Varm korv o glass 40 öre

Av rubriken kan vi förstå att det inte är en helt aktuell prisangivelse. Det här var i slutet av 40-talet, början av 50-talet. Min kompis Leif Roséns far Klas var snickare till professionen men extraknäckade också som korv- och glassförsäljare.

Klas sålde korv och glass åt sin granne Nils Norstedt. Nisse var affärsman i många brancher bl.a. bilförsäljare. Han var också spelman med sin violin. Diversehandlare kanske man skulle kunna kalla honom. Jag minns Nils Norstedt som korvförsäl- jare framför vårt gamla Folkets hus på Gubbas berg bl.a. på vintern när det var julgransplundring i Folkets hus.

Klas Rosén var medhjälpare till Nils Norstedt i korv- och glassbranschen. Jag tror att Klas arbetade mest som korv- försäljare på sommaren. Åtmintone är mitt minne av Klas som korvförsäljare mest knutet till fotbollsmatcher på Hillängen i Ludvika och Furuliden i Saxdalen.

För en 10-12 åring var det då ett äventyr att åka till Hillängen med Klas och Leif. Där fick vi gå in gratis! Jag kände mig som en verklig VIP-åskådare. Ludvika LFFI var ju också i en helt annan division än Saxdalens IF. Fotbollsmatchen var naturligtvis spännande att titta på för en lantis från Saxdalen men det var nog en lika stor händelse när det blev korv-time.

Någon gång under matchen och alltid efter slutsignalen blev Leif och jag bjudna på Varm korv och/eller glass. Om jag minns rätt kostade en varm korv utan bröd 30 öre och med bröd 40 öre. Glassen som fanns i två varianter, puckstång med vanilj- smak eller jordgubbssmak.

Klicka på annonsen för förstoring!
Annonsen till vänster är från 1984 då puckstång fortfarande fanns på GB:s reklambild. Priset var dock ett helt annat än i slutet av 40-talet när Klas Rosén sålde Puckstång för 40 öre.

Att åka till Hillängen för korv- och glassförsäljning var ett äventyr också på annat sätt. Vi åkte i Nisse Norstedts skåpbil. Den hade två sittplatser, förarplatsen och passagerarplatsen. När vi var tre i bilen fick den tredje sitta i "skåpet" på en fällstol. I dagens läge skulle transporten inte anses särskilt trafiksäker men på den tiden var hastigheterna låga och trafiken sparsam. Så ingen av oss såg något onaturligt i den bilturen.

Att åka bil var på den tiden en upplevelse och att åka skåpbil var ännu ett snäpp vassare. Det fanns inte så många skåpbilar.

Om herrfriseringar och vådan av ett födelsemärke

Ett minne jag har från tidig barndom är några besök hos frisörer. Ett av mina tidigaste frisör-minnen är från slutet av 1940-talet. Vi hade en tid både herr- och damfrisering i det som idag kallas Elim-huset. Jag har för mig att vi kallade huset för Aronssons. På övervåningen hade Ingrid eller frisörskan som hon kallades (hon var damfrisörska) sin frisering och hon var gift med en herrfrisör som jag inte minns vad han hette men möjligen Erik? Kan det ha varit Erik Aronsson?

Min familj umgicks ofta med familjen Rosén mitt emot nuvarande Elim-huset. Familjen Rosén bestod av Klas, Greta och sonen Leif. Leif är två år äldre än jag själv och vi har minnen från massor av speltimmar tillsammans. Vi spelade mest Monopol och Ishockeyspel men också fotboll och ishockey i verkligheten.

Jag vet inte om mitt besök hos herrfrisören (Erik?) mitt emot hade samband med vårt umgänge med Roséns men det är mycket möjligt.

På den tiden fanns två ingångar på framsidan av huset, ut mot länsvägen. Det var en bred trappa upp till mitten av huset och där en dörr till vänster till herrfriseringen och en på höger sida där Elis Runnberg hade lagerlokaler.

