Alla de här årstiderna som kommer och går både i tid och otid. Ja, för oss i Sverige hör det till livet. En del får vi vänta, vänta och vänta på, som årets vår t.ex. Andra kommer helt plötsligt och lika oväntat som för engelsmännen när vintern kommer i London och för SJ när den första växeln fryser fast i Sverige. Det kommer som en fullständig överraskning. Så var det också med sommaren, den kom plötsligt i år. Ni kanske inte ens har hunnit höra det? Men till Malbacken kom sommaren 2013 den 6 maj!
På Saxdalen blogg talar vi bara om de meteorologiska årstiderna. De följer inte vissa datum utan beror nästan helt på temperaturen.
Det verkar som om meteorologerna är lite mer misstänksamma mot våren jämfört med övriga tre årstider. För att bestämma vårens ankomst behövs som tidigare nämnts sju dygn i rad med medeltem- peraturer över 0 grader. Då kom våren under det första av dessa sju dygn. För sommaren räcker det med fem dygn i rad med medeltemperaturer över 10 grader.
Nu gäller det bara att ta vara på sommaren. Tomas Ledin påminner oss:
Det visste Tomas Ledin redan 1982 när hans singel kom. Jag minns ett Ring så spelar vi-program för minst 15 år sedan. En svensk kvinna uppväxt på Västkusten men bosatt i Honolulu på Hawaii sedan flera år ringde och bad:
"Snälla någon, kan jag inte få byta bostad under några månader med någon som har en lägenhet eller stuga i Sverige. Jag står inte ut med att inte ha några årstider!"
Är det sommar nu eller hur är det? Frågan är inte helt lätt att svara på. Vi brukar ju räkna juni, juli och augusti som sommarmånader. Och i så fall är det sommar! Mer tveksamt blir det om man ser till SMHI:s definition av sommar: Den tid när dygnsmedeltempera- turen stadigvarande är över +10° Celsius. Det är väl mer tveksamt om vi i så fall kan säga att det är sommar.
Samtidigt har vi ju alltid så stora förvänt- ningar på sommaren. Kanske ska vi titta på en bild jag tog från Malbacken mot Saxberget den 9 februari i år. Det är ju ändå en viss skillnad jämfört med idag.
Vi svenskar pratar nog mer än de flesta om väder. Kanske är det för att vi inte har så mycket att prata om som man har i andra länder? Men det är knappast för att vi har sämre eller bättre väder än på andra platser på vår jord.
När det är sommar vill nog de flesta av oss ha 20-25 grader på eftermiddagarna. Går det upp mot 30 eller över så tycker vi det är för varmt. 1998 var jag i Indien, i New Delhi, i maj. Det var 47 grader officiell temperatur. Jag klagade inte. Det var en utmaning. Och jag klarade mig bra även om det var varmt! "Motgiftet" mot värmeslag var att dricka varmt - gärna grönt te - och att ha någon huvudbonad.
När det regnar kan vi ju i Sverige ändå gå ut utan att tveka. Det behövs t.ex. bara ett paraply för att hålla sig torr. Jag arbetade också i Guyana, ett tropiskt land i Sydamerika under två perioder. Det regnade där också. Men att gå ut med paraply där var omöjligt. Ett stadigt svenskt paraply skulle förstöras direkt och om det mot förmodan höll skulle man knappast orka hålla det uppe. Jag hämtades varje dag med bil från hotellet och hade 5-6 meter från hotellentrén till bilen. Det fanns inte en chans att springande ta sig till bilen utan att bli genomvåt. Men det torkade snart när man kom in.
Det kanske bästa med väder är att det aldrig är likadant. År från år varierar det, dag för dag. Mitt första arbete i Sydafrika startade i januari d.v.s. mitt i deras sommar (motsvarar juli hos oss). Innan min kompis och jag flög ner till Johannesburg förberedde de svenskar som vi hade kontakt med därnere att det skulle vara varmt när vi kom fram, 25-30 grader - i januari. Men när vi landade i Johannesburg var det 8 grader!
Jag har sällan frusit så mycket som första natten i Pretoria där vi bodde på en bergkam, Falcons Crest, där den kalla vinden blåste rakt igenom det oisolerade huset. Det kan inte ha varit långtifrån nattfrost! Men det blev varmt senare - och det blir det nog här också.
