God Jul!!!

Här i Sverige har nu klockan gått över midnatt och vi har kommit en bit in på julaftonen, den efterlängtade dagen för alla barn och många vuxna.

Vi som skriver i den här bloggen vill därför gärna passa på att önska våra läsare en riktigt God Jul.

Eftersom vi rävvålingar är lite snåla har vi inte några köpta julkort att visa er utan vi använder ett par julkort som vi redan fått från ett par gamla rävvålingar i förskingringen. Vi hoppas de ska förmedla julstämningen.

Det första kommer från Kart-Bosse, tidigare Bredmyr-Bosse som nu bor i Leksand men som fortfarande rör sig mycket i skogar och fjäll - både letar och sätter upp orienteringsskärmar - förutom att han är professionell kartritare med eget företag i Leksand.

Bosse har fortfarande kontakt med Saxdalen och Ludvika kommun och har nyligen ritat nya kartor så att vi kan visa våra vandringsleder. Som före detta rävvåling har Bosse naturligtvis inte köpt julkortet utan gjort det själv.

Det andra kortet kommer ännu längre norrifrån, närmare bestämt från Norrböle, Matfors ett par mil utanför Sundsvall. Där bor Vesa Hartikainen som först flyttade från Finland till Långfallsgruvan med sina föräldrar och bror. Sen bodde familjen i Saxdalen.

Vesa har föstås också producerat ett eget julkort. Vesa behåller sin finska sisu och åtminsone en del av de finska traditionerna. Därför kan vi på bilden av hans hus och uthus se hur det röker ur skorstenen från hans bastu, finnbastu som Nils Parling kallade det.

Nu blir det bara ljusare och när tomten kommit ät det är bara 184 dagar kvar till midsommar!

GOD JUL!
från tomtarna
Lars-Åke och Ola

Alla är inte rädda för regn

Nu är det ju sommar och med den svenskt sommar-väder, det dominerande samtalsämnet i många sommarkonversationer. Själv har jag mest hållit mig inne de senaste dagarna för att skanna bilder och text till den planerade specialutgåvan av GRÄNGE med artiklar som handlar om Rävvåla/Saxdalen. (Du som vill reservera ett exemplar av den lilla upplagan av Gränge special, om Saxdalen/Rävvåla genom tiderna: Meddela detta till: olahagfall@gmail.com).

Men alla är inte rädda för regn. Eller litar på John Pohlman om han lovar att det ska bli uppehåll. Se här ett utdrag ur ett e-brev min bloggkollega Sörby-bo och jag fick idag från Vesa Hartikainen, numera boende i Norrböle utanför Sundsvall. Bor man där och vill höra tre generationer Wallman spela fiol... Ja då kan man ju göra som Vesa, åka till Bingsjöstämman som i onsdags. Det här är ett utdrag ur hans brev:

Jag tvekade själv in i det sista, men litade på Pohlman www.klart.se som "garanterade" att regnet skulle upphöra efter kl.20, så jag åkte hemifrån kl.15 och kom fram till Bingsjö kl.1830 efter 22 mils körning och middag i Bollnäs, lagom för att hinna se och lyssna på Saxdalens Spelmanslag som spelade upp till dans på "Bystugubanan" mellan kl.1950 och 2040. Uppträdandet skedde under tak, så det gjorde inget att det kom någon ytterligare skur under tiden, fast därefter var det uppehåll resten av kvällen. Publiken var särskilt förtjusta i tredje generationens spelman av släkten Wallman - lille Olle Wallman!

Jag blev själv väldigt hedrad när spelmanslaget spelade och sjöng Dan Anderssons visa om Gunnar Vägman, "den reslige finnen", för sången var väl riktad till mig....?

Och det här fick Vesa se och lyssna till. Han stannade i Bingsjö till strax efter midnatt, startade då sin 25-mila återfärd till Norrböle. Tröttheten satte in norr om Delsbo och ett par timmars sömn i bilen vid Dellens strand blev nödvändig.
Det sägs ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Ja antingen är Vesa inte alls rädd för regn eller litar han helt på John Pohlman.

Och John Pohlman är inte heller rädd för vatten. Han har varit i Colombia och blivit expert på Colombias längsta dam Rio Magdalena, den 150 mil långa floden som flyter genom en stor del av Colombia. Han var där som hydrolog. Jag har träffat honom en gång, inte i Colombia utan i Örebro, när han besökta min kompis Nadias restaurang.

Ett vinterminne från 1954

Minns du vad du gjorde måndagen den 15 februari 1954? Det skulle jag själv inte kunnat svara på om jag fått frågan idag men om någon frågat om när VM på skidor gick i Falun så skulle jag vara säker på att det var 1954. Och med hjälp av Internet och Wikipedia vet jag nu bestämt att jag den dagen frös men trivdes som åskådare i Källviksbacken i Falun där världsmästerskapets backhoppningen hölls.

