Jag växte upp på ett typiskt Bergslagstorp

Nu sitter jag på mitt "bloggrum" en trappa upp på Hagfallstorpet på Malbacken i Saxdalen. Det är kvällen före midsommar- afton och jag har hällt ut 15 mm regn ur regnmätaren förut idag. När jag kom tillbaka från en tur till Sunnansjö fick jag sitta 10 minuter i bilen för att inte bli fullständigt genomvåt eftersom jag har ca. fem meter från bilen tills jag kommer under tak på verandan. Det var då 9 mm nytt regn i mätaren. 

Jag föddes in i en slags storfamilj mitt under andra världskriget, 1942, och mitt i smällkalla vintern. Jag har berättat lite om min födsel tidigare här. Moster Hanna som förlöste mig var också centralfiguren i vår "utvidgade" familj. Hon var äldsta barnet till mina morföräldrar och den som fick ta över både jordbruksbestyren och mycket av ansvaret för sina mindre syskon när mormor och morfar blev äldre.

När Hanna skulle sluta skolan kom skolläraren upp till mina morföräldrar och ville att Hanna skulle få fortsätta studera. Hon var mycket duktig i skolan. Min morfar lär ha svarat kort och bestämt: Nej Hanna behövs hemma!

Det typiska med Hagfallstorpet var att morfar både var gruvarbetare och torpare. Det verkar ha varit så i Rävvåla på den tiden före 1940-talet att många män hade den kombinationen av två huvudsysslor. Morfar arbetade i Blötbergets gruva dit han gick över skogen året runt. Jag kan knappast föreställa mig hur det var att gå på vintern med bara en karbidlampa som ljuskälla och i kyla och snö. En mils vandring om dagen. Gruvarbetet varade 12 timmar per dag måndag - fredag och halvdag, 6 timmar på lördagar. Visserligen var sysselsättningen i Blötberget något ojämn så den verkliga arbetstiden blev ibland kortare än planerat. Blötbergstider blev ett begrepp. En gruvarbetare i Blötberget kunde redan vara hemma i Rävvåla när skulle ha slutat sitt skift.
 
Min mormor och morfar hade två kor, gris och ibland höns. Kalvarna sparades också till sen höst så att de hann växa till sig.
 
Min morfar dog året innan jag föddes så vi hann aldrig träffas. När jag föddes hade moster Hanna och hennes man Johan tagit över skötseln av djuren. Jag var inte stor när jag fösta gången fick följa med Johan till Storfars. En av korna skulle träffa Storfars tjur! Korna var två fjällkor som hette Krusa och Lillan. De var mycket snälla. Eftersom de var två måste en bli chef. Det var Krusa. Hon var skällko och gick alltid först. De såg ut ungefär så här: 

 

Läs mer om fjällkon här. Visste min morfar att det var ideala kor han skaffat? Visste han att fjällkor idag skulle kallas lågenergikor. De var små, tåliga, trevliga kor som kunde leva av det som fanns i skogen eller på en gård. De åt gärna löv och också sly och annat som vi har problem med att hålla borta idag. Mölken var fetare än mjölk från svensk rödbrokig boskap eller svensk låglandsboskap.

Vår "storfamilj" när jag föddes bestod av mormor Mia Haag, Hanna och hennes man Skräddar Johan Andersson. De bodde i eget hus. De hade sonen Börje. Till och från bodde min morbror Elis Haag i sitt eget byggda hus när han inte arbetade borta.

I gamla huset där jag föddes bodde min mormor och mina föräldrar och jag. Senare fick jag min syster Lillemor.
 
Korna mjölkades varje dag. I huset hade vi en skrubb med en separator. Först silades mjölken så att det inte fanns några skräp i den. Sen kunde jag få silsupen. Silsupen var den spenvarma nymjölkade mjölk som var fetare än vanlig komjölk och som jag då drack. Idag skulle jag nog inte uppskatta den.
 
Sen skulle mjölken separeras och då fick jag dra separatorn. Den gick ganska tungt och jag vill minnas att jag inte alltid orkade veva tills all mjölk var separerad. Resultatet blev skummjölk och grädde.

