Att köpa en timmerstuga för barnbidraget

I några tidigare inlägg i bloggen har jag berättat om Mässan där jag har varit många gånger redan under min tidiga barndom. Mässans-landet på söder sida av Väsman. Dit åkte vi skidor på vintern och vi gick eller åkte båt på sommaren. På den tiden fanns ingen väg mellan Ullnäsnoret och Gonäs som det gör idag så man gick genom skogen.

Vi hade två anknytningar med Mässan. Min farfar Karl Fredriksson byggde tillsammans med Vernet Ahlkvist och Einar Haag en motorbåt, "Trion". Den hade en inombordsmotor tillverkad i Rävvåla av det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Med den fraktade de byggnadsmaterial till Mässan och byggde en sommarstuga bara 100 m från Sandbäcken. Stugan hade fiffiga lösningar med bäddar som fälldes upp mot ena väggen, där fanns fotogenkök och en liten jordkällare. Det var en trivsam sommarstuga.

En och en halv kilometer längre österut arrenderade min morbror Elis Haag en fäbodstuga. Jag har många härliga minnen från Mässan både på vintern och speciellt på sommaren.

När min far köpt vår första bil i början av 50-talet blev det många bilturer till olika ställen i Dalarna, Värmland och Västmanland och på somrarna också runt i Sverige. Vi började drömma om en egen sommarstuga i Mässan. Och så fort min far var ledig från jobbet blev det för det mesta en biltur.

Så hände det sig att vi i början av 60-talet tog en tur upp i finnmarken och utforskade stickvägarna som gick ut från Fredriksbergsvägen. Vi åkte igenom Ulsiksberg och tog sen till höger på en okänd väg. Vi kom upp till en gård, ett lång brädfordrat timmerhus och en timmeruthus. Uthuset hade tydligen använts som stall, det var inrett med två boxar.

Hela gården verkade övergiven och uthuset passade bra in på våra drömmar om en egen sommarstuga i Mässan. Min far kände de flesta som bodde i gamla Grangärde socken och han visste att det bodde en skogvaktare i Ulriksberg. Vi åkte till skogvaktaren som hette Nils Carlsson. Efter en ganska kort diskussion så var timmerstallet vårt. Min syster hade fortfarande barnbidrag som hämtats ut på posten och det blev grundplåten i vår timmerstomme från Sandsjöhöjden.

Sen var det massor med jobb innan drömmen blev verklighet. Timmerstommen plockades ner på sommaren och kördes med lastbil till Sandviken i Sunnansjö. Där fick den vänta på att isen lagt sig ordentligt på Väsman. Då fraktades timret på kälkar efter en traktor över till Väsmans södra strand där det drogs upp på land.

Sen började det stora arbetet att montera upp timmerstommen igen och i juli 1966 var det dags för taklagsfest. Vi köpte en båt för att kunna frakta fönster, virke, panel och allt byggmateriel som behövdes. Det fanns ingen väg dit och ingen elektricitet där så allt var primitivt och tog sin tid. Vi byggde ett litet uthus av masonit med sängar och vedspis så att vi kunde övernatta och laga mat under byggtiden. Men huset blev beboeligt och min sambo, mina barn och jag tillbringade många somrar i stugan och själv var jag vaken många nätter för att se den vackra utsikten över Väsman där solen gick ner under horisonten bara ett par timmar för att stiga upp öster om Stensbo till en ny dag.

Väsman är aldrig samma sjö två dagar. Varje dag har den sin speciella prägel. Storlomens rop, någon enstaka motorbåt, åska som ett stort skådespel med blixtarna reflekterade i vattnet.

Här till vänster stugan när den blivit någorlunda färdig.

Här under: Den underbara utsikten över Väsman när solen vilar sig ett par timmar under horisonten. Här råder total ro, tystnad och stillhet.

Mitt i sommaren

Så här mitt i vintern - och i en riktig vinter - nästan som förr i tiden, då är det svårt att tänka sig den härliga svenska sommaren med varma dagar. Semestern brukar ju också för de flesta inffalla under sommaren och vara en positiv avvikelse från "det vanliga vardagslivet". Men kom ihåg att sommaren inte alltid är så härlig!

Jag vill ge ett exempel med en upplevelse som jag aldrig glömmer. Det var inte enbart obehagligt. Det var också spännande...

Min morbror Elis Haag arrenderade under många år en fäbodstuga i Mässan. Den låg på ett skifte som hörde till Sunnansjöböndernas mark. Där hade funnits flera fäbodar och flera fäbodstugor fanns fortfarande kvar. När jag var liten hade fäbodlivet i Mässan upphört, tyvärr, för när jag nu börjat intressera mig mer för fäbodkulturen och livet runt Väsman längre tillbaka i tiden så har jag förstått att Mässan för många, inte bara för mig, var förknippat med positiva upplevelser.

