Om systemet och inköp utanför

Som en kommentar till Lars-Åkes inlägg om motboken kan jag dela med mig ett par minnen från en annan epok i svensk alkoholpolitik: Mellanölsepoken. Mellanölet, öl i den nya skatteklassen IIB, släpptes till försäljning i matvarubutiker den 1 oktober 1965. Vid den här tiden arbetade jag några somrar på barnkolonier på Västkusten.

Jag märkte inte av det här med mellanöl förrän sommaren 1966 då jag var gårdskarl (vaktmästare) på Grangärde och Grängesbergs barnkolonier på Öddö utanför Strömstad.

Jag hade en kompis som samtidigt arbetade längre ner på Västkusten och som besökte mig på Öddö några gånger på sommaren. Vi var båda sportdykare och utnyttjade gemensamma ledigheter till att dyka i de klara vattnen på runt Öddö. Han kunde berätta en episod från ”mellanölspremiären” som han var inblandad i som chaufför. Vi kände båda bröderna Spendrup. Vi gick alla i samrealskolan som låg närmaste granne med Spenrups bryggeri. Vid midnatt natten till 1 oktober 1965 fanns många långtradare fullastade med mellanöl och klara att köra ut från Spendrups bryggeri i Grängesberg.

Min kompis skulle köra riksväg 50 söderut och passera Örebro. Vi läste i Uppsala på den tiden och min kompis hade inte kört genom Örebro på länge. Han var van vid genomfarten som gick rakt genom centrum, Storgatan och Drottningatan. Här kom han mitt i natten med fullastad långradare med släp och uppfattade för sent att den gamla vanliga genomfarten var avstängd. Han hade redan hunnit köra in på den avstängda gatan och behövde backa och svänga in på en annan gata för att komma på rätt kurs igen. Han försökte backa men ovan med släp var det inte så lätt. Lösningen blev att gå ut och försöka stoppa någon långtradare för att få hjälp. Det gick bra och resten av resan avlöpte utan problem.

För mig som gårdskarl sommaren efter blev det ett annat mellanölsproblem. I mina arbetsuppgifter ingick att åka till Strömstad när det behövdes för att köpa diverse tillbehör för att hålla kolonierna i trim, packningar, handtag, allt som gick sönder. Dessutom var det helt i sin ordning att jag också köpte med diverse tidningar, choklad, sololja, tamponger och annat som personalen behövde. Vi var ju ca. 15 personer som arbetade på de två kolonierna, de flesta tjejer - och jag försökte serva personalen med medskick från Strömstad.

Några fiskarsöner på grannön försökte också serva tjejerna. De fiskade räkor som vi fick beställa och få nykokade räkor levererade på kvällen samma dag som de fiskats. Dagsfärska Skagerrakräkor - det var en riktig delikatess. Det blev inte så sällan räkskivor på kvällen. Vi brukade beställa fem kilo räkor och de smakade utmärkt utom en kväll när vi blev besvikna. Våra räkor hade förväxlats med råräkor, okokta genomskinliga räkor som dessutom ser allt utom aptitliga ut. De skulle användas som bete men hade kommit till Öddö av misstag.

Vi från inlandet var mer vana vid kräftor och vi vet ju att de kräver vissa drycker om man får tro Albert Engström. Men vad kräver räkor?

Ja, det föll sig så att just den här sommaren så verkade mellanöl vara den självklara drycken. Det kanske på många sätt passade bra och var säkert också ur nykterhetssynpunkt att föredra framför Albert Engströms rekommenderade kräftdrycker. Men för mig blev mellanölet den sommaren en belastning. Jag hade en sjösäck som jag handlade i och jag har aldrig burit så mycket tung sjösäck som den sommaren.

Och norrmännen köpte mellanöl i massor och ett par mindre speceriaffärer i Strömstad ändrade sitt sortiment radikalt, till enbart mellanöl. Vad som hände med dem när mellanölet togs bort efter 12 år vet jag inte. Då hade jag slutat som gårdskarl.