Det fanns inga kylskåp på den tiden utan all mat förvarades i ett skafferi. På sommaren gjorde vi filbunke (långmjölk) av en del av mjölken. Det fanns alltid någon i närheten som hade tätmjölk som man kunde få. Det räckte att tillsätta en dl. tätmjölk i en stor tillbringare med mjölk. Efter ett par dagar hade man en tjock och god filbunke.
 
En annan högtid var när en ko hade kalvat. Den första mjölken efter kalvningen var särskilt fet och kallade råmjölk. Av den gjorde vi kalvost (kalvdans, ostkaka).
 
På somrarna var det hösådd och senare höskörd. Då hässjade vi höet som fick sitta på tork. Sedan kördes höet in på logen. Det blev hö upp till taket på ladugården som bredvid logen. Då fick vi hoppa från höskullen, taket på ladugården. Höet skulle packas för att ta så liten plats som möjligt. Det var spännande att hoppa i höet men lite farligt till det blev tillräckligt högt med hö. Till sist fylldes också skullen med hö om det blev en rik skörd.

Det fanns alltid mycket arbete på torpet. Förutom arbetet med hö skulle potatis sättas och tas upp. Allt gjordes för hand. En episod som Ruth, min kusin Börjes änka, och jag skrattar åt ibland är när min kusinhustru Ruth var ung och hade flyttat upp till Börje. Hanna och Ruth var ute på åkern och hackade potatis. Ruth blev trött i ryggen och måste resa sig upp för att räta på ryggen. Hannas kommentar var: Ja, men inte ska du räta på ryggen!

Inga-Britt Karlsson Trygg: "MINA RÖTTER" andra halvan

Andra och sista delen av följetongen om Inga-Britt Trygg Karlssons släktforskningsrapport följer här. (Första delen kan läsas här).

"Mamma gick i söndagsskola. Det var en självklarhet, alla barn gick i söndagsskolan. När det blev för gamla för söndagsskolan gick de med i "logen", IOGT. Där träffades de varje söndag kl 14.00 och barnen lekte mest under tiden de samlades. Som tonåringar blev de medlemmar i "ungdomslogen", SSU. Där började det politiska arbetet. Efter SSU gick de med i Arbetarkommunen.

   Britta Elisabet konfirmerades i Grängesbergs kyrka.

