Våren är på väg

Nåja, någon riktig vårkänsla bjöd inte vädret på idag men vi lär oss kanske mer och mer att vara tålmodiga. Den här videosnutten visar utsikten från vår balkong idag. Punktlighet är inte längre något typiskt svenskt. Tänk bara på SJ, gamla Statens järnvägar, som lärt oss att vänta. Och tänk så många orsaker till försening- arna som vi har fått lära oss t.ex. växelfel, kopparstöl- der, elavbrott, datorfel och annat. I veckan var det ett godståg med ett hjul som inte snurrade längre...

Sen kan man undra vad det dåliga vädret beror på. För mig är våren lite förknippad med Norge. Lyssna på det här:

Två norska musikprofiler, landets största tonsättare Edvard Grieg, han som tonsatte Våren som här sjungs av den lika stora sångerskan Sissel Kyrkjebø. Kan det vara en slump att båda är från Bergen?

Frågan är om Norge har något med vårt (dåliga) väder att göra? Ja, redan tidigt i den här bloggens historia togs väderprognosen från Norge. Vi har fyra väder- länkar i bloggens vänsterspalt. De båda första går till en "försvenskad" vädersida. Läser man längst ner på dessa sidor hittar man: Våra prognoser görs av Meteorologisk Institutt i Norge och håller hög kvalitet. De levereras av Yr.

Där har vi nog förklaringen! Vad är det för väder Yr levererar? Titta igen på videon högst upp. Är det inte uppenbart att det är Yr-väder? Norskt Yr-väder. Och yrvädret är garanterat filmat på Malbacken. Så norr- männen tar inte bara hand om de flesta skidmedaljer. De behåller det goda vädret i Norge och skickar sitt yr- väder till Sverige.
 
Och tänk efter: Ni som tittar på TV4 trots all reklam: Vem presenterar vädret i TV4? Jo det är Norwegian, det norska lågprisflygbolaget! För att bli av med busvädret så fort som möjligt exporteras det med flyg till Sverige. Det känns som om både tiden och vädret är ur led men kanske vi är en förklaring på spåren? Det har ju också förekommit ovanligt mycket yrväder i södra Sverige och på kontinenten. Undrar varifrån det kommer?

Faran är nästan över!

Nu är det efter midnatt mellan 21 och 22 december 2012. Det betyder att den farliga dagen 21 december är över och jorden exixterar fortfarande!
 
Det finns en liten hake som gör att vi ännu inte kan vara 100 % säkra: Eftersom den aktuella profetian om jordens undergång den 21 december gjordes i Syd- amerika har vi en viss tidsskillnad att ta hänsyn till. Inkariket täckte en stor del av västra  Sydamerika,  Colombia, Ecuador, Peru, Bolivia, Chile och Argentina. De västligaste tre nu existerande länder som omfattades av Inkariket: Colombia, Ecuador och Peru har den största tidsskillnaden jämfört med Sveriga. De är sex timmar efter oss under normaltid och sju timmar när vi har sommartid. Så vi får vänta till efter kl 06.00 nu på morgonen innan vi kan vara helt säkra på att jorden överlevt den skrämmande profetian.
 
Själv är jag dock redan lugn. Jag tror att profetior från vår egen trakt är lika bra som inkaindianernas. I den nordiska mytologin förutsågs också jordens under- gång efter gudarnas sista strid. Ragnarök var en serie händelser som skulle leda till jordens undergång. Att jag känner mig säker på att den tiden inte är nu beror på att ragnarök ska föregås av fimbulvintern som ska vara i tre år utan sommar. Det gör mig lugn. Även om vi alltid klagar mer eller mindre på våra somrar så kan ju inte fimbulvintern vara här än.

Möjligen är det min släktforskning som har bidragit till att jag försöker hitta anknytning eller berörings- punkter till det mesta i min värld. Har jag då någon anknytning till inkaindianerna? Ja, inkarikets huvud- stad var staden Cusco 3 400 m upp i bergskedjan Anderna i Peru. Dit har jag aldrig rest. Men jag har arbetet flera år tillsammans med Ana, född och uppväxt i Lima i Peru. Hennes morfar var som militär placerad i Machu Picchu  en liten inkastad i Cusco- regionen 80 km nordväst om Cusco. Den hade 750 invånare när det begav sig. Idag besöks den av bara 400 000 turister per år eftersom turismen begränsas av kapaciteten på den smalspåriga järnväg som ger enda möjligheten att ta sig till Machu Picchu. Ana bor nu på Kanarieöarna. Inte heller där har jag varit.
 

Världsarvet Machu Picchu sett från berget Huayna Picchu

Men jag har varit flera gånger i Colombias huvudstad Bogotá 5 650 m upp i samma bergskedja, Anderna. Med Bogotá har jag nästan daglig kontakt. Just nu är min Sambo Annie där. Hon hälsar på sina båda döttrar som också är där. Skype och internet gör att vi kan se och prata med varandra så länge vi har tid. Enda lilla hindret för kommunikationen är just tids- skillnaden.