Jag minns att det var lite högtidligt att gå uppför trappan och in till frisören. Han var en "riktig" frisör. Annars hade vi många i byn som klippte hår men det var som bisyssla till andra arbeten.

Frisörstolen stod till höger innanför ingången och det var en stor spegel på väggen framför. Det hela verkade gå som väntat ända till i slutet av behandlingen. Jag trodde att klippningen var klar men Erik? talade inte om att jag var färdigklippt utan gnuggade länge och väl på min hals. Till sist började det svida ganska ordentligt och jag talade om för min mamma att det gjorde ont.

Mamma tittade då på vad frisören gjorde och han förklarade att han inte kunde förstå varför han inte kunde få bort fläcken från min hals. Han hade just smort sin elektriska klippmaskin innan han började klippa mig och det hade tydligen läckt ut lite olja.

Det hela löste sig när min mamma förklarade att det var ett födelsemärke som jag haft sedan jag var liten och alltså inte någon oljefläck.

Jag minns inte att jag besökte den herrfriseringen mer än en gång trots att där fanns elektrisk maskin som inte luvade. Men kanske det obehag mitt födelsemärke orsakade fick mig att föredra andra frisörer.

Den frisör som klippte mig mest i Saxdalen var Harry Hellsing. Han bodde då vid nuvarande Saxenvägen, arbetade heltid men klippte hår på kvällstid - i hallen en trappa upp. Harry ursäktade sig för att han inte klippte så fort men jag var nöjd och troligen också den kö som alltid fanns sittande på stolar i hallen. För det mesta var det 2-5 personer före i kön så det hela kunde ta sin tid.

På något sätt fanns en sorts gemensamhetskänsla i kön. Vi var kunder hos Harry Hellsing. Vi tillhörde en grupp. Andra klippte sig hos Slaktar-Emil Ahlkvist, Klas Rosén eller någon av ganska många i byn som klippte som extraknäck. Harry Hellsing klippte med handmaskin och det var inte så sällan det luvade lite.

Till min förvåning ser jag nu att verbet luva inte finns i Svenska akademins ordlista som ska spegla det aktuella svenska språket -en klar brist som jag ser det. Luva finns dock i Svenska akademins ordbok som också omfattar svenska språket under historisk tid.

För den som eventuellt inte hört talas om ordet luva så betyder det enligt Jesper Swedberg (1722): "draga (ngn) i håret, lugga (ngn); misshandla (ngn) gm att draga honom i håret." och fanns i Olof Östergrens Nusvensk ordbok fram till 1972.

Jag klippte mig också ibland hos Klas Rosén och Emil Ahlkvist. De som klippte hår var många gånger mångsysslare. Klas Rosén var snickare men också korvförsäljare. Emil Ahlkvist var slaktare, skomakare, minkfarmare och hade en på den tiden lite tabubelagd funktion även om den var helt laglig: Han sålde kondomer.

Det kunde vara genant för kunderna. Själv vågade jag aldrig men det behövdes ingen lång konversation. Jag var med vid ett par tillfällen när min äldre kamrat påbörjade köpen med frasen: "Ett". Emils svar kom direkt: "Med eller utan?" Jag minns inte vilket alternativ min kompis valde men det handlade om valet mellan de två kondomvarianter som då fanns till salu, med eller utan behållare.

På fritiden var Emils mycket lilla skomakarverkstad också plats för hans och kompisars kortspel. Det kunde inte så sällan pågå till långt inpå småtimmarna, den tid när solen är på väg uppåt och inte nedåt. Vid ett tillfälle lär Emils far Axel ha kommit ut till kortspelargänget sent på natten och utbrustit:

- Men chôss pôjkar - sitter ni här än? Skän´t ni gå å lägg er nu? I môro är ni trôtta å vill ôpp å int får!
Ungefär på svenska: Men (överraskad) pojkar - sitter ni här ännu? Ska ni inte gå och lägga er nu? I morgon är ni trötta och vill upp och får inte!