   Någon mat fick de inte i skolan. De hade smörgås och mjölk med sig hemifrån. Britta hem ligger bara några hundra meter från skolbyggnaden. 1931 började mormor del ut mjölk och hårda messmörssmörgåsar till skolbarnen. Då fick mamma vara med och hjälpa till. I tio-årsåldern fick mamma valla kor på dagarna under sommarlovet. Hon fick gå lång upp i gruvbackarna, upp mot Långfallsgruvor- na. Alla flickorna hade ett rejält förkläde som skyddade klänningen från att bli nersmutsad. Hon minns också väl de stickiga yllestrumporna som korvade sig på benen vintertid.
   Det var omständigt med tvätten. Mormor hade en järn- gryta nere vid en bäck nära huset. Där fick hon med hink ösa vatten ur bäcken i grytan och elda under grytan med ved. Lut eller såpa användes som tvättmedel när det puttrade i grytan. Sen sköljdes tvätten i det iskalla bäck- vattnet. På vintern, när det var is, var det svårt med tvätten. Då las den på hög tills vårsolen kom.
   Maten var ganska ensidig. Det var alltid välling till fru- kost, minns mamma, sen var det gröt och falukorv. När kon hade kalvat så åt man kött och vad som hade gjorts av inälvorna. En del av kalvköttet såldes. Det var meningen att hon skulle äta så att hon blev "tjock och duktig", men den ensidiga kosten gjorde i stället att hon fick "engelska sju- kan" (rakitis) - trots att hon hade tagits till en s.k. smöjtall, en tall som växte så att det bildades ett hål mellan ett par grenar eller stammen. Barnen drogs genom hålet och detta skulle förebygga  engelska sjukan.
   Potatis och kålrötter hade de gott om så det förekom så gott som dagligen på matsedeln. När mamma var tolv år började man med skoltandvård och då kom hon till tand- läkaren för första gången. Skoltandvården ägde rum i Sunnansjö skola, som ligger 12 kilometer från Rävåla.
   De var noga med att fira jul trots att inga pengar fanns till att köpa julklappar för. I stället var det viktigt att ha en fin gran och tallris som de satte röda pappersblommor i.  Pengar till skinka fanns inte heller. De tillagade egen lutfisk av torkad fisk. Lutfisk och risgrynsgröt var de viktigaste maträtterna på julbordet.
   På gångavstånd från bostadshuset fanns en lanthandel och där fanns allt man kunde behöva. Mjölk såldes ur 25-litersflaskor. Kunderna hade med sig sina egna mjölkkrukor till affären. Där mättes det med litermått upp så många liter mjölk man skulle ha. 
   Varje gång mamma gick till affären hade hon med sig "kontraboken". I den skrev expediten upp vilken summa hon handlade för varje gång. I slutet av månaden, när far i huset fått sin avlöning, lades summorna samman och man betalade. En månads konsumtion kostade under 50:-.
    År 1930, när mamma var 12 år, gifte sig mormor med Henning Danielsson. Han var snickare och han inredde övervåningen i huset. Där bodde sedan de nygifta med dottern Britta.
   Henning (född 1898) var sjuklig. Han hade astmatiska besvär, förmodligen p.g.a. rökning och det trädamm som han dagligen vistades i som snickare.
    P.g.a.  hans sjukdom tvingades mormor arbeta trots att hon var gift. Hon arbetade som kokerska på barnkolonier på somrarna och hon skötte badet i skolan i Rävåla (på 1950-talet omdöpt till Saxdalen). Alla skolbarn fick bada i balja en gång i vecka. Det var min mormor som skrubbade dem på ryggen.
   Min far, Ernfrid Trygg, (född 1913) växte upp under liknande förhållanden i Svearne (av "svedja", bränna av) på Saxbergets östtluttning. Bostadshuset byggdes i början av 1900-talet när min farfar Claes (född 1882) gifte sig med farmor Anna. Huset hade ett rum och kök i bottenvåningen och ett rum och kök på andra våningen. På övre botten bodde bodde Claes och Anna med sina fem barn och i bottenvåningen bodde Claes syster Erika med make och sex barn.
   I ladugården fanns två kor och en gris som slaktades till jul.
   Farfar arbetade i anrikningsverket i Blötbergsgruvorna.
   Barnen gick i skola i Björnhyttan. Dit fick de gå genom skogen. Det var ca. 3 km dit. För det mesta sprang de den vägen för ibland var det kusligt. De såg främmande människor och hörde mystiska ljud.  
 
Avslutning
Hur jag skulle använda mig av släktforskning och temat "Mina rötter" i undervisningen på lågstadiet.
   Jag anser för min egen del att det är viktigt att jag vet min egen bakgrund och min egen släkts historia, hur min mor och mormor hade det under sin barndom i början av 1900-talet. Det kan bli som en intressant sannsaga för mina elever.
   När det gäller att släktforska tillsammans med barnen måste man nog vara väldigt varsam. Jag måste veta lite grand om barnens bakgrund för att ta ställning till om det över huvud taget är ett tema att ägna sig åt. Dagens barn lever i så många olika familjekonstellationer att jag tror att släktforskning kommer att skapa stor ångest och skapa mer skada än nytta. I dag finns många ensamstående mammor och syskon i samma familj, men med olika fäder. Det finns även familjer med adoptiv- och fosterbarn. Vilka konsekvenser kan släktforskning få i dessa familjer?
   Det är förmodligen förmodligen bättre att fokusera forskningen runt något som är mer allmängiltigt för eleverna, ex.vis skolan skolan de går i och dess historia, hembygdens historia - den hembygd de nu bor i - eller att de går till ett servicehus och intervjuar gamla människor.
   Vid forskning om hembygden är det lämpligt att arbeta aktivt tillsammans med hembygdsföreningen på orten."
  
Jag vill rikta ett stort tack till Inga-Britt för hennes mycket intressanta bidrag både till Rävvåla/Saxdalens historia och till historisk- och hembygdsforskning generellt.

Ett stort tack Inga-Britt!