vi inte.

Den TV kvällen var kanske den som fick min far att på allvar börja tänka på att lämna tillbaka TV-apparaten. Men det blev inget beslut förrän den 26 januari 1957. Då var min far på väg hem från arbetet i Grängesberg. Han tyckte att vår lilla folkvagn gick bättre än vanligt och han njöt av att köra i vinterlandskapet. Men vägen var hal och han förlorade kontrollen över bilen, klarade en sladd men nästa blev för svår... Han körde av vägen, voltade flera gånger innan han blev liggande nedanför slänten. Som tur var var han helt oskadad, klagade bara över lite stelhet. Och jag hade tur som inte åkte med för på höger sida var taket nertryckt ända till sätet. Men i den stunden tog våra TV-planer slut för den gången. Nästa investering skulle bli i en ny bil, inte i en TV-apparat.

Året efter, 1958, såg jag "riktig" TV i Stockholm. Vi hälsade på släktingar där och det var fotbolls-VM. I Stockholm snöade det inte på bilden - man såg allt tydligt. Den match jag såg på TV var inte VM-finalen mellan Sverige och Brasilien - nej den såg jag på Råsunda fotbollsstadion. Min far och jag stod på kortläktaren bakom det brasilianska målet där Sverige gjorde 1-0. Men Sverige förlorade till sist med 2-5 men det var ändå en minnesvärd händelse.

Sme-Valle hade växel

När jag var liten var det en stor händelse att få åka bil. Det fanns inte så många privatbilar i Rävvåla/Saxdalen på 1940-talet. Men det fanns taxi i byn. Valfred Eriksson och hans son Hugo körde båda taxi och hade alltid stora fina bilar. Ibland fick jag åka taxi med mina föräldrar. Som en Annandag jul när min familj traditionsenligt var nerbjudna till mina farföräldrar på julmidag.

När vi skulle hem till Malbacken igen på kvällen skulle vi åka taxi. Jag är inte säker på vilket år det var men det kan ha varit Julen 1950 då min mor var gravid med min syster som sen föddes i mars. Man åkte ju inte taxi i onödan på den tiden!

Mina föräldrar satte sig i baksätet i den stora bilen och jag hade lyckan att få sitta i framsoffan bredvid Valle. Jag hade säkert önskat att det skulle vara längre mellan Gamla vägen (nu Oxbrovägen) och Malbacken den gången men vi var snart hemma. Valle stannade framför huset och det var dags för betalning.

Jag hade fått en Money Box, på svengelska kallad monnibox, en liten plastdosa med fack för de mynt vi hade på den tiden. Jag hade fått löfte av min far att få betala taxiresan när vi kom fram och alltså få användning av min monnibox.

Jag hade mina pengar redo, sorterade i monnyboxen, när jag frågade hur mycket det kostade. Jag är inte säker men jag tror att Valle svarade 2:20. Jag vet ännu inte varför - men jag frågade Valle: "Har du växel?" Antagligen ville jag göra Valle uppmärksam på att jag hade en monnibox?

Hur som helst: Valle svarade att han hade växel och då tyckte jag att min far la sig i en affär som han inte hade något med att göra. Han sa: Men du har ju jämna pengar! Som om jag inte visste det! Jag hade ju redan flera gånger räknat ut vilka mynt jag skulle ta ut ur monniboxen

Men jag betalade och både Valle och jag var nöjda och det är ju typiskt för alla lyckade affärer. Jag var bara lite besviken på pappa som fått mig att känna mig lite dum.

IT-butik i Hjalmars kafé

När man kör genom Saxdalen från Grängesbergshållet passerar man det som under min uppväxt helt klart var Saxdalens centrum. Vid vägkorsningen Saxenvägen (då kallad Nya vägen) och Malbacksvägen fanns på den tiden två speceriaffärer, café, poststation, herrekipering och under en tid också cykelaffär.

På 1940-talet användes alla de fyra hus som fortfarande ligger kvar runt korsningen som serviceinrättningar av olika slag. Övervåningarna användes som bostäder medan verksamheter på nedervåningarna försåg oss saxdalingar med den service som då fanns i byn.

Idag är två av husen enbart bostäder och två fortfarande används som service-inrättningar. Innan vi passerar avtagsvägen mot Malbacken ligger på höger sida ett rött hus nära vägen:

Det här hörnet kommer jag ihåg som hörnet på Hjalmars kafé. Ingången var då mot vägen som då var lägre och det var en liten trappa upp till ingången. I bortre änden av huset, med en annan trappa och ingång mot vägen, hade Hjalmar och och Inez Runnberg en speceriaffär. Familjen med barnen Karl-Göran och Berit bodde på övervåningen. På plattan till höger söder om huset fanns bensinpumpar. Hjalmar hade också bensinmack.

Idag är det tidigare kaféet en IT-butik: Smeserver, innehavare Lasse Johansson som också bor med familjen på övervåningen sedan de blev saxdalingar för några år sedan.

Lasse säljer kompletta datorer från små handdatorer till större kompletta och kraftfulla stationära datorer och diverse data- och IT-tillbehör.

Jag går gärna in till Lasse och pratar - ungefär som med Hjalmar - och det har hänt att jag köper en dator eller något datortillbehör. Det blir kanske inte lika ofta som jag handlade av Hjalmar men Lasses prylar varar ju längre än Hjalmars chokladkakor och ligger också i ett annat prisläge även om man får mycket för pengarna hos SMEserver. Jag sätter mig gärna i soffan som står till vänster innanför dörren - samma plats som jag ofta satt på hos Hjalmar med då var det vid ett kafébord och på en kaféstol.

Trots att Lasse inte är någon gammal Rävvåling - ja han är ju inte ens gammal - så är han intresserad av Saxdalen och vi har mycket att prata om, både om datorer och om Saxdalen och mycket annat. Och den som är intresserad av gamla motorcyklar som Harley-Davidson har också mycket att prata med Lasse om.