Min anknytningen till den nordiska mytologin är inte så stark. Jag har själv faktiskt inte läst någon av Eddorna varken den Poetiska Eddan eller Snorres Edda även om jag låtit mig berättas en del episoder från de båda källorna. Jag har heller aldrig varit på Island men hade som lärare på Uppsala universitet en studerande från Island som berättade mycket intressant om landet. Som barn smakade jag också islandssill.

Däremot har jag varit i Norge. Många gånger åkte jag som barn med mina föräldrar över gränsen från Sälenfjällen för att köpa margarin i Norge. Vi gjorde också en bilresa genom den imponerande Roms- dalen, uppför vackra Trollstigen, färja till Geiranger, därifrån uppför igen och sen hem. En imponerande och minnesvärd tur.

Som 12-åring var jag på skolresa till Oslo där jag åt valbiff och som studerande vid Högre Allmänna Läroverket i Ludvika kände jag i min ungdom två norska systrar som bodde i Blötberget. Som vuxen har jag också varit många gånger i Norge. Bl.a. upplevde jag en storm mellan Strömstad och Sandefjord i Norge. Den pågick flera timmar både över Koster- fjorden och på Oslofjorden. Ett par veckor gick jag en kurs på Lade i Trondheim när jag var forskarstude- rande i Uppsala. Som statistiker på SCB i Örebro arrangerade jag också en studieresa till våra statisti- kerkollegor på Statistisk sentralbyrå både i Oslo och Kongsvinger. Så jag känner mig helt klart anknuten till Norge.

Det är mot den här bakgrunden som jag med till- försikt ser fram emot klockan 06:00 idag. Då är 21 december i år över i hela det gamla inkariket. Skulle jag ha satsat på fel häst lär jag kanske aldrig få reda på det. Nu kommer jag säkert att sova åtminstone till kl. 06:00. God Natt och Sov Gott!

Att åka bil var familjens stora nöje sedan bilköpet under första halvan av 1950-talet. En sommar var den stora planen att göra en biltur till Norge. Målet var den beryktade Trollstigen. Den hade rykte om sig att vara ungefär som en kvinna, vacker, kurvig och farlig...

Att komma från Saxdalen till Trollstigen innebar en ganska lång resa både i Sverige och Norge. Vi startade den väg vi åkt flera gånger mot fjällen (Sälen) men svängde av från den vanliga vägen i Torgås norr om Lima och kom snart till Rörbäcksnäs. Vi korsade riksgränsen mot Norge vid tullstationen i Flermoen. Jag minns inte om den var bemannad men det var i alla fall en viktig överfart eftersom det var vänstertrafik i Sverige och högertrafik i Norge.

Vi körde vägen norr om Dovrefjäll och passerade vinterturist- orten Oppdal innan vi svängde ut mot Atlanten. Där passerades Dombås och vi gjorde en tur ner till Åndalsnäs vid saltvattnet innan vi körde till uppfarten till Trollstigen.

Sträcken längs Romsdalen var mycket naturskön med den gröna dalen med älven och höga fjäll på sidor där gårdar klättrade ut mot branten högt upp på fjällkanterna. Det var ett under hur man kunde bo så högt och bruka jord och skydda barnen från att falla nerför stupen.

Nu var vi framme vid Trollstigen. Visst var det storslaget, utsikten som blev alltmer storlagen ju högre upp man kom. Och inte verkade det så farligt även om det pirrade i magen när vi var längst ner och såg bilarna högst upp på väggen.

Men vi tog oss upp och efter elva hårnålskurvor kunde vi parkera vid Stigröra och njuta av den verkligt storslagna utsikten.

Sen blev det en mindre biltur över fjället tills vi kom ner till en liten fjord. Där blev det en kortare färjetur över fjorden för att sedan kunna köra ganska långt ut i Geirangerfjorden och få en lång färjetur in till Geiranger.

Den turen var kanske den mest sevärda delen av hela resan. Vi passerade flera vattenfall längs de stupande fjällväggarna på båda sidor av fjorden bl.a. De sju systrarna på ena sidan av fjorden och Friaren på den andra.

Med på färjan fanns också en svensk kändis: Moa Martinsson.

Efter den lugna båtturen körde vi bilen av färjan och började klättringen uppför ett nytt fjäll. Här var vägen betydligt sämre. Den var smalare och utan skyddsräcken i de mycket snäva kurvorna. Vi hann upp en buss som måste backa i kurvan för att komma runt. Det såg farligt ut när bussens bakände stack ut över vägkanten! Men vi kom upp på fjället och kunde fortsätta vägen in över högfjället mot Sverige.

Det fanns en väg upp till ytterligare en högre topp, Dalsnibba men vi var lite skärrade efter färden upp från Geiranger och ville inte ta några risker. Vägen till Dalsnibba lär ha varit ännu smalare och brantare. Jag tror att man bara fick köra från ett håll i taget.

