Vad såg jag i Gränge förra lördan?

Lokalen var närmare bestämt torget i Grangärde kyrkby och ännu närmare bestämt Gränge-huset. Det låg i kransen av varma lokaler runt torget som idag inte riktigt räckte till för att rymma all den julmarknad som pågick.

Det jag kom för att uppleva var min förvånansvärt gamle vän - med tanke på vår relativa ungdom - Karl-Bertil Danielssons foto-vernissage. Jag har alltid kallat honom Bertil Danielsson rätt och slätt eller bara Bettil. Så här ser han ut där i Grängehuset samtalandes med min granne (men än så länge folkbokförd i Stockholm) Gerd Uleander. Som synes kan Bertil understundom vara allvarlig trots att julkommers och Luciakandidatuppvisning pågår utanför dörren.

Klicka på Bertil eller Gerd för att göra dem större!

Nu börjar det lacka mot jul och då har Karl-Bertil som driven ordbehandlare och ordomvandlare typiskt nog kallat sin nya bok: Karl-Bertil Danielssons Ljug. Ni tittar väl på TV-programmet Karl-Bertil Jonssons Jul? Så här är det hela boken igenom... Ljugarboken släpptes just den här dagen och just i Gränge-huset i Grangärde men det var inte därför jag kom hit. (Se varning längst ner när det gäller boken!)

Bertil har ju också fotograferat och den här lördagen var det vernissage visandes en hel hoper intressanta bilder som Bertil knäppt. På tal om gårdfarihandlare Per Arvid Björk från Västansjö (som Bertil och jag talat en hel del om) så fanns han med bland de många porträtt som hängde på utställningen. Bertil har ju redan tidigare tillåtit mig visa flera av hans bilder av Arvid i den här bloggen. Här fanns så mycket mer...

Gränge-borna känner igen många av personerna som Bertil förevigat med sin kamera. Ett 26-tal bilder ställdes ut och kommer att stå kvar utställda till och med den 23 december.

Och sen var det det här med boken. Jag kom till utställningslokalen kl 13 och då var hela bokhögen redan slutsåld. En ganska ojämn ström av människor frågade efter boken och många ställde sig i kö för att skriva på en lista för att i bästa fall få del av ett exemplar från det kvarvarande lagret på Globe bokhandel - eller från nästa tryckning.

Bertil kunde inte lova om det skulle finnas exemplar kvar på söndag när han skulle signera böcker på Globe. Att behöva vänta i värsta fall till efter jul med Karl-Bertil Danielssons Ljug ville jag inte riskera. Så efter ett besök hos min mor på Solgärdet i Sunnansjö styrdes kosan till Globe för att rädda ett exemplar av den väntade boken. Jag lyckades och så här ser mitt exemplar ut. Möjligen finns det fler med snarlika utseende:

Varning!

Om du delar sovrum med någon närstående eller längre ifrån hörande: Läs inte boken när någon sover inom hörhåll!

Jag gjorde det misstaget. Det har alltid gått bra hittills men den här gången kunde jag inte stänga in några plötsligt påkomna skrattnödigheter. Jag läste halva boken första natten och resten nästa. Den här boken lämpar sig inte för den lästeknik som förre rektorn i Grängesberg Oskar Bergkvist tillämpade. Han läste bara början av varje rad men förstod på kort tid vad hela texten handlade om.

Karl-Bertils bok lämpar sig bättre för en lässtil där man suger på orden. Det är så lätt att feltolka texten till ord och uttryck som vi är vana att läsa. Då har man missad det mesta av nöjet att läsa Karl-Bertil Danielssons Ljug. Hoppas ni hinner få ett ex av den här härliga ordblandningen till jul. I så fall blir det en

God Jul! eller Gott Ljug!
(det heter väl gott?)

Arvid Björks poetiska bild av Nyhammars bruk

Vi har tidigare presenterat några dikter av Arvid Björk här i bloggen. Hittills har vi bara tillgång till en ytterligare: Dikten om Nyhammars bruk. Sussie Andersson i Ludvika har skickat in dikten. Tack för den! (Klicka på bilderna för förstoring!)

Om någon känner till ytterligare poem från Arvid Björks penna tar vi tacksamt emot dem här i Saxdalen blogg.

Jag har förstått att många i Arvid Björks närmaste omgivning inte kallade honom Plusken eller Västansjö-Plusken. Men här där jag är uppväxt 15 km söderut var av alla känd som Plusken. Som jag upplevde det fanns det inget nedvärderande i benämningen.



Men "Plusken" var en roll han hade och som han gärna spelade ibland när det fanns folk runtomkring som ville lyssna.

Som gårdfarihandlare upplevde jag honom som en helt annan person som hade en imponerande personkännedom som han förmedlade till sina kunder. Han visste hur det stod till med de flesta som bodde i Grangärde socken och han var en duktig informatör och berättare.

Att han var från Västansjö gjorde väl att vi i byar en bit ifrån, som Rävvåla och Blötberget lade till den geografiska bestämningen Västansjö-Plusken. Men Plusken var tillräckligt för att alla skulle veta vem som avsågs.

Min gamla vän - ja vi säger ju så även om han inte är lastgammal - men vi har ju varit vänner så länge... jo han Rädd Aktörn Bettil Danielsson som tidigare skickade mig en skock bilder som han under en längre tid tagit av Arvid när han besökt honom. En del har jag redan använt i bloggen, här kommer ett par till. Bertil ställer inga krav men framför synpunkten att "jag skulle bli sååååå kâru om jag fick ståta med mitt namn (med tanke på en kommande fotobok "Knäppt i Ludvika").

Han har ju alltid fått till det med ord och bild han Danielsson, så den boken vill jag gärna köpa redan innan den kommit ut om det går. Ända sen vi träffades i skolåldern har han ju annars slagit sig fram här i livet - med sina trummor.

