Berlinmuren byggdes mellan Mockfjärd och Kybäcksheden

Många historiker anser att Berlinmuren började byggas den 12 augusti 1961 mellan Öst- och Västberlin. Sen är man oense om orsakerna till murens tillkomst. När det gäller politik så är det ju för det mesta så att allt beror på hur man ser det. Jag håller med om tidpunkten men inte om platsen. För mig personligen började Berlinmuren byggas mellan Mockfjärd och Kybäcksheden!

Min far var intresserad både av ishockey och av att köra bil. Den kombinationen förorsakade många resor till favoritlaget Leksands hemmamatcher. När vädret var bra - inga förväntade snöproblem - tog vi genvägen över skogen från Kybäcksheden till Mockfjärd både på vägen upp och senare på väg hem på kvällen.

Just den här resan berodde mest på att vi hade besök av två ungdomar från Köln i Västtyskland. De hade aldrig sett en ishockeymatch och min far tog chansen att visa dem. Efter hemvägen, mellan Mockfjärd och Kybäcksheden (nära sjöarna Malingarna), blev det nyheter på bilradion. Den största nyheten under den sändningen var just att östtyskarna börjat bygga Berlinmuren.

Våra gäster blev förstås mycket intresserade och oroliga och ville veta allt som rapporterades. Vad skulle hända nu? Vi lyssnade på alla nyheterna och jag översatte så mycket jag hann till tyska.

Idag vet vi. Berlinmuren blev kvar i nästan 20 år, till januari 1990. Det fanns många historiska händelser i Berlin under murens tid. Vi kanske minns tal från flera inflytelserika statsmän som besökte Berlin under murens tid: bl.a. USA:s presidenter Kennedy och Reagan och Sovjetunionens president Gorbatjov.

Det kanske mest citerade uttalandet är President Kennedys bevingade ord: Ich bin ein Berliner, jag är en berlinare. Det slog mig att det kanske var tur för honom att han var i Berlin och inte i Hamburg. "Jag är en hamburgare" skulle kanske ha blivit mindre bevingat...

Till vänster Berlinmuren 1963 med John F. Kennedy som besökare. 1990 försvann muren och också gränserna mellan Öst- och Västtyskland då de båda staterna återförenades till Förbundsrepubliken Tyskland. Berlin blev åter huvudstad för hela den nya tyska staten.

Vi kan inte längre lyssna till vår utrikeskorrespondent Göran Byttner från Bonn. Hans röst har tystnat och Bonn är inte längre huvudstad. Bonn var emellertid huvudstad ett år efter Tysklands återförening och Tysklands regering fanns kvar i Bonn till 1999. Efter det regering och de flesta departement flyttat till Berlin har Bonn idag kvar sex departement.

Hemresan från Köln 1960

Min första utlandskörning med nya körkortet: Resan till Köln 1960 har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg här. Men Köln är ju långt bort och hur gick det att ta sig hem till Sverige med det nya körkortet? Det gick bra. Min far och jag delade på körningen och vi kände oss båda mer och mer hemma i den västtyska trafiken.

När vi lämnade Köln åkte vi söderut längs Rhen. Vi körde genom Västtysklands dåvarande huvudstad Bonn som ligger drygt ½ mil söderut och fortsatte ytterligare 5 mil till Koblenz. Där gjorde vi en avstickare längs den vindlande vinfloden Mosel. Ja det är vatten i floden men den kantas hela vägen av gamla slott och vingårdar. Vi åkte upp till Trier, 13 mycket slingrande mil längs floden. Ett minne är hur cyklister besökt sina bagerier på morgonen för att inhandla bröd. De cyklade med färska bröd på pakethållaren. Det som skiljde från svenska förhållanden var att bröden inte var inslagna i en påse utan bara med en liten papperslapp runt på mitten. Resten var utsatt för damm, stänk, väder och vind.

