Tre äldre bilder från Saxen

Så här när vintern ännu håller oss i sitt grepp kan det passa att titta på en gammal bild från Saxen. Hur gammal den är vet jag inte. Jag har inget minne av den här bilden i verkligheten men vet att det var travtävlingar på Saxden för ganska länge sen. Bilden kan tidigast vara från mitten av 1940-talet men troligen tidigare. Klicka på bilderna för att se dem förstorade!

Flera hästägare i dåvarande Rävvåla deltog med sina hästar. Troligen fanns det deltagare från grannbyarna också i startfältet.
Om någon känner igen bilden eller vet något om travtävlingarna på Saxen vore jag tacksam att få reda på mer om de här tävlingarna.

Den andra bilden är från sommartid vid Stackarbergs- landet. Bilden är tagen omedelbart söder om "Johans båthus" som far och son, Johan och Georg Åhlström byggde några år senare. Jag öser vatten ur ekan och min mamma och morbror Elis Haag ser till att allt går rätt till.

Lägg märke till den kraftiga vass som växte i viken in mot söder. Från pumphuset på andra sidan gick en lång svart arm med avfall ut ganska långt i riktning mot Stackarbergslandet. Vi pojkar simmade ibland över sjön och om man simmade från Slamhavet vid nuvarande Saxenstranden kunde man gå långt ut i det långgrunda slammet. Man behövde inte simma lång sträcka för att komma över. Hela viken var fylld med avfall. Bäcken från dammarna gick i en krok söder om den svarta playan som forsatte långt ut i sjön mot öster från pumphuset sett.

Den sista bilden är tagen vid den lilla badplatsen där vi Malbacks- pojkar alltid badade som barn. Då fanns inte båthuset. Det kom att skugga den lilla viken som ligger direkt norr om båthuset. Där är det is kvar på bilden även om det är snöfritt på land.

Ekorna låg uppdragna på land under vintern. Jag tror ingen fraktade hem någon eka och det fanns ganska många vid Stackarbergslandet. Min familj solar sig lite i vårsolen, kanske var det ungefär vid den här tiden på året?

Samtliga tre bilder finns bland de mängd foton som min far knäppte och lämnade i en boklåda. Travbilden vet jag inte om den kommer från någon annan fotograf.

Ingen i vår familj var särskilt intresserad av fåglar och därför ganska okunniga i ornitologi men vi hade alltid mes med oss på våra utflykter. Klädseln varierade med årstid men mesen var alltid densamma. Man kan väl säga att det var en mes som övervintrade, en mörk, grå ryggmes. Den var både skogsmes, sjömes och vägmes - men den flög aldrig.

En antik? bild av ishockey i Saxdalen

En vinter som den vi har den här säsongen påminner nog många om äldre tider när det var vanligare med "riktiga" vintrar. Själv minns jag att jag flera vintrar under min barndom byggde garage åt min ovanligt långa "bobb" i en snödriva utanför ingången till vårt hus. Det gjorde jag helt enkelt genom att gräva ut en grotta in i snödrivan.

Visserligen skottade man på den tiden snön för hand. Det gav högre snö(plog)kanter än vad dagens snöslungor ger. Men många vintrar på 40- och 50-talen hade helt säkert mer snö än vad vi har haft i början på det nya millenniet.

För en tid sen fick jag en bild från Lennart Stenqvist, med ett ishockeylag, kanske Saxdalens första? Bilden är troligen tagen 1950-1951 på ishockeyplanen vid Slamhavet i Saxdalen. Där går idag gångvägen från Saxenkiosken till grillplatsen och badbryggan vid Saxenstranden. Lennart kommer ursprungligen från vår grannby Blötberget men är sedan lång tid saxdalsbo.

Saxdalens ishockeylag 1950 eller 1951.
Bakre raden från vänster: Gunnar Eklund, Lennart Stenqvist, Folke Byström,
Göransson och Ingemar Lindén
Främre raden från vänster: Bengt Persson, Nils Jakobsson, Bengt Ek,
Bengt Björk och Yngve Lindén

Hör gärna av er om ni har mer information om eller omkring fotografiet!

Saxdalens första ishockeybana låg annars i norra änden av fotbollsplanen, nuvarande Furuliden. Det var en rink utan rundade hörn. Det var inte lätt att få ut pucken när flera spelare köade efter pucken som låg längst in i 90-grades hörnet. Den nya ishockeyplanen på Slamhavet var modernare och hade de föreskrivna rundade hörnen.

