En annan sida av Sydafrika

Eftersom det är fotbolls-VM i år och det är i Sydafrika tillåter jag mig minnas tillbaka till Sydafrika ännu en gång i den här bloggen. Jag har nyligen beskrivit en resa västerut från Pretoria eller Tshwane som den också kallas där jag arbetade - genom Rustenburg där en del av VM-matcherna har spelats och till ett naturreservat, Pilanesberg, nästan vid gränsen till Botswana. Ja det var västerut.

Den här gången vill jag ge ett par bilder av en resa österut från Pretoria till det bergiga om- rådet ca. 30 mil öster om Pretoria. En svensk kollega och jag ville utnyttja påskveckan för att se mer av Sydafrika. De alternativ vi valde mellan var

1. Durban, en storstad, 3,5 miljoner invånare, vid Indiska Oceanens kust, 65 mil sydost från Pretoria. Jag låter länken gå till FIFA, internationella fotbollsförbundets presentera Durban där vi idag kunnat se Spanien slå ut Tyskland i en av VM-semifinalerna.
2. Kruger National Park, Sydafrikas största nationalpark ca. 45 mil öster om Pretoria.
3. Sabie i Drakensberg, en liten ort med sågverksindustri och då (år 2000) nästan utan turism.

Vi strök Durban från önskelistan p.g.a. avståndet. För mycket tid skulle gå till bilkörning. Kruger Nationalpark ströks p.g.a. en ovanligt hög malariarisk just då.

Den valda orten Sabie låg fågelvägen ganska nära Kruger nationalpark men saknade tset- seflugor och var alltså malariafri p.g.a. den höga höjden. Högsta punkten i Drakensberg ligger på 3 482 m.ö.h.

Vi åkte ganska raka vägen till Sabie, nära förbi nuvarande VM-staden Nelspruit som fått en pampig fotbollsstadion sedan vi åkte förbi där. Något som överraskade var den goda kvalitet på vägen från Pretoria till Nelspruit. Den var till större delen motorväg, avgiftsbelagd men mycket bra. På de mindre vägarna norr om Nelspruit kunde apor sitta på vägen efter kurvorna så där fick man ta det lite försiktigt.

När vi åkte så långt från "civilisationen" i Pretoria förväntade jag mig att få se Sydafrika som orörd och naturlig vildmark. Då blir man lite förvånad när man tittar ut mot de vida skogarna vid sidan av vägen och märker att träden står i rader! Så gör väl inte träd i en naturlig skog? Nej trakten runt Sabie är en av världens största planterade skogar. Sabie och många orter runt om i trakten lever helt på skogen och skogsindustrin.

Naturen är vacker och området har ett stort antal älvar och åar och vattenfall. Vi har varit inne på avdelningen vattenfall tidigare och här finns världens näst högsta vattenfall Tugela falls med en fallhöjd på 912 m.

Om ni klickar på länkarna här ovan hittar ni flera bilder som visar den vackra naturen i Drakensberg liksom på den här länken.
 
Som gammal intervjuare från arbetet på Uppsala universitet ville jag pröva på intervjuarkonsten i en för mig ovanlig miljö. Här en bild från ett möte på hög höjd i Drakensberg: (En klick på bilderna och de ses förstorade!) 
 


Som intevjuare/undersökare gäller det ibland att ställa "intervjuoffret" mot väggen för att få reda på sanningen. Här fanns det tyvärr ingen vägg i närheten så en påle från intervjuskjulet fick räcka som stopp så att inte offret skulle springa sin väg. Trots min böjda rygg är jag längre än intervjuoffret men jag försöker böja mig ner en del för att ge känslan att vi är på samma nivå. Intervjuns största problem var språket. Vi hittade inget "vanligt" språk som vi hade gemensamt men på olika andra sätt kan man ofta ändå skapa en bra kommunikation.

I mitt andra jobb på Statistiska Centralbyrån tog jag initiativ till det som blev kallat "Matpatruller". Det innebar helt enkelt att några i vår arbetsgrupp gick ut med ojämna mellanrum på olika lunchrestauranger för att avnjuta lunch tillsammans. Denna erfarenhet och några års sommararbete som lekledare på barnkolonier fick jag nytta av i ett annat möte med den svarta befolkningen - djupt in i Drakensbergs skogar. Bilden nedan visar en spännande samvaro i djupaste Afrika, inte i djungeln men väl i den Sydafrikanska naturen. Också här fanns språkliga hinder men andra kommunikationsvägar gjorde att både jag och de svarta kvinnorna trivdes i den djupa skogen - åtminstone som jag tolkade det. Det blev många skratt och många skämt. En oförglömlig stund! 





Det var allt från Sydafrika från idag.

Mitt förhållande till några vattenfall

Vattenfall har alltid fascinerat mig även om jag sällan letat efter vattenfall bara för att titta på dem. Det gäller kanske speciell mycket för Sveriges dominerande Vattenfall i Råcksta, Stockholm:

Om jag spontant skulle räkna upp de vattenfall som berört mig mest så blir det:

• Vattenfallet nedanför "Åhlströms branddamm" som vi kallade den, i övre änden av Solkensbäcken (Saxdalen)

• Vattenfallet nedanför bron vid Nya Dammen (Saxdalen)

Rinnande vatten och kanske ännu mer forsande vatten och allra mest fallande vatten har alltid varit en positiv upplevelse för mig. Jag tror att vi hade större vattenfall på andra sidan byn när jag var liten, som vid Vattfalls gropen. Men det var så långt bort från mitt hem...

Som barn hörde jag ofta uttrycket "Världens största", "Störst i världen" eller "Biggest in the world". Då handlade det för det mesta om företeelser i USA.

