Lite bilhistoria: Vi var en Folkvagns-familj

Under första hälften av 1950-talet köpte mina föräldrar vår första bil. Läs om det här. Det var en begagnad Volkswagen. Det blev så småningom tre bilar till av samma märke.

Det här var under den period när svensk privatbilism expanderade som mest. Jämfört med dagens bilkristider var det här raka motsatsen. Jag föddes mitt under andra världskriget som försenade utvecklingen och försäljning av Hitlers idé att skapa en tysk folkbil. Hitler lär ha sagt att "Varje hygglig tysk ska få en egen bil."

Den första prototyperna till Folkvagnen gjordes av professor Ferdinand Porsche 1932 och 1934. Den stora succén presenterades på Berlinutställningen 1938, Volkswagen typ 1. Våren 1939 fick rikskanslern Adolf Hitler en Volkswagen cabriolet i 50-årspresent. I Tyskland var planen att köpare skulle förskottsbetala bilen till gas- och elektricitetsverkens inkasserare. Men andra världskriget kom emellan och produktionen inriktades på militära bilar.

Den första Volkswagen som importerades till Sverige sommaren 1948 såg ut så här:

1948 importerdes 349 "vagnar" som det kallades. Vår första Folk- vagn hade samma utseende men var brun. Den förste som köpte en Volkswagen i Sverige i januari 1049 var en serviceingenjör i Stockholm, den andre var vår bilintresserade prins Bertil.

Bilen blev en folkbil också i Sverige och när min far skulle köpa sin andra Folkvagn var det lång leveranstid. Jag vill minnas att det var nästan ett halvårs väntetid på att få en ny Folkvagn i mitten av 50-talet.

Men efter denna långa väntan fick man en bil med odelad bakruta, helsynkroniserad växellåda och en hel del andra förbättringar. Det var som att bli supporter till en idrottsklubb när man tillhörde en Folkvagns-familj. Mina bästa kompisars föräldrar hade också flera folkvagnar och vi barn lärde oss allt vi kom åt om olika årsmodeller, tillbehör osv.

När min familj besökte Västtyskland 1960 var det en stor besvikelse när vi kom till Wolfsburg. Som Volkswagen-ägare hade vi en stående inbjudan att besöka fabriken och få en visning av fabriken och produktionen där. Tyvärr var produktionen stoppad när vi passerade Wolfsburg. Där stod vi på entrén till fabrikens 1,3 kilometer långa fasad men fick gå tillbaka till vår lilla Folkvagn när jag fått lite användning av min kunskap i tyska, ordet Urlaub = semester.

Vi köpte en särskild bok om hur man skulle få ut det mesta av sin Folkvagn och vi köpte en hel del extra utrustning. På en av bilarna hade vi en taksökare, en trålkastare som senare blev förbjuden och bara fick användas av polisen. Den var bra när man skulle titta på välskyltar som på den tiden inte var så upplysta som idag. Vi köpte också kromade skärmar över strålkastarna som senare förbjöds därför att det var livsfarliga vid en krock.

Vi lärde oss hur man bänder loss ryggstöden från framstolarna och läggen ryggstöden mellan framstolarna och baksätet så att man kan få två sovplatser i bilen. Det gjorde vi i Värmland en sommar när min farmor och farfar åkte med på en kamping- semester. Jag och någon till låg i bilen och det var minst sagt obekvämt. Övriga sov säkert mycket bättre i ett tält.

Min egen första bil var en DKW Auto Union, föregångaren till AUDI. Den köptes 1967 och drog knappt en liter oljeblandad bensin per mil. Bensinen tror jag kostade 70-75 öre per liter. Min nästa bil var en Volvo PV. Det var ju som att byta hemmalag i ishockey! Tänk att byta från Leksands IF till Djurgården! Men jag har ändå fortfarande Volvobilar. Mina föräldrar övergick också så småningom till att bli Volvo-ägare med en mellanperiod med ett par engelska Ford-bilar.

Som barn drömde min kompis (som också tillhörde en Folkvagns-familj) och jag om att äga en Porsche. Det var ju inte alls en bil för vanligt folk utan en ganska extrem och exklusiv sportbil. Den drömmen förverkligades inte för någon av oss. Däremot har jag en granne och ingift släkting, Olle Norberg som förverkligade samma dröm. Han ses här på vår gräsmatta med underverket. Visst är den häftig! Men Olle har numera bytt till en mer bekväm bil för mogna män i vår ålder.

Så Porsche var drömmen och Folkvagnsbubblan verkligheten. Sen kom DKW Auto Union in i min verklighet. Om man tittar på hur det ser ut idag med resultatet av det som Ferdinand Porsche åstadkom så finns holdingbolaget Porsche Holding. Det ägs till 100 procent av ättlingar till Ferdinand Porsche. I holdingbolaget ingår inte bara biltillverkarna Porsche och VW utan också Audi, Seat, Skoda, Bentley, Lamborghini, Bugatti, och Scania. Man kan undra om det är ett resultat av Hitlers satsning på Porsche? Och vad skulle i så fall hända om Maud Olofsson gjort en liknande satsning på Saab?