Inlägg
Bloggen har varit lite krasslig tekniskt en tid och själv har jag dragit på mig en ordentlig förkylning. Jag kände mig lite hängig redan på måndag morgon men gissade att det var spänningen inför boule-mötet med våra motståndare i Grängesberg. Vi åkte dit med en viss förhoppning om att vinna. Kanske var det resultatet, förlust med 7-1! som bröt ned mig till halvt sängläge? Men det var ändå trevligt att träffa blomsterkungen Uno Wrede, min teckningslärare från realskolan Folke Person och det andra gänget av trevliga grängesbergare.
(Här inträffade nu en lustighet som jag ofta råkar ut för och skrattar åt. Här i bloggen finns liksom i många datorprogram en stavningskontroll. När jag skrev "grängesbergare" så blev det en röd understrykning under ordet. Jag klickade för att se vad stavningsprogrammet föreslog och det föreslog ordet "bergsprängare"! Visst har tekniken hunnit långt när stavningsprogram kan koppla ihop grängesbergare med bergsprängare! Så var det ju under lång tid men nu för ganska länge sen. Kanske stavningprogrammet borde uppdateras? Jag har nästan glömt den kopplingen men i datorernas värld minns man - eller snarare den - datorn.)
I kväll skulle jag ha varit på Ludvika Gammelgård för att lyssna på jazz men det får bero tills hälsan är återställd och en del ogjort arbete klarats av. Jag har också haft lite mothåll från datorsystem som man gjort sig beroende av. Men problem är ju till för att lösas, både tekniska och hälsoproblem.
Visar inlägg med etikett Jazz. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Jazz. Visa alla inlägg
onsdag 12 augusti 2009
tisdag 31 mars 2009
Säsongsavslutning på Ludvika jazzklubb
Högklassig jazz på lunchrestaurangen. Kan det fungera? Ja tydligen. När jag flyttade från Ludvika kommun 1962 fanns Domus och Domus-restaurangen. Domus var - som jag nämnt i ett tidigare inlägg här i bloggen - en viktig puzzelbit i utvecklingen av mitt jazzintresse. Där kunde man "provlyssna" diverse jazzplattor som kommit ut. Man kunde tänja på gränserna, känna på det extremaste och till sist låta allt mynna ut i en musiksmak som kanske har sina udda ytterkanter (jag minns fortfarande hur jag kämpade för att ta till mig John Coltrain som sen blev en av mina idoler) men som alltid varit nyfiken och öppen för nya influenser både inom jazz och klassisk musik.
Nu stod jag där utanför Domus i tisdags kväll - ja nu heter det ju Gallerian - 47 år senare för att försöka komma in till Ludvika jazzklubb. Först trodde jag att jag hade missat något. Jag stod i huvudentrén och det fanns inte tecken på liv där, varken utanför eller innanför glasdörren. Men jag frågade en ensam cyklist som parkerade sin cykel utanför porten bredvid och han var tydligen på väg till samma upplevelse som jag. Han sa att han hade sett några personer gå in där.
På väg upp till restaurangen såg jag bossen för Ludvika jazzklubb Lasse Persson hälsa mig välkommen från högsta trappsteget. Det kändes skönt. Jag hade hittat rätt. Lasse och jag har ju varit kompisar i mitt tidigare liv i Saxdalen och jag vet ju vilken eldsjäl han är i Cassels och i Saxdalens Manskör men jag visste faktiskt inte att han var så jazzintresserad och motorn bakom Ludvika jazzklubb. Lasse och jag har väl sjungit många Taube-visor och andra folkliga kompositioner när vi var unga och inklämda i någon bil, på väg till olika dansställen i hemtraktens omgivning.
Innan det här inslaget blir för långdraget vill jag genast ge ett prov på vad Lasse och jag och alla andra lyckligt lottade som tagit sig till Galleriand denna afton fick uppleva:
Vad har jag för anknytning till den här musikupplevelsen förutom att jag känner Lasse Persson? Jo för det första känner jag också halva Ludvikagruppen i orkestern, Kjell Berglund. Vi var inte klasskamrater men skolkamrater på gymnasiet. Kjell och jag kom sedan båda till Uppsala och vi åkte tillsammans några gånger till och från Ludvika. Som student var ju samåkning en självklarhet när det var möjligt. Jag visste var Kjell bodde, att han hade andra musikaliska släktingar. Lilly Berglund kanske låter bekand men just nu minns jag inte om det är Kjells moster eller faster? Och inte visste jag att Kjell hade flyttat till England och Brighton. Jag har aldrig varit i Brighton. Och inte visste jag att Kjell varit studierektor på en folkhögskola där som samarbetade med Visingsö folkögskola. Däremot kände jag till samarbetet redan på sommaren 1966.
