Inlägg
Under småskolan, årskurs 1 och 2, och folkskolan, årskurs 3-6 fanns åtskilliga tillfällen till skidåkning. Många dagar under vintern blev vi uppmanade att ta skidorne med till skolan för någon utflykt med klassen. Bodde man då högst upp på Malbacken var det normalt skidåkning till skolan som gällde och sen hem igen efter skoldagens slut.
Hösten 1951 började jag i folkskolan, i tredje klass. Vi hade en ny lärare, Hjalmar Liss från Gagnef. Han var en riktig friluftsmänniska och det blev många utflykter av olika slag men på vintern mest skidturer upp på Saxberget och på höjderna och myrarna bakom Saxberget. Vissa dagar hade vi heldagsutflykt med medhavds smörgåsar och varm mjölkchoklad. Andra dagar var det halvdagsutflykt när vi kunde få matsäck från matbespisningen.
Ibland åkte vi för egen maskin uppför Saxberget men för det mesta fick vi åka med Ludvigsson som körde Gruvbussen från byn till Långfallsgruvan. Då hade vi avverkat den tyngsta backen utan att anstränga oss. Turen gick sedan för det mesta till Ranmossen och den höglänta terrängen däromkring. Jag vet att vi inte att vi försökte få se orrspel när vi var där uppe hela skolklassen. Vi fick inte plats i den koja som vi gömde oss i tills dagsljuset kom. Tjäderspel har jag däremot ett minne av att vi försökte få se i större grupper. Men med hela klassen kom vi nog ofta för sent efter gryningen. På vårvintern, från slutet av mars tog Hjalmar Liss gärna med mindre grupper av intresserade föräldrar och barn till Ranmossen där han hade byggt kojor för att kunna se orrspel och därefter smög man sig runt för att kunna se tjäderspel. Då åkte vi bil till Långfallsgruvan och åkte sen skidor upp till kojorna innan det blev ljust.
Det hela var mycket spännande för en skolpojke men de första gångerna tyckte jag det var alldeles för kallt för att klä av sig på överkroppen och byta underkläder när man kommit fram till kojan. Men man blev snart varm och det var säkert nödvändigt att ersätta de svettiga undertröjorna med torra efter skidturen uppför från Långfallsgruvan. Hade man tur kunde man se orrar som spelade nära kojan men ibland såg man inte så mycket om fåglarna höll till längre bort med sitt spel.
När det sen blivit ljusare brukade jakten på tjäderspel ta vid. Då gällde det att springa fram några steg mot den spelande fågeln under den så kallade sisningen då fågeln inte hörde stegen. Innan sisningen hördes ett klunkande ljud som startade långsamt men sen blev snabbare innan det övergick i sisning.
När hela klassen var på utflykt var annars ett av de stora nöjena att leta på något av de ganska höga jakttorn som fanns på myrområdet. För det mesta minns jag att det var tjockt snötäcke och de modigaste, själv var jag höjdrädd, hoppade från ganska hög höjd ner i snön. Korvgrillning förekom också och korv med bröd smakar ju alltid bra ute i naturen. Jag minns inte om vi åkte med gruvbussen ner från Långfalla någon gång men jag tror att vi för det mesta tog oss ner till skolan själva längs gamla gruvvägen. Så skidutflykter gjorde vi flera gånger per termin och de som var intresserade kunde följa med på orr- och tjäderspel helt gratis. Jag ser i nutida annonser att det vanligen kostar ett par tusen kronor att följa med på utflykter för att se detta naturens under..
Från Malbacken är ju Saxberget ganska långt bort men hade man åkt skidor till skolan var man ju redan vid bergets fot. Men en dagsutflykt till Saxberget och Rannmossen blev ändå en ganska bra utflykt om man lägger till fyra kilometers skidåkning till och från skolan. När jag gick i femte och sjätte klass hade min far skaffat bil och jag fick ofta skjuts till skolan på morgonen. Då blev det lite mindre träning.
Naturligtvis var vi för det mesta i skolan och arbetade med våra olika skolämnen men utflykter var ganska vanliga under hela skolåret.
Visar inlägg med etikett Gruvbussen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gruvbussen. Visa alla inlägg
lördag 14 februari 2009
tisdag 10 februari 2009
Saxbergets andra storhetstid, nu med nya namn
Saxberget, för mig ett fascinerande berg som funnits i mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas. Som återvändare till min födelsegård ser jag det nu igen dagligen. Från Malbacken har det alltid avtecknat sig som högt och ståtligt och när man ser det höst uppifrån Malbacken framstår Saxdalen verkligen som en djup dal och berget som ett högt berg - på andra sidan.
Kanske är det så att skolbarnen i Saxdalen idag upfattar Saxberget bara som ett berg. Under min uppväxt tror jag att alla vi barn i Saxdalen kände att Saxberget var det som möjliggjorde den tidens Saxdalen. Ludvigsson som körde Gruvbussen kunde vi se flera gånger per dag nere i byn och ibland åkte vi med Gruvbussen till Långfallsgruvan för någon utflykt upp mot Saxberget området "bakom", väster om Saxberget.
