Fler reflexioner i Falun

Nu har jag funderat varför uppgifterna om avstånd mellan Saxdalen-Falun och Falun-Gävle inte stämde med min uppfattning. För mig ligger Falun ungefär halvvägs till Gävle. Men att det skulle vara längre mellan Falun och Gävle än mellan Saxdalen och Falun hade jag inte trott. Om man tittar på en karta över Gävleborgs län så syns det hur smalt Gävleborgs län är i södra delen där Gävle ligger. Men en karta över både Gävleborgs och Dalarnas län får mig att acceptera vägavstånden i föregående inlägg.

Redan första dagen på Falu lasarett fick jag en rullator. Ja, den kan  heta så även om det är vanligare att kalla den rollator. För mig är en roll en avancerad flygmanöver där flygplanet rullar runt ett varv runt sin egen axel. Någon sådan manöver vill jag inte vara med om med min rullator. Här visade det sig vara en skillnad om man tillhörde Dalarnas eller Gävleborgs län. I Dalarna får vi rullatorer mot en låg engångsavgift. Den som är skriven i Gävleborgs län får köpa sin rollator. De kostar flera tusen kronor.

En annan skillnad mellan Gävleborg och Dalarna är att lokaltidningen i Gävle med omnejd är Arbetarbladet. Jag hittade den på Internet och fick en favorit i tecknaren Ulf Ivar Nilsson. Här ett par exempel på hans teckningar:

Den som vill se mer från Ulf Ivars penna kan klicka här: Ulf Ivar. Efter 11 dagar, många undersökningar och mycket god vård var det dags för förflyttning till Ludvika lasarett.

Tredje dagen i Ludvika blev jag flyttad till mitt tredje rum där. Läkaren som kvällen före sagt att jag troligtvis skulle få eget rum dagen efter beklagade att jag skulle behöva dela rum igen. Men han sa att jag skulle få dela rum med en trevlig person. När vi två som skulle dela rum presenterade oss för varandra visade det sig att vi var tremänningar! Han var född i Värmland men var varje sommar under skoltiden här i Saxdalen nära mitt hem så vi hade haft mycket tid tillsammans som barn.

Redan dagen efter skulle min tremänning få åka hem så jag skulle få en ny rumskamrat. När vi presenterade oss visade det sig att det var en annan av mina tremänningar - en som jag aldrig träffat! Så när jag kom hem till Saxdalen har en hel del tid gått till släktforskning.

Om att vara släkt i Rävvåla/Saxdalen

Det finns ett gammalt talesätt i Rävvåla- Saxdalen att alla i byn, är släkt med varandra. Det finns väl en gnutta sanning i uttrycket även om det naturligtvis inte är helt sant.
 
Kommunikationerna förr i tiden var inte så bra och dessutom ville Rävvålpojkarna ha byns flickor för sig själva och värjde sig för konkurrens från utbölingspojkar på ett sätt som vi "moderna och upplysta" saxdalingar inte har så lätt att försvara.

Det finns risk för en viss inavel i små, isolerade befolkningsgrupper (populationer), ju mindre population desto större risk. Modern genetisk forskning visar att den storlek som populationen saxdalingar (boende i tätorten Saxdalen) hade 31 december 2010 (604 personer) är tillräcklig för att arten saxdalingar ska kunna förväntas fortleva i mer än 100 år. Det kallas inom genetiken långsiktigt.
 
Det är risk för att det blir lite långt mellan inläggen i bloggen en tid framöver. Dels har jag ju blivit med väderstation. Även om den sköter sig helt själv numera men jag vill ju gärna utveckla det intresset: Ett mål är att försöka få mina väderdata presenterade på Internet.
 
Ett annat intresse som just nu tar en hel del tid är släkt- och hembygdsforskning. Här har jag i dagarna fått möjlighet att koppla ihop - och till och med utvidga - uttrycket "alla i Saxdalen är släkt" med personliga släktforskningsresultat.
 
När jag 2007 flyttade tillbaka till Saxdalen efter 45 års yrkesverksamhet utomläns träffade jag tidigt vår SaxdalsElvis, Åke Dahlman, och vi blev direkt goda vänner, nästan som gamla goda vänner även om vi aldrig tidigare hade träffats. Det tog ett tag innan vi kom underfund med att vi var släkt, inte genom blodsband men genom mina barn.
 
Det visade sig att Kleback-Anna som bodde i Rusbodarna i Rävvåla och som gift på Slogåsen norr om Blötberget - hon var inte bara mina barns gammelfarmor utan också SaxdalsElvis farmor!