Den sommare fullgjorde jag andra delen av min nästan sex månader korta militära karriär - på Hästholmen norr om Ödeshög. Det var flera minnesvärda söndagkvällar det året när jag liftade från Grängesberg till Hästholmen med en flygvärdinna från Borlänge som också studerade språk på Visingsö folkhögskola och som hade halva sin språkkurs förlagd till Brighton! Jag fick faktiskt en sereverad flygstol i hennes bil den sommaren...
Hon hade dessutom en öppen sportbil - en pojkdröm som suttit i sen dess. Jag har glömt vad flygvärdinnan hette men jag är nästan helt säker på att bilen var en Triumph TR4. Den var inte bekväm att åka i med sin hårda fjädring (speciellt på gatstenarna längs södra utfarten från Örebro) men desto mer spännande med sin unga kulla vid ratten och vinden som väsnades men inte lyckades letade sig ner i den låga bilen där man nästan satt på golvet.
Nu glömde jag nästan att presentera musikerna som spelade på videon: Främre ledet från vänster Thord Önnerud saxofon, Kjell Berglund trumpet och Inger Hägglund piano. Bakom till vänster trummisen Kjell Hägglund och till höger Lars Tallberg bas. De båda blåsarna kommer från Ludvika medan övriga rest ända från Borlänge. Namnet Borvika 5 hoppas vi få höra mer av. Men innan dess kommer Kjell och Thord att höras ett par gånger - åtminstone - i Ludvika under sommaren.
Tänk hur saker och ting som är så långt ifrån varandra både i tid och rum... ändå hänger ihop om man bara tänker efter lite...
Nu stod jag där utanför Domus i tisdags kväll - ja nu heter det ju Gallerian - 47 år senare för att försöka komma in till Ludvika jazzklubb. Först trodde jag att jag hade missat något. Jag stod i huvudentrén och det fanns inte tecken på liv där, varken utanför eller innanför glasdörren. Men jag frågade en ensam cyklist som parkerade sin cykel utanför porten bredvid och han var tydligen på väg till samma upplevelse som jag. Han sa att han hade sett några personer gå in där.
På väg upp till restaurangen såg jag bossen för Ludvika jazzklubb Lasse Persson hälsa mig välkommen från högsta trappsteget. Det kändes skönt. Jag hade hittat rätt. Lasse och jag har ju varit kompisar i mitt tidigare liv i Saxdalen och jag vet ju vilken eldsjäl han är i Cassels och i Saxdalens Manskör men jag visste faktiskt inte att han var så jazzintresserad och motorn bakom Ludvika jazzklubb. Lasse och jag har väl sjungit många Taube-visor och andra folkliga kompositioner när vi var unga och inklämda i någon bil, på väg till olika dansställen i hemtraktens omgivning.
Innan det här inslaget blir för långdraget vill jag genast ge ett prov på vad Lasse och jag och alla andra lyckligt lottade som tagit sig till Galleriand denna afton fick uppleva:
Vad har jag för anknytning till den här musikupplevelsen förutom att jag känner Lasse Persson? Jo för det första känner jag också halva Ludvikagruppen i orkestern, Kjell Berglund. Vi var inte klasskamrater men skolkamrater på gymnasiet. Kjell och jag kom sedan båda till Uppsala och vi åkte tillsammans några gånger till och från Ludvika. Som student var ju samåkning en självklarhet när det var möjligt. Jag visste var Kjell bodde, att han hade andra musikaliska släktingar. Lilly Berglund kanske låter bekand men just nu minns jag inte om det är Kjells moster eller faster? Och inte visste jag att Kjell hade flyttat till England och Brighton. Jag har aldrig varit i Brighton. Och inte visste jag att Kjell varit studierektor på en folkhögskola där som samarbetade med Visingsö folkögskola. Däremot kände jag till samarbetet redan på sommaren 1966.
Den sommare fullgjorde jag andra delen av min nästan sex månader korta militära karriär - på Hästholmen norr om Ödeshög. Det var flera minnesvärda söndagkvällar det året när jag liftade från Grängesberg till Hästholmen med en flygvärdinna från Borlänge som också studerade språk på Visingsö folkhögskola och som hade halva sin språkkurs förlagd till Brighton! Jag fick faktiskt en sereverad flygstol i hennes bil den sommaren...
Hon hade dessutom en öppen sportbil - en pojkdröm som suttit i sen dess. Jag har glömt vad flygvärdinnan hette men jag är nästan helt säker på att bilen var en Triumph TR4. Den var inte bekväm att åka i med sin hårda fjädring (speciellt på gatstenarna längs södra utfarten från Örebro) men desto mer spännande med sin unga kulla vid ratten och vinden som väsnades men inte lyckades letade sig ner i den låga bilen där man nästan satt på golvet.