Ett par fiskehistorier som man kanske borde tala tyst om

Förutom några förseelser som felparkeringar och ett par fortkörningar så har jag väl varit en ganska laglydig person. När jag nu nått mogen ålder har jag emellertid ett par lättare kriminella belastningar som visserligen inte har oroat mig speciellt mycket men som kanske bör avslöjas för att inte begränsa och tynga min fortsatta mognad.

Båda lagvidrigheterna handlar om fiske, närmare bestämt kräftfiske och ännu närmare bestämt tjuvfiske av kräftor. De två episoderna inträffade i början av 50-talet och i början av 60-talet, en tid då kräftor var detsamma som svenska flodkräftor.

Vid det första tillfället var jag 8-10 år gammal. Brottet begicks ganska långt hemifrån, ca. två mil (av spaningstekniska skäl vill jag inte precisera avståndet närmare), så jag kunde inte ta mig dig själv. Jag fick hjälp, av två nära släktingar. Båda är visserligen döda i dag men jag vill ändå inte avslöja några namn. Jag kan bara nämna att ledaren för hela utflykten var min farfar och den återstående personen var farfars ende son.

Vi startade resan norrut ca. en mil och tog sedan av mot väster... ett par hundra meter före nuvarande Vårdcentralen. Nu erinrar jag mig ett uttryck som tydligen förr var vanligt i Grangärde kyrkby: "Lagen går till Långvasselbron". Det får mig att inse att det kanske inte ens var något lagbrott! Vi var ju klart på andra sidan även om det var ganska nära...

Det vi skulle fånga i skydd av kvällens mörker var ju flodkräftor men det visste vi ju inte. För oss fanns det ju bara kräftor och möjligen havskräftor om man varit på Öddö. Och någon riktig flod var det ju inte, nej en å som Dan Andersson vandrat längs många gånger och talat om i flera texter. Men nu blir jag osäker på vilken av åarna vi fiskade vid - var vid Pajso... eller var det Burån? Ja det kan väl kvitta för det var i alla fall varken Mörtån eller Gänsån eftersom vi aldrig gick över någon å.

För dig som lovar att inte berätta det för någon och tycker att den här beskrivningen är aningen förvirrande kan jag låta dig titta på en karta som kanske förklarar bättre än ord vad det är jag vill säga. Men om bilföraren hade haft för hög fart vid gränsövergången till laglöst land kunde vi ha hamnat i både Roskmora och Svenskfallet trots att vi befann oss i Finnmarkstrakter. Men vi kom ju dit vi skulle och vad hände där?

Jo min äldsta släkting som var en idog fiskare (åtminstone sedan 5-årsåldern då han flyttade till Björnhyttan och fiskade i både ån och kanalen) hade med sig både kräftburar, kräfthåvar, mört och linor att sänka ner och dra upp redskapen med. Vi övriga fick uppmaningen att vara så tysta som möjligt, att helst hålla oss inne i skogen och inte vid ån. Vi parkerade bilen undanskymd i skogen och vi skulle var beredda på att lämna allt huvudstupa om någon kontrollant skulle visa sig...

Det var spännande hela tiden. Jag tyckte flera gånger att jag hörde steg eller röster eller såg skuggor... förstås av någon kontrollant. Men vi fortsatte och fick den ena kräftan efter den andra som vi bar upp till ett par hinkar i skogen. Jag tror att vi var där i flera timmar innan vi var trötta och nöjda att åka hem. Det blev faktiskt en del kräftor och inga böter eller förlorade fångstredskap som jag visste var resultatet av en ovälkommen inspektion. Men jag är säker på att det mesta av spänningen var att det var något förbjudet. Annars kanske jag hade tröttnat tidigare.

De nyfångade kräftorna hälldes i en butt - ena halvan av ett isärsågat plåtfat - med vatten som ställdes mellan mina farföräldrars stuga och deras jordkällare. Dagen efter kokade min farmor som var mycket duktig kokerska de nyfångade kräftorna. Det var säkert en delikatess även om jag inte uppskattade kräftor på den tiden. Idag äter jag dem med förtjusning och ibland gärna med de drycker Albert Engström ansåg att dessa djur kräver. För visst är det väl så att en skiva kalkon eller en skinkskiva är all ära - men en kräftskiva, det är någonting helt annat!