Därför tycker jag att det är styrkt att i dagens Saxdalen så är också de som flyttar hit till Saxdalen - utan att ha bott här tidigare - släkt med och tillhör populationen saxdalingar, redan när de flyttar hit. Åke Dahlman och jag själv är ett exempel på den utvidgade betydelsen av det gamla uttrycket om släktskap och rävvålingar/saxdalingar.
 
Av Kleback Anna Nyström f. Danielssons son Arne, farbror till nämnda SaxdalsElvis, har jag dessutom fått kopiera CD-skivor med ljudinspelningar som Arne gjorde med sin mor. Det finns stor anledning att återkomma om innehållet i hennes berättelser i bloggen.
 
Ett lite lustigt sammanträffande: I morgon åker SaxdalsElvis till samma land som hans farmor åkte 1905. Hon utvandrade som 4-åring med sina föräldrar till USA. Hon åkte tåg till Göteborg, båt till England, ny båt till Québec i Canada och tre dygn med tåg för att nå destinationen Hancock, Michigan. Åke kommer att flyga från Arlanda med destination Memphis, Tennessee, där den andre Elvis (Presley) bodde större delen av sitt liv. Kanske har Åke lika mycket att berätta som sin farmor när han kommer tillbaka till Sverige. Båda är exempel på goda berättare.

Som pensionär har man inte gott om  tid som man trodde innan man nått hit. Hä bir jäktut ibland! Men jag ska ändå avsätta tid för att fortsätta skriva i Saxdalen blogg.
 
Hälsar Ola

Inga-Britt Karlsson Trygg: "MINA RÖTTER" första halvan

I januari 2009 fick jag e-post från Inga-Britt Karlsson Trygg. Hon inledde brevet så  här: 

 

 "Hej Ola
I början av 90-talet läste jag på Högskolan i Falun för att få kompetens att undervisa på Lågstadiet och då fick vi släkt- forska. Mamma och pappa, som då levde blev mina inter- vjuobjekt. Detta dokument har jag sparat till mina barn- barn. Tänkte att det ev kan vara intressant för saxdalingar."

Och innehållet i hennes släktforskningsrapport är helt klart intressant inte bara för saxdalingar utan för alla som är intresserade av "hur det var förr". Jag skulle kunna referera innehållet men tycker att texten skulle förlora för mycket på att sammanfattas. Den är värd att redovisas i sin helhet. Däremot har jag tillåtit mig att ändra layouten för att bättre passa i bloggen. Innehållet redovisas som i originalrapporten.

 

"MINA RÖTTER"  Inga-Britt Trygg Karlsson 1993-10-12  

  

 Inledning och bakgrund

 Syfte

 Att ta reda på mina rötter och vardagen när mina föräldrar och mor- och farföräldrar växte upp. 

 Metod

 Intervjuer med min mamma och min pappa.

Studier i länsarkivet i Håksberg.

Läsning av barnböcker som handlar om gamla tider samt boken "Fråga dem som minns" av Eva och Bengt Sändh (ICA-förlaget 1988). 

 

