Hajen, en farlig fisk?

Jag var 12 år. Min familj gjorde ett av våra besök hos min moster Ester på Hantverkargatan i Stockholm. Vi pas- serade en stor bokhandel på S:t Eriksgatan och jag blev helt fascinerad. Ett av de jättestora skyltfönstren var fyllt med ett stort antal exemplar av boken "Den tysta världen" av fransmannen Jacques-Yves Costeau.

 

Jag tror att en av anledning- arna till att jag blev så intres- serad av boken var omslaget. Hur skulle det gå för dykaren som kämpade mot en bläck- fisk?

 

Det här var en tid före jul och långt över allt annat på min önskelista med julklappar var boken Den tysta världen. Och min önskan slog in: I ett av julpaketen fanns den stora fina boken som jag fortfarande beundrar.

 

Boken är kanske den bok som jag läst mest av alla böcker. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag blev en stor beundrare av Jacques- Yves Costeau, inte bara för hans mod (som jag anade av bokens omslag) utan mest för hans systematiska,  vetenskapliga forskning som han bedrivit och som han fortsatte med under hela sin långa verksamhet som oceanograf. 

  

 För den som är intresserad av film kanske det imponerar att Costeau vann tre Oscars för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol 1964). Han fick också Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes1956.

 

Costeau blev för mig en idol som gjorde att jag själv blev sportdykare och utbildade mig  hos Göran Boströms Uppsala Dykarskola. Det gav en hel del erfarenheter, bl.a. var jag helt under isen en vinter på 60-talet - i Öregrunds hamn. Men allt avlöpte enligt planerna och är en er- farenhet som jag fortfarande njuter av. 

Men där fanns väl ingen haj? Nej inte vad jag kunde se, även om sikten inte var mer än ca 10-15 m. Och då var jag mer fokuserad på det hål i isen 20 meter bort där jag kunde komma tillbaka till övervattensvärlden.

 
Haj - träffade jag däremot på när jag var på hemväg från en arbetsperiod i Guyana i Sydamerika.
 
Jag hade länge drömt om att komma till Trinidad som jag hade haft en hel del felaktiga uppfatt- ningar om. Vid den här resan kom jag dit. På väg till Guayana hade jag flugit från Caracas, huvud- stad i Venezuela, till Trinidad och Tobagos internationella flygplats Pirko Internationl Airport. 
 

Jag anlände tidigt på morgonen och stannade hela dagen på flygplatsen som är den flygplats jag trivts bäst på under alla mina resor.

Bilden nedan visar den "kostym" som vann första pris vid föregående Karneval i Trinidad. Kostymen var ca. fem m hög och ca. sju m bred och bars av en person. Bilden från flygplatsens avgångshall. Klicka för förstoring!
 

Vinnande "kostym" från 2002 års karneval på Trinidad.

På åter- vägen från mitt arbete i Guyana stannade jag ett dygn i Port of Spain, huvud- stad i Trinidad och Tobago. På kvällen unnade jag mig en god middag på hotellet. Av hovmästaren blev jag föreslagen en buffé som innehöll det mesta av landets bästa specialiteter. Han påpekade dock att menyn inte innehöll haj!

Jag beställde buffé-menyn och njöt av alla de smakfulla rätter som ingick. Men innan jag blev för mätt kallade jag på hovmästaren igen och frågade om jag kunde utöka min meny till att också omfatta haj?

Det gick bra och min förväntan att det skulle vara ett segt, smaklöst fiskkött kom helt på skam. Efteråt var jag tacksam för att jag tillät min nyfikenhet på exotiska maträtter ta överhand över min rävvålianska snålhet. Idag är jag mycket glad över min erfarenhet av haj som inte bara smakade bra utan också har visat sig vara mycket mindre farlig än sitt rykte. Hajarna runt Trinidads kust är också små. 

