En tidig intervju, kanske en av de första i världen som spelats in och bevarats. Som studerande i Uppsala från 1962 ingick i utbildningen i Sociologi att lära sig intervjua och sedan att tillämpa det i verkliga under- sökningar. Den första undersökning jag deltog i gällde intervjuer i Märsta. Det var innan Arlanda var en storflygplats. De första start och landningarna gjordes 1960 med ett fåtal primitiva byggnader på flygplatsen. Vi skulle ta reda på hur befolkningen i Märstaområdet såg på den kommande storflygplatsen. 

Jag påmindes om mina egna intervjuer när jag hittade en tidigt gjord intervju på Internet. Intervjun gjordes 1904 med Peter Wickblom från Alfta i Hälsingland. Han berättar om sin resa till USA dit han utvandrade år 1846. 



Resan till Amerika 1846. Intervjun som text

"Då ja for frå Amerika... vart sjömännen villad av en fiskarbåt å tänkte de var en fyrbåk å for bortikok... så skeppe törna omkring. Ovanför de braka, så vattne forsa in i lastluckan ongefär spjällock.. Å vi tell å pumpa. Å då kom kvinnerna å jämra sej å gret å sa de (hostning) öka. Oj, oj. En sjöman på tolv år, han stanna av. Ingenting e loss. Men kärringa! Du föstår inte, sa han. Nä, fast far min e gammal å che, så låter Gud oss komma i lann, eller hur pappa? Jo, visst kommer vi te lann, sa ja. Å vi tell å pumpa. Vi va många starka kära. Pumpa en femton minuter på man. Så rätt som de e börja de minska. Å vi pumpa läns, (hostning). Å de e trolit att skeppe (hostningar) täte, så de stige å lääke. Så kom de en, en lursbåt å tog oss te England. Te Kove... Va vi inne på docka där, å va där i sju vecker, innan vi... kunna fära säger av. Skulle tro ja va tjugoen vecker på skeppe.

De e den tredje april 1904. Ja e född den... 14 februari 1810, så ja e nittifyra år å nåra månader."

Peter Wickblom

Se hela hemsidan från helahalsingland.se där mer information finns. 
 
Själv har jag ingen speciell koppling till Hälsingland men jag är intresserad av utvandringarna också från vår hemtrakt. En morbror till mig utvandrade på 20-talet till Chicago. Peter Wickblom bosatte sig i Bishop Hill en bosättning som grundades av en svensk, Erik Jansson som var med i en pionjärgrupp av utvandrare från Sverige. Han var predikant och född i Biskopskulla mellan Enköping och Uppsala och grundade Bishop Hill som är en översättning av hans födelsesocken. Både Chicago och Bishop Hill ligger i Illinois ca. 20 mil från varandra. Storleken skiljer dock. Chicago har idag ca. 2,5 miljoner invånare jämfört med 127 personer i Bishops Hill. Många svenskar utvandrade till trakten.
 

Biskopskulla har jag passerat otaliga gånger när jag arbetade på Uppsala universitet. Vi hade universitets- kurser i ett stort område runt om i Svealand och södra Norrland t.ex. i Gävle, Västerås, Örebro, Eskilstuna, Fagersta, Falun och Borlänge. Jag kände mig nog lite som en kringresande predikant när jag gång på gång passerade infarten till Biskopskulla.

När någon gör en resa...

På tyska finns ett utryck: Wenn jemand eine Reise tut,so kann er was erzählen. På svenska: När någon gör en resa så har han något att berätta. Det här uttrycket har fastnat i mitt minne trots att det aldrig fanns i någon av de läroböcker jag hade i tyska språket.

Det kom in i mitt huvud en sommar när jag arbetade på barnkolonierna på Öddö utanför Strömstad via en arbetskompis som också läst tyska men en annan bok...

Ja nu blir det en utvikning, för det jag tänkte berätta i det här inlägget var om min första flygresa. Det får komma i slutet.

Det aktuella uttrycket kom alltså geografiskt sett till mig på Öddö. Jag kom inte ihåg exakt vilket år men minnet av en liten resa därifrån, från Öddö till Strömstad (20 minuter med Kosterbåten) gjorde att jag lätt kunde bestämma året.

Min kompis var liksom jag mycket jazzintresserad och det året låg ångaren Göteborg vid kaj i norra hamnen i Strömstad som kafé och restaurang. Den fick inte frakta resande men fungerade bra liggande vid en kaj till 1975 när den höggs upp. Båten tillhörde Uddevallabolaget.

Vi hade hittat en likasinnad jazzfantast som arbetade  på den gamla ångbåten.

Kjell Öhmans "No Comments!"

Han var också från Göte- borg och våra diskussioner kom en gång in på en av mina svenska jazzidoler:

Kjell Öhman, pianist och organist från Göteborg. Bartendern talade då om att Kjell Öhman just släppt en ny skiva som hette No Comments! Och han tillade: "Det är precis vad man kan säga om den skivan!" Eftersom den skivan släpptes 1966 så är året bestämt.

