Så kunde det gå när sollampan var på

När jag var liten hade vi kor i ladugården på Hagfallstorpet. Nu håller mina släktingar på att göra om utrymmet till stall. En dag när jag tittade in i det blivande stallet påmindes jag om en episod när vi hade en liten kätte för de kalvar som föddes i ladu- gården.

Det har var i slutet av 1950-talet och min moster Hanna och hennes man Johan skötte korna. Vid den här tiden hade det kommit en nymodighet - solljus- lampan - som jag tror blev ganska populär. Också mina föräldrar köpte en solljuslampa. Det här var alltså långt före solariernas tid men syftet var det- samma. Johan köpte också en solljuslampa. Han provade den och ville sola både ansiktet och över- kroppen.

De här lamporna var mycket effektiva och i bruksan- visningen stod att man skulle börja sola kort tid. Jag har för mig att det var tre minuter första dagen och sedan kunde dosen öka med någon minut per dag.
 
Johan hade alltså satt sig framför solljuslampan och knäppt på den. Hanna hade också hört om hur den skulle användas och tyckte att han solade sig längre än lämpligt. Men Johan tyckte inte att det kändes som att solljuset från lampan "tog" något vidare så han ökade på tiden så att det skulle bli något resultat.

Resultatet blev att Johan brände sig riktigt ordentligt. Han var illröd från midjan och uppåt och han hade ont och det sved. Hur länge han solat mins jag inte men att det var betydligt längre än rekommenderat var helt klart.

Samtidigt råkade det ha kommit ett tillskott i ladu- gården och det fanns en ganska nyfödd kalv i kalv- kätten. Johan var den som matade kalven och gav den mjölk. Det hände sig inte bättre än att Johan stod med en hink mjölk framför kalven som fick dricka ur hinken. Då hände det som inte fick hända Johans solbränna: Kalven tryckte nosen mot Johans midja och skjöt ihop det solbrända skinnet som ett dragspel - från midjan ända upp till halsen...

Skräddar Johan Andersson

Det tog lång tid innan Johan kände sig bekväm med sin kropp igen. Jag minns inte om han använde sol- ljuslampan igen men han brände i alla fall inte upp sig en gång till.
 
Johan Sigfrid Andersson född 1898 kallades Skräddar Johan även om han aldrig var skräd- dare. Det var däremot hans far Johan August Andersson född 1848 i Rångedala socken, Elfsborgs län. Han flyttade till Rävåla och gifte sig med Matilda Runnberg född 1856. De blev Skräddar Johans föräldrar.

Två släktingar som eldade mycket

Den kalla vintern har hållit oss i ett järngrepp som det heter, en längre tid nu, längre än vad som är vanligt. Jag är inte frusen av mig men under de senaste dagarna har jag kännt mig lite ruggig. Förr sa man att "kylan går in" när det varit kallt en tid och det sen hade blivit mildare, slagit igen sig. Det verkar som om kylan gått in åtminstone lite även om det fortfarande är kallt. Vi hade inte mer än +16 grader i nedervåningen för två dagar sen. Men på övervåningen, där vi sover var det +22. Det är ju tillräckligt varmt när det är -25 utomhus.

Då tänkte jag tillbaka till min barn- och ungdom. Min äldsta moster Hanna var gift med Johan Andersson, Skräddar Johan. Han var förman i anriknings-verket vid Långfallsgruvan. Det var en kall och dragig arbetsplats och när Johan kommit hem från arbetet satt han ofta och länge framför en kamin som de hade på övervåningen och eldade. Det här var förstås särskilt på vintern.

Han var fullt påklädd med ytterkläder och tjock jacka. Han eldade med torr björkved så att kaminen var brännhet.

Temperaturn var ofta 27-28 grader i rummet men Johan satt ändå där och frös. Det verkade som om den frusenhet han kände inte gick att värma bort.

När Johan fick pension kom platschefen, överingenjör Gösta Wilhelmsson och avtackade Johan efter hans långa och trogna arbete i Långfalla. Här till vänster ses överingenjören överlämna en blombukett till Johan. Johan var säkert en mycket nitisk förman som inte snodde åt sig något för egen del, inte mer än en kulkvarnskula som jag fick för att träna kulstötning. Den hade mina kompisar och jag stor glädje av under många år. Och den var inte märkt. Det stod varken Zinkgruvor eller Boliden AB på den. Den var bara en vanlig, anonym kulkvarnskula på villovägar.

Ingen kunde äta knäckebröd och sill så att det såg så gott ut som när Skräddar Johan åt. På somrarna var det också mysigt i den berså som Hanna och Johan hade utanför huset. Där skrattades det och dracks kaffe. En del gäster i bersån drack ibland något itråt. Itråt är ett gammalt fint ord som användes ofta i mitt hem. Det betyder till - kaffe och någonting till... kaffe och någonting itråt. Till kaffe kan man också att äta någonting itråt.

Min farfar eldade också och arbetade vid Långfallsgruvan när jag växte upp. Men hans arbetsplats var inte så kall som Johans. Farfar arbetade på förrådet så jag har inget minne av att han var speciellt frusen när han kom hem från jobbet, inte ens på vintern. Här bredvid ses farfar på sitt jobb på förrådet vid Långfalssgruvan.

När farfar eldade var det i en spispanna och i en kakelugn.


Jag minns särskilt kakelugnen som spred en behaglig värme. Vi brukade sitta framför kakelugnen och titta på lågorna ibland. Kakelugnen var annars effektivast om man stängde luckorna när brasan tänts så att man fick ett lagom drag. Några vedträn kunde hålla kakelugnen varm i många timmar.

Farfar var en ivrig fiskare. Vi gjorde många resor med Lasse, urmakarn, upp till bäckar uppåt finnmarken och vi fiskade många gånger med farfars båt.

Johan fiskade jag bara en gång med. Han kom hem från arbetet och hade hört talas om att det gick att få mycket fisk i Bredmylsen inte så långt från Lindesnäs. Min kusin Börje, Johans och Hannas son, hade skaffat bil och det bestämdes att vi skulle åka till Bredmylsen för att fiska.

Min mamma sydde snabbt en fiskväska till mig, av vaxduk så att man kunde skölja ren den och med en rem så att jag kunde ha den över axeln eller låta den hänga ner på magen. När jag kom till bilen när vi skulle åka sa Johan: Men det där är ju ingenting att ta fisken i... det behövs säckar!

Vi fiskade många timmar, jag var den enda som fick ett napp, en liten, liten abborre som möjligen skulle kunna användas som bete men som kastades i vattnet igen. Varken Johan eller Börje fick ett enda napp.