Jag skulle tro att det var väldigt få elever i Saxdalens skola på 40- och 50-talet som inte hade någon i familjen, nära släkting eller granne som inte arbetade i Långfallsgruvan. Det fanns liksom under skinnet att det här var en viktig del av byns försörjning.
Det hela började 1879 när Skarp Jakob upptäckte malmfyndigheten vid Långfalla på Saxberget. Men det dröjde av olika orsaker innan fyndigheten kunde börja utvinnas. Men brytning i större skala som så småningom igång och fortsatte till 1988. Under gruvperioden had Saxdalen sin blomstringsperiod och Saxberget sin första storhetsperiod.
Idag, 2009 är gruvdriften för länge sen slut i Saxberget men en ny storhetstid har förmodligen börjat: Vindkraft. På Saxberget och omgivande berg har under 2007 och 2008 byggts 17 vindkraftsverk. De har redan blivit en del av den naturliga utsikt vi har från hela Saxdalen och också från platser ganska långt ifrån vindkraftsverken.
När man som jag har sett de nya tornen och vingarna under ca. ett halvår känns de bekanta. De finns ju där varje dag och varje natt, man ser de röda ljusen i tornens toppar. Då börjar det kännas konstigt att de inte har några namn. När jag ska beskriva för min fars kusin som bor längs Oxbrovägen vilket vindkraftverks som stod stilla igår kväll så är det inte så lätt. Våra iakttagelser är ju från helt olika utgångspunkter och jag ser många fler verk från Malbacken än vad man gör från den delen av Oxbrovägen. Tänk om vi hade ett namn på varje vindkraftverk - hur lätt det skulle vara att tala om vilket kraftverk jag menar.
Eftersom jag läst meteorologi och arbetat i Sydamerika och varit intresserad av de tropiska stormar (engelska: hurricanes) så är det naturligt för mig att tänka så här: Över Atlanten, norr om ekvetorn har vi stadiga vindar, den s.k. nordostpassaden. Det gör att en segelbåt kan segla från Kanarieöarna till Barbados i Västindien på 3-4 veckor.
Barbados är en av de östligaste öarna i Karibien, ett område som under juni-november varje år drabbas av hurricanes (på svenska ofta orkaner) som ställer till allt större skada i Västindien, Mellanamerika och USA. I Miami, Florida finns ett "Orkancentrum" som kartlägger vindar och utvecklingen av tropiska stormar i Atlanten och östra Stilla havet.
Men vad har det med Saxberget att göra: Jo de flesta triousja cykloner böjer av åt höger och fortsätter i mer eller mindre försvagad form upp över USA och sen ut över Atlanten mot Europa. Många tropiska stormar kan registreras som ökade vindstyrkor när de når norra Europa och Saxberget. Det betyder att våra vindkraftverk kommer att få en extre vindpust en tid efter Karibiens och USA:s trpiska stormat. Men på Saxberget är det tämjda krafter som inte orsakar några katastrofer.
Så hur skulle vi kunna kalla våra vindkraftverk på Saxberget med omnejd? Jo för Atlanten (inklusive Västindien) finns en på förhand bestämd lista på de namn som de tropiska cyklonerna ska ges. För den som är mer intresserad av hur hela maskineriet fungerar, se kommande inslag i Olas blogg.
Kort om listan: Den är i bokstavsordning, första tropiska stormen har ett namn som börja på A, nästa börjar på B osv. I ursprungslistan finns en del typiskt amerikansk-engelska namn som inte har någon motsvarighet i svenskan. Dess har ersatts av svenska namn. Varannat år börjar listan med ett manligt namn och året efter med ett kvinnligt.
Namnet på de fem första vinkraftverken byggda 2007 vid Fjällberget blir (de amerikanska namnen inom parentes):
1. Andrea
2. Bertil (Berry)
3. Cecilia (Chantal)
4. Daniel (Dorian)
5. Erika (Erin)
Namnet på de 12 vinkraftverken byggda 2008 vid Saxberget blir:
6. Artur (Arthur)
7. Berta (Bertha)
8. Christoffer (Cristobal)
9. Dorotea (Dolly)
10. Edvard (Edouard)
11. Frida (Fay)
12. Gustav
13. Hanna
14. Isak (Ike)
15. Josefin (Josephine)
16. Karl (Kyle)
17. Laura
På det här sättet ska vi som ser vindkraftverken dagligen, och alla andra, lättare kunna förklara vilken vindsnurra vi menar.
För mig är det luftledningarna som stör bilden, inte vindkraftverken.