Under segelfartygens tid på Väsman var det ett hårt arbete att segla de sjöfraktande segelfartygen mellan Ludvika, Sunnansjö och Grangärde. Men åtmintone för de större skutorna var det nödvändigt med vind för att överhuvud taget kunna ta sig någonstans. Då var det inte alltid något obehagligt för sjömännen att få stiltje. De tog sig då gärna in till Mässan. Där fanns mycket av livets goda på sommaren. Mat, mjölk, smör, sol, värme och fäbodkullor som också tyckte det var stimulerande med ett besök av sjömän...

Men nu var jag alltså i Mässan och jag gissar 10-12 år gammal. Jag tyckte mycket om min morbror Elis och hans hushållerska (det hette ju så då) Gerda som ofta var i Mässan. Elis hade motorbåt som låg vid Stackarbergslandet. Den gick ganska fort för att vara på den tiden och det tog kanske 30-40 minuter att åka till Mässan när vädret var bra.

Nu hade Elis och Gerda besök av en flicka från Ervalla. Hon hette Mariann och var i min ålder och vi hade åkt till Mässan en morgon och tillbringat en härlig sommardag vid det gamla fäbodstället. Elis och Gärda var nära vänner med Strand-Kalle och hans fru från Lyviken. De hade byggt ett hus på samma skogsskifte men alldeles nere vid stranden. Där fick Elis och Gerda lägga båten när de var i Mässan.

På eftermiddagen gick vi ner till Strand-Kalles för att som alltid ha en trivsam samvaro med Kalle och hans fru. Kalle var dragspelare men jag minns aldrig att han hade dragspelet med sig till stugan men det var aldrig tråkigt i hans sällskap. Han var en mysig person och det var alltid skratt och stor trivsel tillsammans med honom. Mariann och jag trivdes också bra tillsammans och vi hade inte långsamt med de fyra vuxna. När det började bli dags för hemfärd drog mörka moln upp över Låsberget och Broby och det visade sig snart att ett ordentligt åskväder startade.

Vi avvaktade i stugan, där var varmt och mysigt och sjön lockade inte så som vädret nu var. Det blev ett stort fyrverkeri av blixtar och dunder och det fortsatte över hela västra Väsman och det höll på i flera timmar. Nattmörkret kom men blixtarna fortsatte under förnatten att ofta lysa upp himmel och vatten innan det avtog ungefär vid midnatt.

Då gick vi ner till den genomvåta båten för att åka hem till Saxen och Saxdalen. Båten hade ingen ruff som man kunde gå in i men där ruffen i så fall skulle ha funnits fanns en ganska stor plan yta i fören där man kunde sitta, en slags utomhus förpik. Båten hade aktersnurra som inte alltid var så lättstartad och när den väl startade ville båten gärna sticka fören högt upp i vädret, speciellt när Elis åkte ensam. Men nu var vi fyra personer ombord och Mariann och jag fick lägga oss på det triangelformade taket till ruffen om den hade funnits. Det blev nu i stället en utomhusbädd. Elis och Gerda bredde över oss några jackor eller vad det var så att vi inte skulle frysa.

Efter ganska många försök... det kändes som oändligt många - startade motorn. Det var en lågvarvig Archimedes om jag minns rätt. Den hade en stor trebladig propeller som när den startat gav båten en ansenlig fart. Båten var en typ av plattgattad snipa, en god sjöbåt, lite rank men bra i krabb sjö.

Vi frös Marianne och jag och jag kände det som en evighet innan vi kom fram till Stackarbergslandet i Saxen. Det var augusti och mörkt och det hade åskat och spöregnat i timmar. Men vi var nu på land igen ochElis och Gerda frågade om Marianne och jag ville gå före hem. De skulle packa ihop och göra fast båten. Och i den situationen fanns det ingenting som Marianne och jag önskade mer än att så fort som möjligt komma in i stugvärmen.

För mig var det nu helt och hållet på hemmaplan och Marianne litade på att jag skulle hitta vägen hem så vi gick iväg. Det regnade fortfarande lite till och från. Jag hade kortbyxor och jag minns inte om Marianne hade kjol eller kortbyxor men vi var båda barbenta när vi började den lite skrämmande vandringen för att komma högst upp på Malbacken.

Vi gick genom skogen fram till Spjutens och sen vägen fram till anslagstavlan mitt emot gödselstacken vid Rättar-Kalles. Där började vi bestigningen av Malbacken. Ja det kändes som ett stort hinder att ta sig uppför backen den här natten. Jag var glad att inte vara ensam och jag kände att Mariann kände sig trygg med mig. Det som gjorde den här vandringen till en oförglömlig upplevelse var att Malbacken var som en bäck av allt skyfall och att det var hudratals grodor på vägen.

