Ni har väl inte glömt Kanelbullens dag idag och varje 4 oktober

Jag gick in till min granne Ruth för en pratstund idag. Redan när jag öppnade ytterdörren möttes jag av den härliga doften av nybakade bullar. Ruth påminde mig om att det är Kanelbullens dag idag. Jag blev bjuden på kaffe och varm, nybakad kanelbulle. Det är inte mycket som kan smaka bättre när det var lunchtid och jag ännu inte druckit kaffe på hela dagen.

Byn Rävvåla/Saxdalen har haft många kaféer och bagerier under sin historia. På Saxenvägen där vi har IT-butiken Smeserver idag fanns innan jag minns det Finn-Karl-Eriks kafé. Under min skoltid hade Hjalmar Runnberg kafé i samma lokal. Vid Oxbrovägen nedanför den branta trappen från Folkets hus låg Annas kafé. Selim Lundbergs kafé låg i Norrbyn, på öster sida om Saxenvägens  korsning med Oxbrovägen.

Nilssons bageri hade också ett kafé innanför södra gaveln. Dessutom fanns ett bageri med en fin skylt på dörren med det internationellt klingande namnet: Wienerbageri. Det ägdes av handlare Kalström som hade affär i den fastighet som fortfarande ligger väster om Oxbrovägen i korsningen Oxbrovägen-Olsjövägen. Wienerbageriet låg mitt emot affären mellan Oxbrovägen och Olsjövägen.
  
Min farmor arbetade på Wienerbageriet. Hon var stark utan att vara stor. När någon frågade hur hon kunde vara så stark sa hon att hon blivit stark därför att hon bakat så stora degar i bageriet.

Genom min far har jag också en viss anknytning till Nilssons bageri. En minnesgod släkting till mig berättade att min far gått in på bageriets affär/kafé. Han frågade inte efter någonting men när personalen frågade vad han ville ha svarade han: Jag ville bara lukta.

Bilder och kommentarer om Per Arvid Björk

Jag hann inte mer än lägga in Arvid Björks poem NORRBO BY i bloggen innan jag fick inte mindre än sju e-brev från en - jag höll på skriva - mycket gammal god vän... men nej, sedan gammalt mycket god vän! Han var dessutom en känd rädd-aktör på Ludvika Tidning men har liksom jag själv bytt status till pensionär: Bertil Danielsson. Han har inte bara använt pennor för att skildra människor och företeelser i Ludvika kommun utan också kamera. I det här inlägget vill jag presentera en del av den information om och bilder av Arvid Björk som Bertil försett mig med.

Först en kommentar från Bertil om Plusken:

"När jag gjorde min visinventering kom även Norrbo by upp. Då fick jag höra en festligt skröna(?) om visans tillkomst. Enligt uppgift lär Per Arvid ha kommit knallande genom byn och noterat att, vid ett av de beskrivna husen, en stege stod uppställd.
- Han upprördes då svårligen i sin ande, knackade på dörren och bad husägaren att omedelbart låta flytta den misshagliga stegen. Förklaring?

- Annars bir hä en krok på visa´!"

Men Arvid Björk bodde i den här stugan nära Bergvalls gamla affär i Västansjö. Bilden är tagen av Bertil Danielsson 1906.

Arvid var stamgäst på flera kaféer i nuvarande Ludvika kommun. Bertil träffade och fotograferade Arvid flera gånger och hans favoritbild är den här nedan, tagen på Nyhammars konditori 1963. Bertils känsla är att den här bilden ÄR Arvid Björk! Det är Bertils absoluta favoritbild av Plusken.

Arvid var också en återkom- mande gäst på Annas Kafé i Rävvåla och på Olgas Café i Blötberget.

Plusken var säkert respekterad och uppskattad av många men troligen också missuppfattad av en del, kanske bl.a. av barn, något som gjorde honom ledsen och ibland irriterad. Bertil träffade Arvid många gånger och hade samtal med honom. Hans slutsats är att Arvid Björk...

"på tu man hand, var som vilken ordinär äldre man som helst. Han var nog, vid närmare eftertanke, en "artist" som bjöd sin publik på den sorts show som förväntades av honom. (Int´ett rättförs ord).

Vid mina besök fördes ett resonemang utan några som helst "galenskaper" och revaljur.

En ståtlig och värdig man, värd all respekt enligt mitt sätt att se det."

Ett av de foton som Bertil tagit av Arvid Björk och som jag uppskattar mycket är från 1966:

Per Arvid Björk, Västansjö-Plusken

Alla ni läsare som har minnen eller kanske bilder av Plusken, Arvid Björk: Skicka gärna ett e-brev, vanligt brev eller ring och berätta. Vi lovar att ta vara på alla minnen av en person som fyllde en viktig funktion i sitt liv och som också blev känd av många.

Skrämmande upplevelser för min far

Min far, Harry som var född 1918 var pojke när han en dag kom gående längs nuvarande Oxbrovägen från Annas kafé i ritning mot Skarpens på södra sidan av Solskensbäcken. Innifrån bostaden såg man min far. Han gick konstigt och det var tydligt att han var "husnödig" som vi sa i Rävvåla/Saxdalen före toaletternas intåg. Han behövde gå på dass. "Huset" i det här fallet fanns ute i Skarp-gårdens uthus. Man gick in i lagårsdörren och sen uppför en stege eller trapp och däruppe (opraktiskt i trängande situationer) fanns ett "hus" med flera fjölar ("ändsittplatser").

Pappa fick instruktioner om hur han skulle gå och hur han skulle öppna locken på dasset, det var tydligen inte helt enkelt. Han lyckades emellertid både ta sig upp till huset, öppna locken och precics sätta sig ner - då i samma ögonblick hördes en mycket kraftig knall... Man kade skjutit en gris på gården!

Jag undrar fortfarande om den händelsen var orsak till att min far alltid förblev skotträdd? Eller var han skotträdd redan före det här skottet? I vilket fall som helst var det säkert en skrämmande upplevelse. En skitsak kan man tycka men säkert mer komisk för de vuxna som befann sig i närheten än för den pilt som var i händelsens absoluta centrum...

Min fars militärtjänst vid trängen i Sollefteå innehöll två situationer som han upplevde som mycket obehagliga: Skjutning, vad det nu berodde på men som jag tror inte inträffade så ofta - och ryktning av de hästar som fanns inom trängen på den tiden. Hästarna var ganska hetsiga och det var tydligen stor risk för den som ryktade att bli sparkad. Dessutom späddes rädslan på av befäl som på olika sätt skrämde eller retade hästarna som blev mycket irriterade och ännu mer skrämmande för en hästrädd ryktare. Jag vet inte hur ofta min far kommenderades att rykta hästarna men jag vet att han varje gång var riktigt rädd och tyckte det var mycket obehagligt.