Kanske är det så att skolbarnen i Saxdalen idag upfattar Saxberget bara som ett berg. Under min uppväxt tror jag att alla vi barn i Saxdalen kände att Saxberget var det som möjliggjorde den tidens Saxdalen. Ludvigsson som körde Gruvbussen kunde vi se flera gånger per dag nere i byn och ibland åkte vi med Gruvbussen till Långfallsgruvan för någon utflykt upp mot Saxberget området "bakom", väster om Saxberget.
Jag skulle tro att det var väldigt få elever i Saxdalens skola på 40- och 50-talet som inte hade någon i familjen, nära släkting eller granne som inte arbetade i Långfallsgruvan. Det fanns liksom under skinnet att det här var en viktig del av byns försörjning.
Det hela började 1879 när Skarp Jakob upptäckte malmfyndigheten vid Långfalla på Saxberget. Men det dröjde av olika orsaker innan fyndigheten kunde börja utvinnas. Men brytning i större skala som så småningom igång och fortsatte till 1988. Under gruvperioden had Saxdalen sin blomstringsperiod och Saxberget sin första storhetsperiod.
Idag, 2009 är gruvdriften för länge sen slut i Saxberget men en ny storhetstid har förmodligen börjat: Vindkraft. På Saxberget och omgivande berg har under 2007 och 2008 byggts 17 vindkraftsverk. De har redan blivit en del av den naturliga utsikt vi har från hela Saxdalen och också från platser ganska långt ifrån vindkraftsverken.
När man som jag har sett de nya tornen och vingarna under ca. ett halvår känns de bekanta. De finns ju där varje dag och varje natt, man ser de röda ljusen i tornens toppar. Då börjar det kännas konstigt att de inte har några namn. När jag ska beskriva för min fars kusin som bor längs Oxbrovägen vilket vindkraftverks som stod stilla igår kväll så är det inte så lätt. Våra iakttagelser är ju från helt olika utgångspunkter och jag ser många fler verk från Malbacken än vad man gör från den delen av Oxbrovägen. Tänk om vi hade ett namn på varje vindkraftverk - hur lätt det skulle vara att tala om vilket kraftverk jag menar.
Eftersom jag läst meteorologi och arbetat i Sydamerika och varit intresserad av de tropiska stormar (engelska: hurricanes) så är det naturligt för mig att tänka så här: Över Atlanten, norr om ekvetorn har vi stadiga vindar, den s.k. nordostpassaden. Det gör att en segelbåt kan segla från Kanarieöarna till Barbados i Västindien på 3-4 veckor.
Barbados är en av de östligaste öarna i Karibien, ett område som under juni-november varje år drabbas av hurricanes (på svenska ofta orkaner) som ställer till allt större skada i Västindien, Mellanamerika och USA. I Miami, Florida finns ett "Orkancentrum" som kartlägger vindar och utvecklingen av tropiska stormar i Atlanten och östra Stilla havet.
Men vad har det med Saxberget att göra: Jo de flesta triousja cykloner böjer av åt höger och fortsätter i mer eller mindre försvagad form upp över USA och sen ut över Atlanten mot Europa. Många tropiska stormar kan registreras som ökade vindstyrkor när de når norra Europa och Saxberget. Det betyder att våra vindkraftverk kommer att få en extre vindpust en tid efter Karibiens och USA:s trpiska stormat. Men på Saxberget är det tämjda krafter som inte orsakar några katastrofer.
Så hur skulle vi kunna kalla våra vindkraftverk på Saxberget med omnejd? Jo för Atlanten (inklusive Västindien) finns en på förhand bestämd lista på de namn som de tropiska cyklonerna ska ges. För den som är mer intresserad av hur hela maskineriet fungerar, se kommande inslag i Olas blogg.
Kort om listan: Den är i bokstavsordning, första tropiska stormen har ett namn som börja på A, nästa börjar på B osv. I ursprungslistan finns en del typiskt amerikansk-engelska namn som inte har någon motsvarighet i svenskan. Dess har ersatts av svenska namn. Varannat år börjar listan med ett manligt namn och året efter med ett kvinnligt.
Namnet på de fem första vinkraftverken byggda 2007 vid Fjällberget blir (de amerikanska namnen inom parentes):
1. Andrea
2. Bertil (Berry)
3. Cecilia (Chantal)
4. Daniel (Dorian)
5. Erika (Erin)
Namnet på de 12 vinkraftverken byggda 2008 vid Saxberget blir:
6. Artur (Arthur)
7. Berta (Bertha)
8. Christoffer (Cristobal)
9. Dorotea (Dolly)
10. Edvard (Edouard)
11. Frida (Fay)
12. Gustav
13. Hanna
14. Isak (Ike)
15. Josefin (Josephine)
16. Karl (Kyle)
17. Laura
På det här sättet ska vi som ser vindkraftverken dagligen, och alla andra, lättare kunna förklara vilken vindsnurra vi menar.
För mig är det luftledningarna som stör bilden, inte vindkraftverken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