Nu tror ni förstås att jag ska spela en video med Kjell Öhman och det är nästan rätt...

Nu är det inte Kjell Öhman som spelar men det är en likadan Hammond-orgel, modell B3, som Kjell Öhman spelar på och i samma musikstil som Kjell Öhmans. 
 

Orgeln Hammond B3 har också fått mig att göra en liten extra resa. När vi fått vårt andra barn behövde vi en större lägenhet och bodde en tid i Gimo. Jag pendlade varje dag fem mil till arbetet i Uppsala. Jag visste att det fanns en stor musikaffär i Alunda längs vägen hem och jag svängde en gång av Östhammarsvägen och tog den väg som gick förbi musikaffären. Där stod en Hammond B3. Det är enda gången jag spelat på en sådan men det var en upplevelse.

Det blev redan så många resor i det här inlägget så jag ska berätta om min första flygresa i ett kommande inlägg.

Var var du 22 november 1963?

Om jag fick frågan idag skulle jag på rak arm inte kunna ge något svar alls. Så antar jag att det är för de flesta som var födda åtminstone några år före den här dagen. Men om någon frågar: Var var du den dag president Kennedy mördades? Då antar jag att vi är ganska många som minns var vi var när vi fick reda på den historiska händelse som inträffade denna dag. Hur är det med dig?

Själv minns jag mycket tydligt: Det var min tredje termin som student vid Uppsala universitet och andra terminen som jag studerade ämnet sociologi. I den utbildningen ställde vi som studerande upp som intervjuare i en stor sociologisk under- sökning i Märsta. Sociologi är en vetenskap som studerar mänskliga relationer och processer på individ- grupp- och samhällsnivå.

Men vad var det då som var så intressant i Märsta? Jo saken var den att man sedan 1943 utrett och diskuterat var Stockholms nya internationella flygplats skulle byggas. Start- och land- ningsbanorna på Bromma flygplats var för korta för de nya flygplanstyper som bl.a. skulle trafikera flyglinjerna till andra sidan Atlanten. Det behövdes en ny storflygplats. Alternativ stöttes och blöttes tills frågan blev akut när SAS skulle få den första leveransen av flygplans- typen Douglas DC-8 1959 (se bilden). Då behövdes längre landningsbanor på en ny storflygplats.

Ett riksdagsbeslut fattades 1957 om att anlägga två stycken start- och landningsbanor vid Halmsjön, en 3 300 m lång bana 1 i nord-sydlig riktning och en 2 500 m lång bana 2 som gick i riktning ost-väst. Året efter utlyste veckotidningen Året Runt en namntävling för den nya storflygplatsen. Inget av de inlämnade förslagen valdes.

I stället antogs en modifiering av ett förslag från ortnamns- forskaren Lars Hellberg. Redan under 1300-talet hade området kallats provincia Aarland = åkerlandets område. Det slutliga namnet blev Arlanda eller officiellt Stockholm-Arlanda Flygplats som invigdes av kung Gustav VI Adolf 1 juni 1962. Redan kl. 00.15 den dagen lyfte ett SAS-plan med destination USA med bl.a. Greta Garbo som passagerare.

Här kommer jag och den undersökning vi var inblandade i från Uppsala universitet in i bilden. Vad händer med en liten tätort med knappt 3 000 invånare när man förlägger Sveriges huvud- stads storflygplats dit som nära granne? Självklart kunde man förvänta sig en snabb förändring av det lilla samhället, befolk- ningsmässigt, med kommunikationer och överhuvud taget snabba och stora förändringar.

Det var i den här lilla tätorten jag tillbringade 22 november 1963 och varje vardag under 2-3 veckor under november. Den 22 var en fredag och jag kom hem ganska sent med tåget till Uppsala. Att intervjua är ett ganska ansträngande arbete särskilt som orutinerad intervjuare. Det fanns så många regler att hålla reda på. Man måste vara på alerten hela tiden så efter en arbetsdag var man ganska trött.

Tore Liljeholms (känd skollärare i Rävvåla/Saxdalen under lång tid) fru hade ordnat ett rum åt mig hos en väninna när jag kom till Uppsala för att studera hösten 1962. Den här kvällen kom jag hem sent till mitt hyresrum i Kåbo i Uppsala. Jag satte på radion och ville nog bara koppla av. Då kom nyheten: President John F. Kennedy mördad!




Intervjuundersökningen fortsatte och USA fick en ny president Lyndon B. Johnsson. Och Arlanda utvecklades från två startbanor, ett trafikledartorn och några baracker till den storflygplats det är idag.

Arlanda hade under september i år 8 778 landningar. Antalet passagerare var under samma månad 1 440 297. Märstas befolkning ökade på fem år från knappt 3 000 år 1960 till 10 000 och nådde 1990 uppe i 20 000. Det kändes intressant att vara med i en snabb utveckling. Då visste jag inte att jag skulle komma tillbaka till Arlanda på studiebesök i trafikledartornet några år senare som meteorologistuderande.