Jag minns båda hockeybanorna som mycket positiva. På Slamhavet var kanske kylan och det utsatta läget det största problemet. När nordanvinden drog in över Saxens is och ishockeyplanen var inte bara temperaturen ett problem utan kyleffekten eller som det egentligen kallas inom meteorologin, vindavkylningen, bidrog till att förfrysningar inte var ovanliga.

Jag kom hem många kvällar utan känsel i hälarna. Fingrarna värkte också. Hårt snörda ishockeyrör var bra för åkningen men var farliga för fötterna vid låga temperaturer. Jag hoppas och tror att dagens ishockeyspelare som spelar utomhus är mer medvetna om det här problemet. Jag minns flera kvällar i min barndom när jag hade stora smärtor i mina fötter, speciellt hälarna, när förfrysningen "lättade". Vi visste att det var farligt att värma upp en förfrysning för fort men var inte tillräckligt försiktiga för att undvika den. Det var ju så trevligt att spela ishockey!

Ett av mina ishockeyminnen kan du läsa om här.

Jag hade en gång en båt...

Sjön, havet och båtar har alltid fascinerat mig. Så långt jag kan minnas bakåt i tiden så var Stackarbergslandet, Sandlandet och Smedtorpet, alla på Saxens östra sida platser som jag älskade att besöka. Men också på andra sidan av sjön trivdes jag. Jag var ganska ofta hos Lindéns eller Erik Jans på östra sidan.

Varje sommar var jag med min mamma minst en gång till Erik Jans för att tvätta mattor. Det var inte så mycket mattvätt för mig men jag hade alltid full sysselsättning vid strandkanten och att vara vid sjön var aldrig tråkigt.

Vid Slamhavet var jag också när jag var liten, med min farfar som hade båt och han hade båten lite norrut vid en brygga vid Neregårds land. Där hade också Alfred Heij sin båt och jag fick också åka i den ibland. Min morbror Elis hade också en båt som låg vid Stackar-bergslandet. Alla båtarna hade det gemensamt att de var hårdstartade.

Som pojke var det ett äventyr att vara med vid sjön och i båtarna. Många gånger hade jag nog gett upp hoppet om att motorerna skulle starta men ändå minns jag inte att vi någon gång när vi fick ro tillbaka utan att motorerna startat. Båtägare på den tiden fick ha tålamod!

På bilden till vänster sitter min mamma och jag i aktern på farfars (Karl Fredriksson) båt vid ångbåts-bryggan vid Slamhavet.

Min farmor Frida är också med på bilden. Jag åkte många gånger med farmor och farfar på turer ut på Väsman i den här båten. Den hade en Sjöstrands-motor, en inombordare som gick bra när den en gång startat.

Jag finns också med på en annan båtbild från nästan samma plats: Min morbror Elis Haag i sittbrunnen och bredvid båten min far Harry och Rune Heij.

Jag antar att det här var morbror Elis båt som håller på att vårrustas men det skulle också kunna vara Alfred Heijs båt. Om någon kan ge mig information om båten är jag tacksam.

Till vänster om båten syns pumphuset som låg på södra sidan av den järnvägsbank där man körde ner slig från anrikningsverket för att tippa ner i de pråmar som sedan bogserades med ångbåt till Ludvika. Bryggan på den tidigare bilden låg direkt norr om järnvägsbanken.

Från den bryggan startade Ahrenbergs rundflygturer när jag gjorde min första flygtur. När jag var lite äldre, 13-14 år startade vi från bryggan när vi åkte vattenskidor ett par somrar. Härifrån utgick tidigare de ångbåtsturer som var populära under ångbåtsepoken. Ångbåtarna blev inte bara fraktfartyg utan också nöjesfartyg med utflykter till t.ex. Mässanslandet. Det förekom musik på ångbåtarna i Väsman och man dansade säkert både på båtarna, på bryggor och på land när man lagt till.

Någon gång i skarvet mellan 60/70-talet hade jag och min sambo en segeleka i Solhagviken i Väsman. Vi köpte den i Knäm i Bohuslän och seglade ganska mycket i Västkustens saltvatten när vi arbetade på Ludvika barnkoloni Brevik innanför Bohus Malmön. Jag ringde på en annons i Bohuslänningen. En äldre kvinna svarade: Ja den ligger på land vid stranden, sväng till vänster vid Esso-tappen i Knäm och kör ner till vattnet! Det gjorde vi och köpta båten, en GKSS-segeleka.