Nu glömde jag nästan att presentera musikerna som spelade på videon: Främre ledet från vänster Thord Önnerud saxofon, Kjell Berglund trumpet och Inger Hägglund piano. Bakom till vänster trummisen Kjell Hägglund och till höger Lars Tallberg bas. De båda blåsarna kommer från Ludvika medan övriga rest ända från Borlänge. Namnet Borvika 5 hoppas vi få höra mer av. Men innan dess kommer Kjell och Thord att höras ett par gånger - åtminstone - i Ludvika under sommaren.
Tänk hur saker och ting som är så långt ifrån varandra både i tid och rum... ändå hänger ihop om man bara tänker efter lite...
söndag 8 februari 2009
Både njutbara och lärorika håltimmar i gymnasiet i Ludvika
Under min gymnasietid vid Högre allmänna läroverket i Ludvika som det så pampigt hette fanns det en hel del "tom" tid: raster, håltimmar, lunchraster och inte minst väntan på bussen hem till Saxdalen. Det var för det mesta ASEA-bussen. Så dagarna blev ganska långa från det man sprang hemifrån tills man kom hem på kvällen. Det fanns alltså en hel del tid som inte var lektionstid. Den tiden var inte alltid tråkig och värdelös, tvärtom innehöll den en del av pärlorna under gymnasietiden.
Bland de mest uppskattade stunderna var när man fick tid att slinka in på Domus skivavdelning som då öppnat. En av mina bästa skolkompisar Lennart Blom från Grängesberg var jazzintresserad som jag själv och vi tillbringade åtskilliga timmar under gymnasietiden med lurar som såg ut som telefonlurar och som det strömmade härlig musik ur: Basie, Modern Jazz Quartet, Oscar Peterson, Quincy Jones... Jag tror att vi utvecklade både vårt jazzkunnande och vår jazzsmak ganska mycket tack vare Domus.
Ja det var förstås inta bara Domus förtjänst. Det fanns speciellt två viktiga personer inblanade också. Den ena åkte med samma morgonbuss som jag till Ludvika på morgonen. Hon steg på i Gonäs, hon hette Monika Glemmert och hon arbetade på Domus skivavdelning tillsammans med en annan tjej som inte åkte på bussen och som jag kanske därför har glömt namnet på. De var alltid tillmötesgående när vi kom och ville lyssna på olika jazzplattor. Lennart och jag måste ha lyssnat på flera hundra, kanske flera tusen jazzlåtar som tjejerna lade på skivspelarna och bytte ut. Vi köpte också en del skivor, men förstås efter mycket ingående provlyssningar...
Traditionell storbandsjazz slukade vi ganska obehindrat från början men jag minns första gången jag hörde en skiva med John Coltrane på sopransax. Det var en utmaning som jag först hade svårt att smälta men som senare kom att höra till mina absoluta favoriter. För mig har den musiken, Coltrane 1961, många gemensamma drag med en så annorlunda musik som den klassiska indiska ragan. T.ex. Ravi Shankar eller den konsert som jag hörde i New Delhi 1998 som bygger på tusenåriga traditioner...
Ingen av de två musikslagen är speciellt lätt musik men för mig mycket fascinerande. Lyssna här på My Favourite Things från inspelningen som gjordes 1961...
Bland de mest uppskattade stunderna var när man fick tid att slinka in på Domus skivavdelning som då öppnat. En av mina bästa skolkompisar Lennart Blom från Grängesberg var jazzintresserad som jag själv och vi tillbringade åtskilliga timmar under gymnasietiden med lurar som såg ut som telefonlurar och som det strömmade härlig musik ur: Basie, Modern Jazz Quartet, Oscar Peterson, Quincy Jones... Jag tror att vi utvecklade både vårt jazzkunnande och vår jazzsmak ganska mycket tack vare Domus.
Ja det var förstås inta bara Domus förtjänst. Det fanns speciellt två viktiga personer inblanade också. Den ena åkte med samma morgonbuss som jag till Ludvika på morgonen. Hon steg på i Gonäs, hon hette Monika Glemmert och hon arbetade på Domus skivavdelning tillsammans med en annan tjej som inte åkte på bussen och som jag kanske därför har glömt namnet på. De var alltid tillmötesgående när vi kom och ville lyssna på olika jazzplattor. Lennart och jag måste ha lyssnat på flera hundra, kanske flera tusen jazzlåtar som tjejerna lade på skivspelarna och bytte ut. Vi köpte också en del skivor, men förstås efter mycket ingående provlyssningar...
Traditionell storbandsjazz slukade vi ganska obehindrat från början men jag minns första gången jag hörde en skiva med John Coltrane på sopransax. Det var en utmaning som jag först hade svårt att smälta men som senare kom att höra till mina absoluta favoriter. För mig har den musiken, Coltrane 1961, många gemensamma drag med en så annorlunda musik som den klassiska indiska ragan. T.ex. Ravi Shankar eller den konsert som jag hörde i New Delhi 1998 som bygger på tusenåriga traditioner...