Redan den höjd vi var på gav en fantastisk utsikt över Geiranger och Geirangerfjorden.


Sen gick hemresan över fjällen och ner genom Gudbrandsdalen helt utan problem.

Väl hemma tyckte vi nog att Romsdalen var den mest positiva överraskningen på resan tillsammans med Geiranger. Att det skulle vars vackert och storslaget vid Trollstigen var ju väntat.

Ett minne som sitter i än i dag är när min far skulle tanka på IC som OK hette på den tiden morgonen efter semestern. Det var i Grängesberg. Han parkerade och drog i handbromsen. När han betalat och skulle köra därifrån gick bilen inte att rubba. Handbromsen hade låst sig.

Hubert som arbetade på IC tog hand om bilen och min far kunde hämta den när han slutat arbetet. Vilken mardröm om det hade hänt i de branta sluttningarna i Norge!

Har du OS i tankarna?

Nu är det OS igen. Det är det ofta. Många tror att det bara är vart fjärde år men så är det inte. Här på Malbacken har vi inte OS varje dag men åtminstone någon eller några gånger i veckan, mat-OS.

I Lillehammer var det OS 1994, Vinter-OS. Annars har man i Norge OS på två ställen varje år! Det är OS i Hedmark fylke och OS i Hordaland fylke. Os är i de här fallen namnen på två norska kommuner och de finns där ständigt, inte bara vart fjärde år.

Ingen har väl hört uttrycket Ha alltid OS i tankarna? Däremot hörde vi då och då mellan 1951 och 1985 uttrycket Ha alltid SO i tankarna! I skrift var uttrycket Ha alltid Esso i tankarna! Under den tiden fanns bensinkedjan Esso i Sverige, en försvenskning av namnet på den amerikanska oljekedjan SO - Standard Oil.

Svenska Esso köptes 1985 av norska Statoil och alla svenska Esso-mackar bytte namn till Statoil om de inte lades ned. Jag minns Esso-macken i Sunnansjö och tyckte att deras slogan var fyndig. Den skulle vara gångbar än idag om Esso fanns kvar. Och Esso finns kvar men besynnerligt nog i Norge. Bilden ovan är från Norge 2006. Shells slogan In med en tiger i tanken! vore säkert mindre lyckad idag med tanke på alla golfintres- serade bilförare.

Efter Esso har vi haft en OK-mack i Sunnansjö. Den är också borta men snart får vi ett nytt tankställe där. Jag har liksom 500 andra tankare betalt min andel - och OK är så att säga inte OK (O-Key) längre. Om namnet på den nya macken är bestämt vet jag inte men en tävling pågår för att få fram ett bra namn.

Öddö-episod i Norge

Under tre somrar i början av 60-talet arbetade jag på barnkolonierna på Öddö, två somrar som vaktmästare på Grängesbergs- och Grangärde barnkolonier och en sommar som lekledare på Grangärde barnkoloni.

Under den andra sommaren åkte jag tillsammans med en annan lekledare, Per Hillervik, under ett veckoslut till Ludvika och tillbaka till kolonierna. På Öddö fick vi dagligen en poststsäck från posten i Strömstad. Postsäcken kom med första båten från Strömstad till Blötebogen på morgonen. En morgon hände det att postsäcken - som alltid hittills varit svensk - var norsk!

Den norska postsäcken blev en klenod. Vi hade flera postsäckar på lager så vi behöll den norska postsäcken. När Per Hillervik och jag gjorde veckoslutsresan till Dalarna tog vi med den norska postsäcken med en del saker som vi kunde behöva under resan.

Under återfärden från Ludvika till Strömstad valde vi att ta den kanske kortaste och för oss mer intressanta vägen som innebar att man mellan Ed och Strömstad gjorde ett kortare besök i vårt grannland Norge. När vi passerade den norska gränsen skämtade vi om att det kanske inte var så bra att vi råkade ha en norsk postsäck i bilens bagageutrymme. Men vi hoppades naturligtvis att ingen skulle bry sig om det.

Efter bara några kilometer innanför den norska gränsen blev vi stoppade av en norsk polispatrull. Vi anade att vi skulle få stora problem med att förklara hur en svensk bil kunde ha en norsk postsäck i bagageluckan... Polisen undersökte bilen invändigt och beordrade oss sedan att öppna bagageluckan. De tittade runt och lyfte på alla saker som fanns där - inklusive den norska postsäcken. Vi var beredda på det värsta... men poliserna stängde babageluckan och sa bara att vi kunde fortsätta.

Vi frågade varför de hade stoppat oss och de förklarade att de var ute efter narkotika efter något tips. Men vi var inte intressanta för den norska polisen och var mycket lättade när vi fortsatte mot Sverige med den norska postsäcken i bagageutrymmet. Säcken blev sedan mycket populär för förvaring i olika sammanhang, ungefär som en sjösäck för en sjöman...