Vid Brevik lärde vi oss att segla och också att en båt mår bäst av att ligga fritt i vattnet förtöjd vid en boj eller ett säkert ankare. Så låg den ett par år i Väsmans vatten i Solhagviken innan den såldes och blev fick sin hemmahamn i Lindesjön vid Lindesberg.

Vinter men också sommarminnen

En envis förkylning har följt mig till och från sedan juldagen. Och vintern gör ibland att man är glad att få vara inomhus. Men vintern har ju också sin tjusning. Vår hund Nikita ser dock till att jag får frisk luft varje dag. Däremot har det inte blivit några vandringar med kameran som jag tänkt. Men visst är vintern fin. Här två bilder tagna från vår balkong och veranda för några dagar sedan. (Klicka på bilderna för att förstorade bilder).

Men snön på träd och luft- ledningar hindrar ju inte tankarna från att gå tillbaka till gångna somrar.

Som när jag i början av maj 2006 gick förbi Stackar- berget där man förut hade utsikt över hela Saxdalen, Saxen och Saxberget.

Nu är skogen på väg upp och skymmer redan stora delar av utsikten. I två gluggar såg jag två områden som varit centrala i Saxdalens historia.

I gluggen vi ser till vänster har mycket förändrats under åren. När jag växte upp (40- och 50-talet) var jag ofta vid Slam- havet, det avfall från Långfallsgruvan som orenat släpptes ut i Saxen tills det fyllt en stor del av sjöns södra del.

Där fanns då fortfarande järnvägsvallen där man kört ut sligvagnar och tippat i de pråmar som sedan drogs av en ångbåt över Saxen, genom Ullnäsnoret och vidare till Ludvika.

Bryggan där båtarna lade till fanns också kvar och ett pumphus som låg på den stenläggning som byggts mot vattnet. I bilden ovan låg tidigare både en hytta och ett anrikningsverk. Hit gick en linbana från Långfallsgruvan ner till anrikningsverket. Linhjulet som monterades upp förra sommaren framför Saxenkiosken är kanske den mest påtagliga lämningen efter den tidiga bergshanteringen. Hela området har sanerats och piffats upp betydligt och vi kan se sommaren an med tillförsikt. Då kommer Saxenstranden att vara ett attraktivt område och badplats.

Den andra bilden från Stackar- berget visar däremot ett avsnitt av byn som inte förändrats så mycket under tidens gång. Den senaste stora förändringen var väl när det som då kallade Nya vägen byggdes, numera Saxenvägen och den del som ofta kallas Storfars raka.

På bilden ses tre av de centrala bondgårdarna som fanns i byn: Storfars närmast, ner mot vattnet bakom Stora sten och till vänster i sluttningen: Neregårds. Båda gårdarna är välbevarade och i gott skick. Den tredje gården i mitten längst upp mot skogen: Oppigårds har däremot förfallit under många år.

Torremolinos på Saxberget

Min första utlandssemester som vuxen (knappast) utan mina föräldrar gick till Torremolinos i Andalusien i södra Spanien. Det var under diktatorn Francos tid, hans fullsändiga namn var
Francisco Paulino Hermenegildo Teódulo Franco y Bahamonde Salgado Pardo de Andrade. Min kompis och jag tillbringade två veckor i Torremolinos som då var en stor sandstrand med en liten ursprunglig by på stranden, med sandgolv i de små husen och liten befolkning. Några få hotell på strandremsan siade om det Torremolinos som jag ser i resebroschyrer idag.

Jag såg dock inte en enda väderkvarn... Torremolinos, spanska: torre=torn och molinos= väderkvarnar

Om jag skulle längta till Torremolinos idag skulle jag inte behöve åka så långt! Vi har redan fem Torremolinos på Saxbetget/Fjällberget och det kommer att byggas 12 till under 2008! Så om jag njöt av utsikten över Medelhavet från Torremolinos i Spanien under Francotiden kan jag snart njuta av utsikten från de 17 torremolinos som ska vara f'ärdigbyggda vid nyår 2009 på Saxberget. Utsikten blir då över Saxdalen och Slamhavet istället för över Medelhavet.