Värlsdmästerskapen i nordisk skidsport 1954 som var det officiella namnet på skid-VM det året hölls i Falun 13-21 februari 1954. Måndagen den 13 var en kall dag. Jag tror att mina föräldrar köpte vår första bil, en begagnad Volkswagen, på julskyltningsdagen ca. två månader tidigare. Den gick bra och det var aldrig några startproblem även i temperaturer runt -30 grader. Däremot var det svårt att få någon värme i bilen (det fanns ingen fläkt). Men det gick ju att klä på sig varmt. Ett större problem var att hålla rutorna rena från is och imma.

Men vi tog oss till Falun och med varma kläder, friskt humör och med stor förväntan gick vi från parkeringsplatsen till Källviksbacken för att se vår första VM-tävling. Källviksbacken var en stor backe på sin tid, en 80-meters-backe. Backen byggdes 1952 och fanns kvar till början av 1970-talet då den revs för att ge plats åt en alpin skidanläggning. Tyvärr kan jag inte visa någon bild från VM i Källviken p.g.a. copyright-skäl. Copyright har © www.falun.se/safe2003 som inte existerar. Jag kan bara ge en länk till en internationell webbplats med bilder från Källviksbacken: Klicka här!

Det var ett imponerande stup när vi klättrade upp till övre halvan av underbacken. Vi var inte ensam där. Enligt uppgift var vi närmare 60 000 åskådare under tävlingen. Kylan gjorde att de halmskor som fanns på den tiden och som man klev i med sina vanliga skor eller pjäxor blev en försäljningssuccé. Men i den starka sluttningen gick det inte att gå i halmskorna. De var för hala. Väl på plats kunde man stampa till en liten platå som lutade så lite som möjligt och då gjorde halmskorna stor nytta när man stigit i dem.

Det här var den första och hittills enda stora backhoppningstävling som jag sett i verkligheten. Men backhoppning var inte helt okänt för mig. Jag hade faktiskt två skolkamrater som var backhoppare utifrån de möjlihteter som fanns i byn. Det var Sven-Olov Strömberg och Markku Hartikainen. Sven-Olov gick inte i min klass Men Markku flyttade med sina föräldrar och bror till Långfallsgruvan 1951 och började i min klass i årskurs 3.

Inte så långt från Saxdalens skola fanns en kraftledning som gick över nedre delen av Saxbergets sluttning. Kraftledningen hölls ren från skog och där hade man byggt en hoppbacke. Överbacken var den naturliga sluttningen från Saxberget, den svängde när man kom ner i den skogfria ledningsgatan och uthoppet byggt i trä var kanske 1½ meter över marken. Det var ett uthopp byggt av trä. Jag gissar att hoppen kunde bli omkring 10 m långa.

Underbacken var ju inte bearbetad på något sätt annat än att man tagit bort en del stenar och försökt jämna till de största ojämnheterna. När snön räckte till underhöll ibland Sven-Olov och Markku (som båda var ganska kortväxta men mycket spänstiga) en mindre publik med modiga hopp. Vad jag minns fanns det inga tävlingar utan det spreds något rykte när hopparna var sugna på hoppning och det drog till sig en viss publik.

När VM-tävlingen i Källviksbacken började var det trångt och det bidrog också till att lindra kylan och då var man helt upptagen av den stora tävlingen. Vi stod en bit nedanför domartornet där resultaten ropades ut i högtalare. Överraskande nog ropades reaultaten också ut på finska. Jag tänkte då förstås på Markku som blivit en av mina bästa kompisar. Han borde ju ha varit här och tittat. Dessutom var Finland den stora vinnarnationen under VM 1954 och i backhoppning blev det finsk dubbelseger genom Matti Pietikäinen som hoppade 78 meter och Veikko Heinonen på silverplats.

Finland vann också överlägset medaljstriden med 13 medaljer före Sovjetunionen med 5, Norge och Sverige 3 var. Norge hade dock 1 guld, 1 silver och 1 brons och Sverige 3 brons.

När jag kom till skolan efter tävlingen talade Marrku om att det var han som hade varit den finska VM-speakern i Källviksbacken! Han hade varit där och klättrat upp till domartornet och blivit intagen för att översätta och rapportera hoppresultaten på finska!

Marrku gick tyvärr bort för några år sedan men jag ser fram emot att få hans lillebror Vesa på besök i den studiecirkel om Saxdalen som vi har på måndagar. Vesa väntas delta som vår gäst måndag 23 den här månaden.

Resultaten från Värlsdmästerskapen i nordisk skidsport 1954 kan du se här.