Några minnen från min farfars båt

Farfar o farmor och morfar o mormor är nog viktiga personer för alla barn som växer upp och som har förmånen att ha far- och morföräldrarna i livet och helst nära. Själv träffade jag aldrig min morfar. Han dog ett år innan jag föddes. Men de övriga tre levde tills jag var vuxen. De var alla mycket älskade och uppskattade personer under min barndom.

Min farfar och farmor bodde mitt emot Arnold Johnsons, numera Bengt Emil Johnsons, bostadshus. Jag var ofta hos mina farföräldrar. På somrarna var ett av nöjena med farmor och farfar att åka ut i deras båt.

Farfar var mycket intresserad av fiske. Vi fiskade både i bäckar i finnmarken och i Väsman. Farfar hade varit båtägare innan jag föddes. Tre rävvålingar: Einar Haag, Verner Ahlkvist och min farfar byggde tillsammans en båt, Trion och en sommarstuga vid Sandbäcken i Mässan.

När jag var liten var Trion borta men min farfar hade köpt en annan båt. Jag var med till Grangärde när vi hittade den båt som blev farfars efterträdare till Trion. Trion hade en motor byggd av grannen, det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Motorn från Trion hade bevarats och blev också motor i farfars nya båt.

På bilden, gissningsvis från 1949, finns farfar, farmor, min mamma och jag när vi lägger ut från bryggan vid Slamhavet, där badstranden mot norr nu finns. Framför båtens för fanns då den banvall och utbyggnad som gjorde att man tidigare kunde köra ut malmvagnar som tippades i pråmar som bogserats in till tipplatsen.

Nu användes bryggan bara för mete eller som på bilden som tilläggplats för båtar.

En utflykt med farfars nya båt var till Norra gården eller "nôrr gårn" som vi kallade den, norr om Ullnäsgården. Det var inte något bostadshus där men det kallade ändå gård. Vi strandmetade men fick inte så många napp. Farmor som var en utmärkt kokersta hade alltid med sig något gott att äta och dricka och utflykterna var alltid som en god pick-nick. Farfar fick några abborrar men de var inte så stora. Det var en lugn dag och det verkade också lugnt med napp på våra spön.

Det var ganska tvärdjupt på platsen och jag hade kastat ut med flötet högt upp på reven. Ingen hände så jag tänkte ta in kroken för att kontrollera att masken var i ordning. Då kändes det som att jag hade fått bottennapp. Men det rörde sig lite och efter en stund kunde jag dra in en stor braxen (på rävvålmål: en brax) till stranden. Den gjorde inget motstånd utan lät sig släpas sakta i vattenytan in till stranden. Den var som död. Farfar hjälpte mig nog att få upp den på land.

En annan gång åkte vi ut på Sandreven, mellan Flintuddarna och Morhagen. Där ute där man skulle tro att det var mycket djupt var det mindre än två meter ner till botten. Sandreven var enligt min farfar en samlingsplats för fisk. Vi metade länge, för mig var det en evighet men vi fick inte något napp. Till sist gav farfar upp, startade båtmotorn och vi styrde därifrån.

Jag minns inte om det var den gången eller en annan gång som vi kom från Väsman norr om Flintuddarna med destination Sunnansjö. I vilket fall som helst, farfar var mycket vaksam och styrde båten söder om ön Stärtan. Han höll ut från Stärtans södra udde - men för lite. Vi körde hårt på ett skär.

På den tiden fanns inga sjömärken utan det gällde att veta var skären fanns. Min farfar visste mycket väl att det fanns ett skär lång utanför Stärtans sydspets men den gången missbedömde han avståndet. Det hela avlöpte väl utan större skador på båten. Men att gå på grund eller gå på ett skär med en båt, stor som liten är en obehaglig upplevelse.

När jag många år senare arbetade som vaktmästare på Tallmogården en sommar åkte jag några gånger båt till jobbet. Då var jag noga med att hålla ut från skären söder om Stärtan.

Saxdalen PRO segrade!

Vi har ju talat lite tyst om resultatet i den senaste bouleserien för Saxdalen PRO men det är nu historia, det var ju förra året. Och det nya årets första kraftmätning som ägde rum i dag blev en stor framgång för Saxdalen PRO. Den här gången gällde det inte boule. Nej snön ligger ju decimeterdjup över våra boule-banor. Nej den här gången gällde det annan spänst och precision: Veteranvetartävling.

Det var PRO Sunnansjö och PRO:s samorganisation i Ludvika kommun som arrangerade finalen mellan kommunens PRO-föreningar. Frågetävlingen där sju föreningar deltog var förlagd till Tallmogården i Sunnansjö. Segrande lag blev Saxdalen med trion Anita Broberg, Ingrid Johansson och Mona Runkvist.

Om det var en medveten taktik eller mera en slump vet vi ännu inte men Saxdalsflickorna gick ut hårt och hade redan i "halvtid" dragit ifrån närmaste konkurrent med tre poäng. Vi vet ju alla hur riskabelt det kan vara att i tävlingssammanhang gå ut för hårt men Saxdalslaget visade sig hålla måttet genom samtliga 12 frågor och segrade med 30 poäng före tvåorna Ludvika, Nyhammar och Säfsen, alla på 27 poäng. Grängesberg, Gonäs-Blötberget och Sunnansjö deltog också i tävlingen men nådde inte ända fram.

Styrelsen för PRO Saxdalen har nu ett stimulerande jobb framför sig att lägga upp taktiken inför nästa etapp i den riksomfattande tävlingen: Distriktsfinalen för Dalarna 14 april. Det gäller ju både att peppa flickorna i vårt lag och hjälpa till med stimulerande hjärn-gympa.

Saxdalen blogg var tyvärr förhindrad att närvara vid den stora drabbningen men vi kommer säkert att få tillfälle att återkomma till framgången - förhoppningsvis också med bilder. Tills vidare får vi gratulera vårt vinnande lag och önska lycka till i kommande drabbningar.

Könsfördelningen blev ju minst sagt något ojämn i vårt lag men det har ingenting med könsdiskriminering att göra! Det var ju så att de tre bästa resultaten i den lokala uttagstävlingen i Saxdalen skulle bilda lag för vidare kvalificeringar. Och det visste vi ju redan: Kvinnor kan!