Grodorna hoppade förstås, som jag gissar att grodor gör mest när de utvecklats till grodor och överraskats av åska och skyfall under en augustinatt. Och de hoppade på våra ben. Vi såg knappast någonting, det var ju mitt i natten. Men vi kände! De klibbiga grodorna var överallt - och som vi tyckte - speciellt på våra ben.
Jag kan stolt säga att jag inte har nogon grodfobi men den här natten var grodorna inga trevliga djur. Men vi gick säkert ganska fort uppför Malbacken och kom hem till Elis och Gerda. De kom också efter en stund och jag kunde gå in till mina föräldrar och lägga mig och sova. Jag minns inte riktigt hur oroliga mina föräldrar var men de var inte arga och troligen var de tacksamma för att vi inväntat bättre väder innan vi gav oss ut på sjön, även om det blev sent.

Vinter i min tidiga barndom

Det är inte bara i vinter som det är snö och kallt. Det var än vanligare när jag var liten. Och vi utnyttjade vintern till friluftsliv i olika former. Skidåkning var ett vanligt fritidsnöje. Mina föräldrar åkte ofte skidor med mig och jag har hittat flera bilder i våra kakburkar med foton från 40-talet och framåt. På bilden till höger är jag på väg till ett av de vanligaste utflyktsmålen: Min morbror Elis gamla fäbodstuga i Mässan dit vi ofta ställde färden, både vinter och sommar.

Elis ägde inte stugan, han arrenderade den. Stugan ägdes av en av Sunnansjöbönderna och var en av deras gamla fäbodar i Mässan. När jag var liten var tyvärr fäbodlivet i Mässan ett avslutat kapitel och de stugor som fanns kvar, och fortfarande finns kvar, används enbart som fritidshus eller arrenderades ut. Det låg flera gamla fäbodstugor i rad. De låg en bit upp från sjön och det gick en stig mellan stugorna.

Här har mamma och jag nått fram till fäbostugan och jag får min belöning, en kopp varm choklad på verandan. Det smakade gott och skidturen fick sin belöning. Ibland öppnade vi dörren och gick in i stugan också på vintern men det var fuktigt och kallt och kändes inte mysigt att vara därinne som det gjorde på sommaren. Och vinterdagarna var korta och det tog lång tid att värma upp timmerstugan även om man eldade i spisen.

Till höger mina föräldrar framför en annan fäbodstuga som jag inte minns vilken det var. Jag minns inte den här bilden men jag fick då och då knäppa ett kort med min pappas kamera. Han fotograferade ganska mycket och vi gjorde ett mörkrum i källaren där vi framkallade både filmer och kontaktkopior. Vi köpte också en byggsats till en förstoringsapparat som jag monterade ihop och vi kunde sen göra förstoringar från både småbildsfilm och 6 x 9 cm film som var det vanliga formatet ganska länge.

Nu är det slut: Saxdalens dag, OS...

Och kanske vi också är lite slut om vi tittat för mycket på morgonsändningarna från Peking som för oss blev mitt i natten. Men nu återanpassar vi oss till svensk sommartid och struntar i att Kina ligger sex timmar före oss. Redan om ett år har vi dessutom en ny Saxdalens dag och om fyra år ett nytt sommar-OS så nära som i London.

Men dagarna fram dit är inte fria från händelser och upplevelser. Igår såg jag t.ex. för första gången ett av de nya vindkraftverken på Saxberget med monterade vingar och lyftkranen bortkörd. Jag såg det från Malbacken när jag körde ner till byn. En i mitt tycke vacker syn, ett smäckert torn med tre (än så länge stillastående) vingar - en stor staty helt i vitt. Och när vingarna börjar snurra blir det en ganska långsam, kanske till och med rogivande rotation. Och ljudet blir inget vindtjut utan ett ljud som mer liknar ljudet från havsdyningar som rullar in över en långgrund strand...

Jag behöver ta ner ett par höga träd för att kunna se Saxberget bättre från balkongen, altanen och verandan. Då kan jag sitta som på en läktare och betrakta de nya skådespelet. Undrar hur många jag kan se? Alla 12? Knappast, men säkert några stycken.

Nu regnar det men när det blir bra sikt ska jag ta en bild och lägga in här.

Annat som händer är att vi håller på att planera en studiecirkel om "Rävvåla/Saxdalen". Vi ska försöka samla in, dokumentera och göra information om byn tillgänglig. Vi behöver information från så många håll som möjligt: Foton, ljudinspelningar, berättelser om personer, episoder, gårdar, dialekten - kort sagt "Allt om Saxdalen/Rävvåla är av intresse! Kommentera, berätta och fråga!" som jag skrivit som förklarande underrubrik till bloggen. Skicka e-post, ring eller prata med mig när du ser mig om du är intresserad av studiecirkeln eller kan bidra med material om Rävvåla/Saxdalen.

E-postadress: olahagfall@gmail.com
Tel: 0240-310 38
SMS: 073-801 40 59 (går fram, ringa går dåligt p.g.a. dålig täckning)
Eller skicka ett vanligt gammaldags brev till mig på:
Malbacksvägen 45, 772 70, SAXDALEN

Nu blir det en tur till sommarstugan i Mässan för att titta på Väsman i regnväder...