Fransmannen Jacques-Yves Costeau inspirerade mig inte bara till att äta haj på Trinidad utan också till att bli sportdykare med minnesvärda efterenheter från både undersidan av isen i Öregrunds hamn och från många dykningar runt Öddö med min skolkamrat Ragnar Wilhelmsson. 

Ett minne från Öddö är när Ragnar kommit på besök och vi dök med våtdräkter och lufttuber nära Blötebogens brygga en helg med ganska många helgfirare på stranden: När vi kom upp till ytan var det några förfriskade helgfirare som blev rädda och ropade: "Är det krig?" Jag antar att det är en djupt rotad föreställning bland kustbefolkningen att fienden kan komma upp ur havet.

En liknande reaktion fick vi senare när vi dök för att se hur mycket sjunktimmer det fanns mellan ön Stärtan utanför Sunnansjö och fastlandet där det tidigare legat två sågverk. En person på land hade observerat oss simmande och dykande i våra svarta våtdräkter. Han trodde att det hade kommit in sälar i Väsman.

Skagerrak - ett härligt hav - för det mesta

Svenska Västkusten och speciellt Bohuskusten var semestermål för min familj många gånger under min uppväxt. Sedan vi köpt bil tältade vi för det mesta, lagade mat på gasolkök och hade en "camping- möbel" bestående av ett hopfällbart bord och fyra hopfällbara pallar som fick plats i det hopfällbara bordet (Bilden visar en modernare variant).
 
Vi sov på luftmadrasser och s.k. tältsängar. Vi åt på plast- tallrikar som ingick i en "kampingsats" med bestick och allt som behövdes vid servering och som förvarades i en liten kompakt väska.
 
Vårt tält var ganska stort för den tiden 50- och 60-tal. Hur allt fick plats i vår lilla folkvagn kommer jag inte ihåg men vi hade olika takräcken och en tid också en speciell folkvagns-pakethållare som var placerad över motorhuven längst bak på bilen.
 
Vi tillbringade många härliga veckor som campare i Bohuslän, för det mesta mellan Lysekil i söder och Strömstad i norr.
 
Som vuxen arbetade jag som tidigare nämnts tre somrar på barnkolonierna på Öddö utanför Strömstad. Därifrån har jag otaliga minnen av Skagerrak som ett härligt sommarhav med varma, salta bad, spännande sportdykning och vackra solnedgångar över Kosterfjorden.
 
Den händelse som jag tänkte berätta här - innan andra minnen började strömma fram - är emellertid ett minne från ett Skagerrak som inte var så vänligt. Jag hade en ledig dag och hade bestämt att göra en dagstur med färjan från Strömstad till Sandefjord i Norge. Den färja som trafikerade linjen då var mycket hög. Jag har inte hittat några bilder på den. Den är troligen upphuggen för länge sen. Här är en bild av den färja som nu uppehåller trafiken mellan Strömstad och Sandefjord:
 
 
Utfarten från Strömstad, förbi Öddö och över Kosterfjorden var helt lugn. Vattnet var nästan spegelblankt. Vi passerade norr om Nordkoster och bara efter en liten stund på öppna havet utanför Kosteröarna började plötsligt en mycket kraftig sjögång. Jag hade gått upp på övre akterdäck för att titta på utsikten mot Bohuslän. Det fanns ganska många passagerare på däcket men när rullningarna började försvann de en efter en.
 
Jag var ung och tyckte det var spännande och jag stod på främre delen av däcket så jag kunde hålla mig i ett stadigt räcke. En medelålders kvinna som stått längst bak i aktern försökte ta sig framåt över däck. Hon var klädd i en skarpt ljusgrön dräkt. Hon hann fram till ungefär mitt på däck när rullningarna ökade så att hon inte kunde shålla sig upprätt. Hon var tvungen att gå ner på knä. Där hade hon ingenting att hålla sig i utan rullade snart från sida till sida på det smutsiga däcket.
 
Jag minns inte hur hon lyckades få tag i något att hålla i - jag hade fullt upp med min egen säkerhet. De våldsamma rullningarna fortsatte under lång tid, hur länge vet jag inte men hela överfarten skulle ta 2½ timme och jag skulle tro att stormen fortsatte i över en timme. Damen i grönt och jag var de enda som fanns kvar på det höga akterdäcket när stormen bedarrade. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att röra sig om man fått tag i något som man kunde hålla sig i.
 
Den ljust sommargröna dräkten var säkert en stolthet för damen som delade däck med mig - när vi gick ut från Strömstad. När vi nu åter var på lugnt vatten och närmade oss Sandefjord var hon säkert helt olycklig över sin klädsel. Redan när hon nödgades gå ner på knä första gången blev det fula fläckar på den snygga dressen och efter att har rullat åtskilliga varv på däck utan att kunna få tag i något att hålla i var hennes dräkt mer svart än grön.
 
Uppehållet i Sandefjord blev också betydligt längre än beräknat. Med färjan följde flera stora långtradare som vält på bildäck och bärgningsarbetet tog lång tid. Under väntetiden hann man lyssna till många diskussioner om hur man skulle ta sig tillbaka till Strömstad. Många passagerare undersökte möjligheten att ta taxi tillbaka för att slippa stormen också på tillbakaresan. Antagligen var kostnaden för hög för de flesta för att åka taxi de 26 mil som det var landvägen tillbaka till Strömstad.
 
Om det var någon eller några som åkte taxi tillbaka vet jag inte men i så fall betalade de helt i onödan. Efter det långa bärgningsarbetet på bildäck var tillbakafärden till Strömstad den lugnaste båtfärd man kan tänka sig.

Om systemet och inköp utanför

Som en kommentar till Lars-Åkes inlägg om motboken kan jag dela med mig ett par minnen från en annan epok i svensk alkoholpolitik: Mellanölsepoken. Mellanölet, öl i den nya skatteklassen IIB, släpptes till försäljning i matvarubutiker den 1 oktober 1965. Vid den här tiden arbetade jag några somrar på barnkolonier på Västkusten.

Jag märkte inte av det här med mellanöl förrän sommaren 1966 då jag var gårdskarl (vaktmästare) på Grangärde och Grängesbergs barnkolonier på Öddö utanför Strömstad.

Jag hade en kompis som samtidigt arbetade längre ner på Västkusten och som besökte mig på Öddö några gånger på sommaren. Vi var båda sportdykare och utnyttjade gemensamma ledigheter till att dyka i de klara vattnen på runt Öddö. Han kunde berätta en episod från ”mellanölspremiären” som han var inblandad i som chaufför. Vi kände båda bröderna Spendrup. Vi gick alla i samrealskolan som låg närmaste granne med Spenrups bryggeri. Vid midnatt natten till 1 oktober 1965 fanns många långtradare fullastade med mellanöl och klara att köra ut från Spendrups bryggeri i Grängesberg.

Min kompis skulle köra riksväg 50 söderut och passera Örebro. Vi läste i Uppsala på den tiden och min kompis hade inte kört genom Örebro på länge. Han var van vid genomfarten som gick rakt genom centrum, Storgatan och Drottningatan. Här kom han mitt i natten med fullastad långradare med släp och uppfattade för sent att den gamla vanliga genomfarten var avstängd. Han hade redan hunnit köra in på den avstängda gatan och behövde backa och svänga in på en annan gata för att komma på rätt kurs igen. Han försökte backa men ovan med släp var det inte så lätt. Lösningen blev att gå ut och försöka stoppa någon långtradare för att få hjälp. Det gick bra och resten av resan avlöpte utan problem.

För mig som gårdskarl sommaren efter blev det ett annat mellanölsproblem. I mina arbetsuppgifter ingick att åka till Strömstad när det behövdes för att köpa diverse tillbehör för att hålla kolonierna i trim, packningar, handtag, allt som gick sönder. Dessutom var det helt i sin ordning att jag också köpte med diverse tidningar, choklad, sololja, tamponger och annat som personalen behövde. Vi var ju ca. 15 personer som arbetade på de två kolonierna, de flesta tjejer - och jag försökte serva personalen med medskick från Strömstad.

Några fiskarsöner på grannön försökte också serva tjejerna. De fiskade räkor som vi fick beställa och få nykokade räkor levererade på kvällen samma dag som de fiskats. Dagsfärska Skagerrakräkor - det var en riktig delikatess. Det blev inte så sällan räkskivor på kvällen. Vi brukade beställa fem kilo räkor och de smakade utmärkt utom en kväll när vi blev besvikna. Våra räkor hade förväxlats med råräkor, okokta genomskinliga räkor som dessutom ser allt utom aptitliga ut. De skulle användas som bete men hade kommit till Öddö av misstag.

Vi från inlandet var mer vana vid kräftor och vi vet ju att de kräver vissa drycker om man får tro Albert Engström. Men vad kräver räkor?

Ja, det föll sig så att just den här sommaren så verkade mellanöl vara den självklara drycken. Det kanske på många sätt passade bra och var säkert också ur nykterhetssynpunkt att föredra framför Albert Engströms rekommenderade kräftdrycker. Men för mig blev mellanölet den sommaren en belastning. Jag hade en sjösäck som jag handlade i och jag har aldrig burit så mycket tung sjösäck som den sommaren.

Och norrmännen köpte mellanöl i massor och ett par mindre speceriaffärer i Strömstad ändrade sitt sortiment radikalt, till enbart mellanöl. Vad som hände med dem när mellanölet togs bort efter 12 år vet jag inte. Då hade jag slutat som gårdskarl.

Öddö-episod i Norge

Under tre somrar i början av 60-talet arbetade jag på barnkolonierna på Öddö, två somrar som vaktmästare på Grängesbergs- och Grangärde barnkolonier och en sommar som lekledare på Grangärde barnkoloni.

Under den andra sommaren åkte jag tillsammans med en annan lekledare, Per Hillervik, under ett veckoslut till Ludvika och tillbaka till kolonierna. På Öddö fick vi dagligen en poststsäck från posten i Strömstad. Postsäcken kom med första båten från Strömstad till Blötebogen på morgonen. En morgon hände det att postsäcken - som alltid hittills varit svensk - var norsk!

Den norska postsäcken blev en klenod. Vi hade flera postsäckar på lager så vi behöll den norska postsäcken. När Per Hillervik och jag gjorde veckoslutsresan till Dalarna tog vi med den norska postsäcken med en del saker som vi kunde behöva under resan.

Under återfärden från Ludvika till Strömstad valde vi att ta den kanske kortaste och för oss mer intressanta vägen som innebar att man mellan Ed och Strömstad gjorde ett kortare besök i vårt grannland Norge. När vi passerade den norska gränsen skämtade vi om att det kanske inte var så bra att vi råkade ha en norsk postsäck i bilens bagageutrymme. Men vi hoppades naturligtvis att ingen skulle bry sig om det.

Efter bara några kilometer innanför den norska gränsen blev vi stoppade av en norsk polispatrull. Vi anade att vi skulle få stora problem med att förklara hur en svensk bil kunde ha en norsk postsäck i bagageluckan... Polisen undersökte bilen invändigt och beordrade oss sedan att öppna bagageluckan. De tittade runt och lyfte på alla saker som fanns där - inklusive den norska postsäcken. Vi var beredda på det värsta... men poliserna stängde babageluckan och sa bara att vi kunde fortsätta.

Vi frågade varför de hade stoppat oss och de förklarade att de var ute efter narkotika efter något tips. Men vi var inte intressanta för den norska polisen och var mycket lättade när vi fortsatte mot Sverige med den norska postsäcken i bagageutrymmet. Säcken blev sedan mycket populär för förvaring i olika sammanhang, ungefär som en sjösäck för en sjöman...