Inte visste jag när vi kom till Trier och hade bara 3 mil kvar till Luxemburgs huvudstad Luxemburg att jag 35 år senare - och under flera år - skulle åka till Luxemburg på möten inom EU. Vi blev medlemmar först 1995 men jag var där också under ett par år tidigare när vi som EG-medlemmar deltog som observatörer. Vi fick då delta i mötena och fick yttra oss men fick inte delta i omröstningar och beslut.

Men den här gången vände vi i Trier, körde tillbaka till Koblenz och sen mot nordost till Kassel och vidare till Wolfenbüttel ett par mil söder om Braunschweig. Där tältade vi vid då Europas största konstgjorda friluftsbad. Dagen efter åkte vi till Braunschweig och tittade på några bunkrar som fortfarande fanns kvar efter andra världskriget. Inge och hennes familj hade bott i Braunschweig innan de flyttade till Köln. Jag tror att det var i Brauschweig vi träffade två dalmasar från Gagnef. De hade orienterat fel och kommit till en gränsövergång till forna Östtyskland. Där fick de vända om. Min far frågade om de talade tyska och de sa att det behövdes inte: Man klarar sig långt på Gagnsmål!

Ett delmål på resan var också Wolfsburg norr om Braunschweig. Vi hade en ganska ny Volkswagen sin gade tillverkats i Wolfsburg. Vi hade en inbjudan att få gå igenom fabriken om vi kom till Wolfsburg. Vid den stora trappan vid ingången till fabriken lärde jag mig vad det tyska ordet Urlaub betyder: Semester. Några vänliga vakter förklarade att fabriken tyvärr var helt stängd för semester så vår inbjudan var inte mycket värd just då.

Vi fortsatte mot Hannover och Hamburg och hittade en tältplats norr om Hamburg. Den var inte helt bekväm eftersom den låg mycket nära både en flygplats och en fiskkonservfabrik. Det var svårt att sova på natten när stora flygplan flög in över oss och det luktade hela tiden fisk, inte färsk fisk utan fiskavfall. Men jag tror vi tältade två nätter där och utforskade Hamburg på dagarna.

Vi hann se Hagenbecks djurpark och vi åkte en rundtur med båt i Hamburgs hamn. Där träffade vi en norsk sjömanspräst som vi tillbringade resten av dagen med. Han visade oss Reeperbahn och ingången till prostitutionsgatan Herberstraße och vi besökte en av de största nöjesrestaurangerna i kvarteret St. Pauli: Zillertal. Hamburg var ju åtminstone på den tiden känt som ett syndens näste.

 

En bild från den stora nöjesrestaurangen Zillertal i St. Pauli i Hamburg

Jag minns inte vilken väg vi åkte hem från Hamburg men jag antar att vi åkte upp till Fredericia på Jyllands ostkust. Vi hade släkt på andra sidan sundet, i Middelfart på Fyn. Jag hade varit där med min familj när jag var i förskoleåldern och en av mina kusiner gifte sig med en danska i Middelfart. Redan då fanns en över 1100 m lång bro över Lilla Belt (byggd 1929-1935). Det var spännande att åka över bron för ett barn.
Det fanns bara en fil för bilar så det var trafikljus som visade om man fick åka eller vänta. Men bredvid det smala körfältet för bilar fanns en dubbelspårig järnväg. Där kunde expresståg köra alldeles bredvid bilarna i hög fart. Det var enda broförbindelsen mellan Jylland och Fyn. Idag finns en ny stor vägbro en bit söder om den gamla Lilla Bältbron. Men bron från 1935 är fortfarande den enda järnvägsbron mellan Fyn och Jylland och tillåter expresståg att köra i 180 km/tim över bron.

Resan hem till Sverige gick utan problem och tillbaka hemma i Saxdalen var jag mycket nöjd med mitt körkort. Jag hade redan fått både stor glädje och nytta av det men jag hade inte behövt visa upp det en enda gång.