Under min anställning som statistiker vid SCB i Örebro fick jag förmånen att besöka USA för första gången. Vi var tre arbetskamrater som deltog i en statistikkonferens i Buffalo. Där träffade vi kollegor från Kanada och fick en stående inbjudan att besöka Ottawa och Kanadas statistikbyrå efter konferensen i Buffalo. Vi tog några dagars semester och hyrde en bil för att besöka våra kollegor i Kanada.

Med vår hyrbil körde vi den delvis mycket vackra sträckan frånBuffalo vid Eriesjön i delstaten New York i USA till Kanadas lilla huvudstad Ottawa. Med 800 000 invånare kändes huvudstaden inte så mycket större än Örebro, men lika trygg.

Längs vägen passerade vi gränsen mellan USA och Canada som här går längs Saint Lawrencefloden. Området där man kör över gränsen är mycket vackert och kallas Thousand Islands. (Tyvärr har vi ännu så länge ingen artikel om området på svenska wikipedia). Den som gör hushållets inköp kanske känner igen namnet? Rhode Island-sås kanske är mer känd i Sverige men Thousand Island dressing kommer nog inte så långt efter.



Bilden till vänster visar brosystemet över Sain Lawrens- floden.



Bilden till höger sägs illustrera två öar av de 1000 som har nationsgränsen mellan sig. Detta är dock omtvistat.

Som matintresserad måste jag här göra en liten utvikning. Hoppa till nästa stycke om du inte tycker om mat! Thousand Island dressing (det amerikanska namnet) är i USA känt åtminstone sedan år 1900 då en kokbok med gamla New Orlinsrecept publicerades och menade att dressingen redan då var välkänd i New Orliens. I USA är Rhode Island dressing mindre känd än namnet Rhode Island som är USA:s till ytan minsta delstat.

Väl i Ottowa hade vi valet att välja väg tillbaka till våra flygplatser. Vi var på det klara med att vi skulle åka runt Ontaiosjön så att vi kunde passera Niagarafallen. Förutom en tur in i en av Kanadas stora nationalparker fick vi också en kväll och natt i miljonstaden Toronto. Tyvärr har jag ingen bild från mitt hotellrum den natten. På 31 våningen med glasvägg ut mot Ontariosjön. Jag är inte speciellt höjdrädd men den kvällen var jag glad att sängen inte stod helt mot glasväggen...

Sen kom dagen när vi skulle passera Niagarafallen, biggest in the world som jag kände det. En av oss tre hoppade av i Toronto. Han tog bussen till Chicago för att flyga hem därifrån men min jobbarkompis Anders och jag fortsatte bilfärden. Och visst är Niagarafallen imponerande. Så länge de finns kvar. Genom den erosion som sker i alla floder räknar man med att Niagarafallen så småningom ska försvinna, när floden grävt sig ner och helt tömt Eriesjän på vatten. Nu försöker man med olika projekt stoppa naturen från att ha sin gång.


Än så länge finns Niagarafallen, stora och mäktiga och med en fallhöjd av 54 meter.

Flera år senare kom jag till Guyana i Sydamerika för att arbeta med en folkräkning. Då hade jag lärt mig att Niagarafallens 54 m fallhöjd inte var någon höjdare. Vi har ett mer än dubbelt så högt vattenfall i Dalarna! Njupeskär har en fallhöjd på 125 meter. Med en årstidsriktig bild ser Sveriges högsta vattenfall, Njupeskär ut så här:


I Guyana fick jag lära mig skillnaden mellan "fallhöjd" och "fritt fall" troligen därför att Guyana har det vattenfall som anses ha det högsta fria fallet av alla världens vattenfall: Kaieteurfallet. Keieteur har en fri fallhöjd på 225 meter dvs fyra gånger högre än Niagarafallen. Njupeskärs fria fallhöjd är dessutom omtvistad. I Sverige brukar den anges till 93 meter men World Waterfall Database säger att den är 230 fot eller 70 meter.

Varför är man så intresserad av "fri fallhöjd" i Guyana. Säkerligen därför att om man räknar total fallhöjd så har inte Guyana något att sätta emot grannlandet Venezuela. Världens högsta vattenfall, Angel falls eller Salto Angel har en fallhöjd på 979 meter.

Angel Falls fick sitt namn efter uppräckaren, den amerikanske flygaren
Jimmie Angel som upptäckte fallen. På spanska är namnet Salto Ángel.
I fjol uppgav Venezuelas president Hugo Chávez att namnet på fallet
skulle ändras till Kerepakupai merú det namn som urspungsbefolkningen
i området använt. Dagen före Julafton ändrade han sig och sa att det
inte var ett krav.

I Guyanas huvudstad Georgetown var jag knappt 48 mil från Angel Falls, Salto Ángel och 23 mil från Kaieteurfallet. Jag kände ingen direkt påverkan av de två stora vattenfallen men en viss respekt. Båda tillhör ett geografiskt område som det är viktigt att bevara, en del av den tropiska regnskog som behöver bevaras för att återskapa det syre vi behöver för att jorden ska kunna fortleva utan stora förändringar.

Angel Falls till vänster och Goergetown vid Atlantkusten

Några ytterligare närmanden till stora vattenfall har jag också gjort men det får vi ta i ett senare inlägg. Nu väntar jag på vår och sommar. Då hoppas jag få titta in i Olle Wallbergs uthus och bekanta mig med den vädur som jag alltid hörde när jag passerade Grönings som då bodde i huset. Det var dit väduren pumpade vatten från fallet nedanför det vi kallade Åhlströms branddamm.