Kanske jag borde ha delat upp det här inlägget i två? Blir det annars kanske för långt... men de som varken tycker om fiske eller kräftor har säkert redan slutat läsa.

Så för er andra ska jag berätta om ett ganska annorlunda kräftfiske ungefär 10 år efter det första. Jag hade hunitt komma upp i 20-årsåldern d.v.s. det hände inte mycket längre än 45 år tillbaka i tiden och jag får vara särskilt försiktig med att skydda mina medbrottslingars identitet och integritet. däremot erkänner jag direkt att vi var vid Olsjön, alltså också nu västerut från Saxdalen.

Låt oss först titta på rollistan i detta drama. Jag hade den här gången inte mindre än tre medbrottslingar. Vi var ett tillfälligt team med jämn könsfördelning. Låt oss kalla oss M A H O. Hela brottet hade planerats med mycket kort förberedelse men vi tyckte själva att det var ett vattentätt projekt som skulle innebära minimalt arbete och låg risk. Förberedelserna bestod i att O och H införskaffade ett okänt antal moderna kräftmjärdar, ca. 10 styck, kräftbete, någonting att äta och någonting att dricka, troligen kall varmkorv, korvbröd och läsk och/eller pilsner.

Expeditionen startade med bilfärd, Nävbacksvägen förbi Rusbodarna till Västra Låsberget. Det var en varm sommarkväll men vi hade också filtar och varma kläder för en sval natt ifall kräftorna inte skulle hålla oss varma. Vi agnade de splitternya mjärdarna och spred ut dem på en ganska lång strandremsa med linor upp på land. Vi hade ju ingen båt. Eftersom det var mjärdar skulle de sköta sig själva. En titt då och då för att se om mjärdarna blivit fulla eller om betet tagit slut var allt som behövdes.

Vi gjorde det bekvämt för oss i grässluttningen ner mot sjön och började vår väntan. Efter kanske en halvtimme gjorde vi en första kontroll att allt var som det skulle. Det visade sig att det var kräftkö in i de flesta av mjärdarna och vi drog slutsatsen att vi inte borde göra något annat än att vänta och hålla oss ifrån stranden ganska länge för att inte störa kräftornas strävan att ta sig in i våra mjärdar. Det här var en helt annan fångsmetod än vid mitt första kräftfiske och tydligen mycket effektivare. Vi försökte fördriva tiden och hade det nästan långsamt. Rädslan för vakter var dessutom obefintlig.

Jag gissar att det var ett par timmar senare som vi ansåg att nu borde tillräckligt med kräftor haft tillfälle att ta sig in i mjärdarna, så det var bara att ta upp fångsten och åka hem. Helt oförklarligt visade sig den första mjärden helt tom... Vi förstod ingenting - det var ju flera kräftor där när vi kontrollerade tidigare. Och minerna blev inte bättre ju fler mjärdar vi tog upp. Alla var tomma! Snart förstod vi orsaken. De två sista varven av den spiralfjäder som spände ut buren när den användes hade inget nät mellan sig. Öppningen skulle användas när man vittjade buren. Igenom springan mellan de första två varven skulle man hälla ut fångsten. I vattnet skulle de två fjädervarven hållas ihop av en hake som kunde fällas över för att hålla ihop dem. Det var haken i hela misslyckandet.

Vi hade sett många kräftor vid första inspektionen och då fanns fortfarande mycket bete kvar så vi antog att det varit betydligt fler som passerat genom mjärdarna för alla beten var uppätna och de öppna burarna tomma. Det var troligen min sista kräftfångst.

En undran för dig som läst så här långt: Jag har hört många gånger att lagen inte sträcker sig norr om Grängesberg om man fortsätter mot Saxdalen eller till och med att den tar slut när man åkt under viadukten mitt emot Spendrups. På andra sidan Långvasselbron tar ju lagen slut igen enligt talesättet i Grangärde. Frågan är då hur långt lagens arm sträcker sig från Långvasselbron räknat, i riktning mot Grängesberg... Det är ju av stort intresse för oss som bor i Saxdalen.