 Resultat av intervjuerna

   Min mamma Britta föddes den 15 december 1918 i soffan hemma på kammaren i huset där hennes mor och mormor bodde.
   Huset var ett timmerhus med ett rum och kök. Det byggdes i början av 1900-talet. Där bodde då min gammal-mormor Ida Fia Lovisa Jansson (född i slutet av 1870-talet) tillsammans med gammal-morfar Svarfvar Daniel Jansson (född den 16 oktober 1873). De fick fyra barn tillsammans, 3 pojkar och en flicka. Flickan var min mormor Elsa Danielsson (född den 21 november 1900). Hon råkade i "olyckliga omständigheter" och blev med barn bara 18 år gammal. Det var en stor skam att vara ensamstående mor på den tiden och under min mammas första år fick hon flera gånger höra att hon var "oäkting".
   Mormor Elsas förlossning hemma på kammaren gick bra tack vare en kringvandrande barnmorskas hjälp.
   Vid min mor Brittas födelse var huset tillbyggt med ett rum och förstuga på nedre botten och inredningsbar vind en trappa upp.
   Till gården hörde åkrar och stora potatisland, "Fyrman- åkern". Det fanns också en ladugård där de hade en ko.
   Gammal-mormor skötte huset, kon och sitt barnbarn. Gammal-morfar arbetade i gruvan i Blötberget, som ligger cirka sju kilometer från Rävåla. Han var borta hela veckorna. Över helgerna kom han hem till familjen på cykel eller till fots när det var för kallt att cykla.
   Huset värmdes upp med en kakelugn i kammaren och en vedspis i köket. Det var mycket slit med att samla ved för vintern och sönerna fick hjälpas åt att gallra skog på statens mark. Det som gallrades bort gick till bränsle.
   Vatten hämtades från en brunn ute på gården. Inomhus fanns en slaskhink för avfall och den skulle tömmas med jämna mellanrum.
   Under mormors uppväxttid låg barnen skavfötters i utdragssoffan i köket och vävstolen  hade sin givna plats vid fönstret så att dagsljuset kunde utnyttjas så länge som möjligt.
   När min mor växte upp fanns elektricitet i huset, i övrigt hade ingen större ommöblering ägt rum.
   Den personliga hygienen sköttes genom att man hällde upp vatten i ett tvättfat. Vid högtidligare tillfällen värmdes vatten på spisen i köket och barnen fick bada i en balja på köksgolvet. Oftast fick alla bada i samma vatten.
   Naturligtvis fanns ingen WC utan det var utedass, ett tvåfjölars, med ett stort och ett litet hål.
   Min mormor fick inget underhåll för sin "oäkting" utan måste själv försörja sig och sin dotter. Hon arbetade en tid med posten - poststationen var då i det tillbyggda rummet i husets bottenvåning - och senare som kokerska och husföreståndare på olika institutioner utanför hemorten. Hennes sista anställning var som "baderska" i byns badinrättning, i skolans källarvåning.
   Britta döptes till Britta Elisabet i byns kapell som var ett rum i lärarbostaden.
   Min mamma hade endast en leksak att leka med när hon var liten, en docka. För övrigt fick hon använda vedträn från vedlåren, kottar, pinnar och stenar. Dockan fick hon som mycket liten. När hon var tre år fick hon scharlakans- feber och då skulle allt desinficeras. I samband med desin- fektionen förstördes dockan och hon fick aldrig någon ny. I stället fick hon linda vedträd i trasor och låtsas att det var en docka.
   Åhlén & Holms katalog, "priskuranten", kunde man titta i och drömma om alla saker som fanns.
   I granngårdarna fanns lekkamrater, mest pojkar. Då mamma började skolan flyttade det in tre flickor i en av granngårdarna. Tillsammans med dem hade mamma mycket roligt. De lekte kuragömma i skymningen på sommarkvällarna.
   Det fanns inga böcker eller tidningar i hemmet. På 1920-talet inköptes en kristallradiomottagare.
   På 1030-talet kom apelsinerna till handelsboden. Då brukade de sitta och berätta historier på kvällarna medan de skalade och åt apelsiner. Det var högtidligt värre.
   År 1925 började min mamma i skolan i Rävåla. Den skolan byggdes 1918. Husets exteriör är densamma idag. Hon gick sex år i skolan. Året efter var det en obligatorisk fortsättningsskola om 7 veckor.

Det här var första delen (av två) i Saxdalen bloggs första följetong. Andra (och sista) delen kommer att publiceras i bloggen den 8 oktober.

Svarvar Elsa Danielsson - släktforskning

Under min tid i Uppsala hade jag ofta kontakt med Inga-Britt Trygg som var från Blötberget men som hade sin mormor i Saxdalen. IngaBritt och jag har fått kontakt igen genom min blogg och genom intresse för släkt- och hembygdsforskning.

Inga-Britts mormor var Elsa Danielsson, kanske inte känd av alla bybor under sitt riktiga namn men Svarvar-Elsa kände de allra flesta rävvålingar till och det är samma person. Stugan där hon bodde ligger vid Fyrmanåkern, till vänster om det första backkrönet om man åker upp bakom gamla Johnsons affär, nu Hedtorpsvägen.

Inga-Britt beskriver sitt arbete så här: "I början av 90-talet läste jag på Högskolan i Falun för att få kompetens att undervisa på Lågstadiet och då fick vi släktforska. Mamma och pappa, som då levde blev mina intervjuobjekt. Detta dokument har jag sparat till mina barnbarn. Tänkte att det ev kan vara intressant för saxdalingar."

Vi har fått använda Inga-Britts rapport i vår studiecirkel om Saxdalen och jag tycker den ger en god bild av livet i en liten stuga i Saxdalen för två-tre generationer sedan. Rapporten är väl värd att läsas av flera som är intresserade av traktens historia.

Jag vill skicka ett stort tack till Inga-Britt för hennes släktforskningsrapport och låter den tala för sig själv:

(Klicka på bilderna för att se sidorna förstorade!)