På bilden till höger ses Arvid Björk (sittande) och Rickard Karlsson spelande Bingo på Solgärdet. Året var 1974.

Bilden här nedan visar också Arvid Björk på Solgärdet år 1972.


Båda bilderna är tagna av Bertil Danielsson.

Sommarhändelser som gör mig glad

Det finns mycket att glädjas åt här i livet. Att ha sina föräldrar i livet när man själv blir äldre är nog något som de flesta gläds åt. Själv har jag just haft förmånen att fira min mors 93-årsdag.

Min mamma föddes precis som jag på Hagfallstorpet i Saxdalen och har bott där nästan hela sitt liv. Under ett år bodde hon i Stockholm när min far utbildade sig på Påhlmans Handelsintitut. Min mamma var länge som de flesta fruar i hennes ålder "hemmafru". Det betydde att hon alltid fanns hemma när jag kom från skolan och alltid fanns hemma när jag var hungrig, gjorde mig illa eller behövde någon hjälp. Men mamma ville gärna arbeta och bidra till familjens försörjning och hon sydde "kontorsrockar" som hon sålde och hon var en hejare på att plocka bär.

Jag minns många vandringar i skogen när min mamma plockade lingon. Hon plockade en 30-liters bärkont full med lingon på samma tid som jag plockade en liter. En del bär sålde hon och några lådor skickades till släktingar i Skåne som skickade tillbaka lika många lådor med päron som de odlade.

Jag hade också förmånen att alltid ha min mormor hemma när jag växte upp. Hon levde tills jag var 25 år och var också en trygghet under hela min uppväxt. Mamma funderade på att utbilda sig för att kunna ta anställning i något mer stadigvarande jobb. Det blev en utbildning till Sysselsättningshandledare vid Haraldsbo-skolan utanför Falun. Med den utbildningen fick hon sedan arbeta med sysselsättningsterapi på åldersoms-hemmen Granliden i Grängesberg och Solgärdet i Sunnansjö.

Idag bor min mamma på Solgärdet där hon tidigare arbetade. Hon får bra vård och omsorg av personalen och trivs bra. Hon sjunger gärna med personalen och hon lyssnar gärna på den musik och sång som inte sällan erbjuds de boende på Solgärdet.
På bilden ses min mamma vid ett av hennes besök på födelsegården Hagfallstorpet förra sommaren.

När jag fick min pension 1 januari 2007 hade jag sett fram emot att också få tid att ta vara på min fars stora kunskap om människor och historia i Saxdalen och gamla Grangärde kommun. Tyvärr dog min far samma dag som jag fick min pension. Men min mor finns kvar och min syster och jag besöker henne ofta och gläds åt att hon har en lugn och trygg ålderdom. 93 år är en aktningsvärd ålder och vi hoppas att vi får fira födelsedagar med henne under flera kommande 2 juli.

Min mamma är till glädje för oss barn, släktingar, personal och boende på Solgärdet. Det gör mig glad.

I en röd liten stuga

Jag har tidigare här i bloggen berättat om min födelse som ägde rum i samma stuga som jag nu bor i och utan assistans från barnmorskor eller annan sjukvårdspersonal. Stugan var då både liten och röd. Senare har den byggts ut i två etapper och vuxit till sig och färgen är nu gul. I stugan hördes ofta musik och sång. Min mor var hemmafru under min barndom men hade lite inkomster från bärplockning och sömnad. Min mormor spelade gitarr och sjöng, mest frireligiösa sånger. När jag var fyra år lärde hon mig de tre första tre ackorden på gitarren. Det räckte för att kunna ackompanjera "Tryggarekan". Mamma plockade bär och sydde så flitigt att hon kunde köpa ett kammarpiano. Jag tror att priset var 800 kronor, en ansenlig summa i början på 1940-talet. Enligt min förra arbetsgivare Statistiska centralbyrån motsvara det lite mer än 14 000 kr i dagens valuta.

Mamma spelade gitarr och piano och sjöng. Min morbror Elis som bodde på andra sidan vägen spelade samma instrument och sjöng. Han hade också en taffel som aldrig stod stämning men som han gärna spelade på. Min moster Hanna som bodde bara 50 meter bort hade en tramporgel. Där spelade jag ofta orgel. Hanna spelade också gitarr.

Hannas son, min kusin, Börje spelade trummor i Johan Haags orkester. Han hade trummor uppe på sitt rum men var också fodervärd för en trumpet som tillhörde orkestern. Den lär ha mått bättre av att användas och Börje blåste i den ibland. Jag var inte lite stolt när jag första gången fick ljud i trumpeten. Jag kan ha varit 5-6 år då. Johan Haag var far till Gösta Haag som under lång tid hade en professionell orkester i Stockholm. Så det har alltid varit mycket musik i min släkt.


Här kan du lyssna till min mamma, 92 år, när hon sjunger
"I en röd liten stuga" vid ett besök i föräldrahemmet Hagfallstorpet
30 augusti 2008. Både på Solgärdet och på Malbacken sjunger hon gärna

Min mor Ingrid som numera bor på Solgärdet i Sunnansjö har tidigare bott här i huset på Hagfallstorpet hela sitt liv, i den röda lilla stugan som syns på den svart-vita bilden till höger. Bilden är från 1940-talet, troligen 1946. Stugan i bakgrunden som den såg ut då - som så många andra stugor i Rävvåla på den tiden. Jag sitter mellan mina föräldrar på en flugsvampsmöbel, designad och tillverkad av snickaren Säflund i Strömmingsbäcken.
Föstret i rummet på övervåningen där jag föddes står öppet.

Huset är nu utbyggt och gult: