Faran är nästan över!

Nu är det efter midnatt mellan 21 och 22 december 2012. Det betyder att den farliga dagen 21 december är över och jorden exixterar fortfarande!
 
Det finns en liten hake som gör att vi ännu inte kan vara 100 % säkra: Eftersom den aktuella profetian om jordens undergång den 21 december gjordes i Syd- amerika har vi en viss tidsskillnad att ta hänsyn till. Inkariket täckte en stor del av västra  Sydamerika,  Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Chile och Argentina. De västligaste tre nu existerande länder som omfattades av Inkariket: Colombia, Ecuador och Peru har den största tidsskillnaden jämfört med Sveriga. De är sex timmar efter oss under normaltid och sju timmar när vi har sommartid. Så vi får vänta till efter kl 06.00 nu på morgonen innan vi kan vara helt säkra på att jorden överlevt den skrämmande profetian.
 
Själv är jag dock redan lugn. Jag tror att profetior från vår egen trakt är lika bra som inkaindianernas. I den nordiska mytologin förutsågs också jordens under- gång efter gudarnas sista strid. Ragnarök var en serie händelser som skulle leda till jordens undergång. Att jag känner mig säker på att den tiden inte är nu beror på att ragnarök ska föregås av fimbulvintern som ska vara i tre år utan sommar. Det gör mig lugn. Även om vi alltid klagar mer eller mindre på våra somrar så kan ju inte fimbulvintern vara här än.

Möjligen är det min släktforskning som har bidragit till att jag försöker hitta anknytning eller berörings- punkter till det mesta i min värld. Har jag då någon anknytning till inkaindianerna? Ja, inkarikets huvud- stad var staden Cusco 3 400 m upp i bergskedjan Anderna i Peru. Dit har jag aldrig rest. Men jag har arbetet flera år tillsammans med Ana, född och uppväxt i Lima i Peru. Hennes morfar var som militär placerad i Machu Picchu  en liten inkastad i Cusco- regionen 80 km nordväst om Cusco. Den hade 750 invånare när det begav sig. Idag besöks den av bara 400 000 turister per år eftersom turismen begränsas av kapaciteten på den smalspåriga järnväg som ger enda möjligheten att ta sig till Machu Picchu. Ana bor nu på Kanarieöarna. Inte heller där har jag varit.
 

Världsarvet Machu Picchu sett från berget Huayna Picchu

Men jag har varit flera gånger i Colombias huvudstad Bogotá 5 650 m upp i samma bergskedja, Anderna. Med Bogotá har jag nästan daglig kontakt. Just nu är min Sambo Annie där. Hon hälsar på sina båda döttrar som också är där. Skype och internet gör att vi kan se och prata med varandra så länge vi har tid. Enda lilla hindret för kommunikationen är just tids- skillnaden.

Min anknytningen till den nordiska mytologin är inte så stark. Jag har själv faktiskt inte läst någon av Eddorna varken den Poetiska Eddan eller Snorres Edda även om jag låtit mig berättas en del episoder från de båda källorna. Jag har heller aldrig varit på Island men hade som lärare på Uppsala universitet en studerande från Island som berättade mycket intressant om landet. Som barn smakade jag också islandssill.

Däremot har jag varit i Norge. Många gånger åkte jag som barn med mina föräldrar över gränsen från Sälenfjällen för att köpa margarin i Norge. Vi gjorde också en bilresa genom den imponerande Roms- dalen, uppför vackra Trollstigen, färja till Geiranger, därifrån uppför igen och sen hem. En imponerande och minnesvärd tur.

Som 12-åring var jag på skolresa till Oslo där jag åt valbiff och som studerande vid Högre Allmänna Läroverket i Ludvika kände jag i min ungdom två norska systrar som bodde i Blötberget. Som vuxen har jag också varit många gånger i Norge. Bl.a. upplevde jag en storm mellan Strömstad och Sandefjord i Norge. Den pågick flera timmar både över Koster- fjorden och på Oslofjorden. Ett par veckor gick jag en kurs på Lade i Trondheim när jag var forskarstude- rande i Uppsala. Som statistiker på SCB i Örebro arrangerade jag också en studieresa till våra statisti- kerkollegor på Statistisk sentralbyrå både i Oslo och Kongsvinger. Så jag känner mig helt klart anknuten till Norge.

Det är mot den här bakgrunden som jag med till- försikt ser fram emot klockan 06:00 idag. Då är 21 december i år över i hela det gamla inkariket. Skulle jag ha satsat på fel häst lär jag kanske aldrig få reda på det. Nu kommer jag säkert att sova åtminstone till kl. 06:00. God Natt och Sov Gott!

Skagerrak - ett härligt hav - för det mesta

Svenska Västkusten och speciellt Bohuskusten var semestermål för min familj många gånger under min uppväxt. Sedan vi köpt bil tältade vi för det mesta, lagade mat på gasolkök och hade en "camping- möbel" bestående av ett hopfällbart bord och fyra hopfällbara pallar som fick plats i det hopfällbara bordet (Bilden visar en modernare variant).
 
Vi sov på luftmadrasser och s.k. tältsängar. Vi åt på plast- tallrikar som ingick i en "kampingsats" med bestick och allt som behövdes vid servering och som förvarades i en liten kompakt väska.
 
Vårt tält var ganska stort för den tiden 50- och 60-tal. Hur allt fick plats i vår lilla folkvagn kommer jag inte ihåg men vi hade olika takräcken och en tid också en speciell folkvagns-pakethållare som var placerad över motorhuven längst bak på bilen.
 
Vi tillbringade många härliga veckor som campare i Bohuslän, för det mesta mellan Lysekil i söder och Strömstad i norr.
 
Som vuxen arbetade jag som tidigare nämnts tre somrar på barnkolonierna på Öddö utanför Strömstad. Därifrån har jag otaliga minnen av Skagerrak som ett härligt sommarhav med varma, salta bad, spännande sportdykning och vackra solnedgångar över Kosterfjorden.
 
Den händelse som jag tänkte berätta här - innan andra minnen började strömma fram - är emellertid ett minne från ett Skagerrak som inte var så vänligt. Jag hade en ledig dag och hade bestämt att göra en dagstur med färjan från Strömstad till Sandefjord i Norge. Den färja som trafikerade linjen då var mycket hög. Jag har inte hittat några bilder på den. Den är troligen upphuggen för länge sen. Här är en bild av den färja som nu uppehåller trafiken mellan Strömstad och Sandefjord:
 
 
Utfarten från Strömstad, förbi Öddö och över Kosterfjorden var helt lugn. Vattnet var nästan spegelblankt. Vi passerade norr om Nordkoster och bara efter en liten stund på öppna havet utanför Kosteröarna började plötsligt en mycket kraftig sjögång. Jag hade gått upp på övre akterdäck för att titta på utsikten mot Bohuslän. Det fanns ganska många passagerare på däcket men när rullningarna började försvann de en efter en.
 
Jag var ung och tyckte det var spännande och jag stod på främre delen av däcket så jag kunde hålla mig i ett stadigt räcke. En medelålders kvinna som stått längst bak i aktern försökte ta sig framåt över däck. Hon var klädd i en skarpt ljusgrön dräkt. Hon hann fram till ungefär mitt på däck när rullningarna ökade så att hon inte kunde shålla sig upprätt. Hon var tvungen att gå ner på knä. Där hade hon ingenting att hålla sig i utan rullade snart från sida till sida på det smutsiga däcket.
 
Jag minns inte hur hon lyckades få tag i något att hålla i - jag hade fullt upp med min egen säkerhet. De våldsamma rullningarna fortsatte under lång tid, hur länge vet jag inte men hela överfarten skulle ta 2½ timme och jag skulle tro att stormen fortsatte i över en timme. Damen i grönt och jag var de enda som fanns kvar på det höga akterdäcket när stormen bedarrade. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att röra sig om man fått tag i något som man kunde hålla sig i.
 
Den ljust sommargröna dräkten var säkert en stolthet för damen som delade däck med mig - när vi gick ut från Strömstad. När vi nu åter var på lugnt vatten och närmade oss Sandefjord var hon säkert helt olycklig över sin klädsel. Redan när hon nödgades gå ner på knä första gången blev det fula fläckar på den snygga dressen och efter att har rullat åtskilliga varv på däck utan att kunna få tag i något att hålla i var hennes dräkt mer svart än grön.
 
Uppehållet i Sandefjord blev också betydligt längre än beräknat. Med färjan följde flera stora långtradare som vält på bildäck och bärgningsarbetet tog lång tid. Under väntetiden hann man lyssna till många diskussioner om hur man skulle ta sig tillbaka till Strömstad. Många passagerare undersökte möjligheten att ta taxi tillbaka för att slippa stormen också på tillbakaresan. Antagligen var kostnaden för hög för de flesta för att åka taxi de 26 mil som det var landvägen tillbaka till Strömstad.
 
Om det var någon eller några som åkte taxi tillbaka vet jag inte men i så fall betalade de helt i onödan. Efter det långa bärgningsarbetet på bildäck var tillbakafärden till Strömstad den lugnaste båtfärd man kan tänka sig.