Ingen av de två musikslagen är speciellt lätt musik men för mig mycket fascinerande. Lyssna här på My Favourite Things från inspelningen som gjordes 1961...
måndag 5 januari 2009
En stor jazzupplevelse i Ludvika
Musik har varit ett huvudintresse sedan jag var ganska liten. I Olas blogg skrev jag nyligen om en musikupplevelse när jag såg Louis Armstrong i Idrottshuset i Örebro. Men det har funnits högklassisk musik också på närmare håll. Jag blev tidigt intresserad av jazzmusik. Min mamma spelade jazzlåtar på pianot. Själv tror jag att också radion skapade jazzintresset tidigt. Vi hade inga grammofonskivor och ingen skivspelare under min yngre barndom.
Min mormor var djupt religiös och medlem i en pingstförsamling. 1955 startade pingströrelsen IBRA radio som sände program på kortvåg från Tanger. Mormor fick en ny radio med kortvågsbanden och jag hjälpte henne att ställa in radion när det var sändning på kvällstid. Det var inte alltid så lätt att få god mottagning från Tanger så jag brukade börja ställa in radion 15-20 minuter innen programmet började. Då hittade jag också tyska kortvågssändare som hördes betydligt bättre. Många av dem sände en tysk storbands-dansmusik som åtminstone var besläktad med jazz. Det blev också en ingång till mitt jazzintresse.
På somrarna arbetade jag flera år med olika sommarjobb i Grängesberg, Saxdalen och Sunnansjö. En sommar när jag arbetade med anläggning av kommunalt vatten- och avlopp på Malbacken fick jag reda på att den amerikanske jazzlegenden (ja då var han ju ännu ganska ung) Quincy Jones skulle spela med sin orkester i Ludvika Folkets park. Som jazzälskare var det ingen tvekan.
När jag slutat arbetet den kvällen tog jag taxi till Ludvika för att se och höra Quincy Jones orkester live. Jag tror inte jag talade om för någon av mina kompisar. De skulle inte ha förstått. Jag var ganska ensam jazzdiggare hemma i byn. Men i Grängesberg hade jag flera kompisar som skulle ha förstått.
Det är nog inte många gånger i mitt liv jag åkt taxi ensam och privat. Men den här resan har jag aldrig ångrat. Lite av vad jag såg och hörde kan du se om du klickar på länken här under. Melodin som spelas på videon är Quincy Jones Soul Bossa Nova som kom på skiva 1962, samma år som jag tog studenten i Ludvika och flyttade till Uppsala. Videon börjar så att man kan tro att man är på Hjalmars kafé... Där fanns ju Saxdalens enda Jukebox!
http://www.youtube.com/watch?v=fCKInUi05fg
Min mormor var djupt religiös och medlem i en pingstförsamling. 1955 startade pingströrelsen IBRA radio som sände program på kortvåg från Tanger. Mormor fick en ny radio med kortvågsbanden och jag hjälpte henne att ställa in radion när det var sändning på kvällstid. Det var inte alltid så lätt att få god mottagning från Tanger så jag brukade börja ställa in radion 15-20 minuter innen programmet började. Då hittade jag också tyska kortvågssändare som hördes betydligt bättre. Många av dem sände en tysk storbands-dansmusik som åtminstone var besläktad med jazz. Det blev också en ingång till mitt jazzintresse.
På somrarna arbetade jag flera år med olika sommarjobb i Grängesberg, Saxdalen och Sunnansjö. En sommar när jag arbetade med anläggning av kommunalt vatten- och avlopp på Malbacken fick jag reda på att den amerikanske jazzlegenden (ja då var han ju ännu ganska ung) Quincy Jones skulle spela med sin orkester i Ludvika Folkets park. Som jazzälskare var det ingen tvekan.
När jag slutat arbetet den kvällen tog jag taxi till Ludvika för att se och höra Quincy Jones orkester live. Jag tror inte jag talade om för någon av mina kompisar. De skulle inte ha förstått. Jag var ganska ensam jazzdiggare hemma i byn. Men i Grängesberg hade jag flera kompisar som skulle ha förstått.
Det är nog inte många gånger i mitt liv jag åkt taxi ensam och privat. Men den här resan har jag aldrig ångrat. Lite av vad jag såg och hörde kan du se om du klickar på länken här under. Melodin som spelas på videon är Quincy Jones Soul Bossa Nova som kom på skiva 1962, samma år som jag tog studenten i Ludvika och flyttade till Uppsala. Videon börjar så att man kan tro att man är på Hjalmars kafé... Där fanns ju Saxdalens enda Jukebox!
http://www.youtube.com/watch?v=fCKInUi05fg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