Som svensk har jag förstås alltid varit intresserad av väder och under min studietid i Uppsala kostade jag på mig arbetet att läsa meteorologi parallellt med mina "ordinarie" ämnen. Meteorologiska institutionen var en liten trevlig institution i Observatorieparken. Det var inte så många föreläsningar utan gick att kombinera med mina beteendeveten- skapliga studier.
Egentligen hade jag tänkt läsa bara halva kursen i meteorologi som bestod av mätningslära. Den var intressant och det kanske mest intressanta var att vi studenter fick tjänstgöra som väderobservatörer. Det innebar att man var tredje timme, dygnet runt, skulle läsa av alla meteorologiska instrument som fanns på institutionen och föra in resultaten i observationsböcker. Det var en process som var ganska tidsödande och man fick räkna med åtminstone en timme per observationstillfälle.
På natten var det inte alltid så trevligt att gå upp och gå till institutionen för att göra observationerna men vi arbetade i par så man var aldrig ensam. Då, i mitten av 60-talet, hade vi ingen datorhjälp utan använde de meteorologiska instrumenten och tabeller och diagram för att räkna ut de slutliga resultaten. Vi var inte så många i kursen så varje kursdeltagare fick vara väderobservatör under några veckor under en termin.
Ett trevligt inslag i utbildningen var en studieresa till de närmaste storflygplatserna: Arlanda och Bromma. Det var säkert enda gången i mitt liv som jag fick komma upp i trafikledartornen på de två flygplatserna. I första hand tittade vi på de väderradarsystem som fanns men vi fick också se hur flygtrafikledningen fungerade.
I den andra delen av utbildningen, väderleks- lära och väderprognoser hade vi bl.a. en på den tiden känd TV-meteorolog, Artturi Similä (1963-1974) som lärare. Han var då docent vid institutionen. Men mest känd blev han för att han var en av pionjärerna inom svensk TV. Han gjorde väderprognoser när vi bara hade en TV-kanal så alla äldre TV-tittare har sett honom. Hans specialområde var långsiktiga väderprognoser.
En annan tidig TV-meteorolog var Leo Rannalet (1958-1971). Han arbetade inte på Uppsala universitet men hans mamma var institutionssekreterare på statistiska institutionen (där jag också studerade) och var den som skötte all pappersexercis med oss studenter vid institutionen.
En länk till ett potpurri med kända TV-meteorologer kan du se här.
Jag är fortfarande intresserad av väder!
Förra inlägget var en tillbakablick till hur jag uppfattade riktiga vintrar när jag var barn. Men nu bor jag ju åter i ett riktigt vinterlandskap. Och häromdagen fick jag en påminnelse om det vinterlandskap som ligger på andra sidan om byn Saxdalen, ja till och med bortanför Långfallsgruvan om den funnits kvar. Rolf Pålsson skickade ett par färska vinterbilder från Ranmossen.
Idag går det varken gruvbuss eller linbana till platsen där Långfallsgruvan låg. Det gjorde det en gång i tiden. Men idag finns leder utmärkta för vandring och skidåkning så ingen ska behöva gå eller köra vilse även om man aldrig förut besökt mossen.
Inte heller behöver man börja spåra från Långfalla som det var förut när man kom med skidor. Idag finns leder med färdiga spår och det är bara att följa leden och njuta av utsikten.
Gruvan på Saxberget slutade att producera malm 1988 men nu, 20 år senare, finns en ny produktion som man kan se av den nedre bilden. Saxberget bidrar nu åter till vårt välbefinnande genom de 12 senast byggda vindkraftverk som finns i området.
Så här i sportlovstider kan vi vara särskilt glada åt den fina vinter vi har, fin vit snö och inte alltför kallt. På Fjällberget-Saxberget finns ju dessutom möjligheter att åka skidor både på längden och utför.
Om vi njuter av det nu så kommer säkert våren snart. Årstiderna och naturens otroliga skiftningar är något som bara vi som bor långt från ekvatorn kan glädjas åt.
Jag hörde för några år sedan ett telefonsamtal till ett av våra då så populära radioprogrammen "Ring så...". Det var en dam uppväxt på Västkusten men nu bosatt på Hawaii, USAs yngsta delstat i Stilla havet. Hon efterlyste någon som kunde byta lägenhet med henne under några veckor. Hon stod inte ut längre med att inte ha några årstider. Men det har vi. Och nog är det väl lite svårt att tänka sig att det är bara fyra månader till midsommar när man tittar på Rolfs bilder från Ranmossen. Men visst skulle man väl kunna stå ut några veckor på Hawaii.
Inlägg
