Hajen, en farlig fisk?

Jag var 12 år. Min familj gjorde ett av våra besök hos min moster Ester på Hantverkargatan i Stockholm. Vi pas- serade en stor bokhandel på S:t Eriksgatan och jag blev helt fascinerad. Ett av de jättestora skyltfönstren var fyllt med ett stort antal exemplar av boken "Den tysta världen" av fransmannen Jacques-Yves Costeau.

 

Jag tror att en av anledning- arna till att jag blev så intres- serad av boken var omslaget. Hur skulle det gå för dykaren som kämpade mot en bläck- fisk?

 

Det här var en tid före jul och långt över allt annat på min önskelista med julklappar var boken Den tysta världen. Och min önskan slog in: I ett av julpaketen fanns den stora fina boken som jag fortfarande beundrar.

 

Boken är kanske den bok som jag läst mest av alla böcker. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag blev en stor beundrare av Jacques- Yves Costeau, inte bara för hans mod (som jag anade av bokens omslag) utan mest för hans systematiska,  vetenskapliga forskning som han bedrivit och som han fortsatte med under hela sin långa verksamhet som oceanograf. 

  

 För den som är intresserad av film kanske det imponerar att Costeau vann tre Oscars för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol 1964). Han fick också Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes1956.

 

Costeau blev för mig en idol som gjorde att jag själv blev sportdykare och utbildade mig  hos Göran Boströms Uppsala Dykarskola. Det gav en hel del erfarenheter, bl.a. var jag helt under isen en vinter på 60-talet - i Öregrunds hamn. Men allt avlöpte enligt planerna och är en er- farenhet som jag fortfarande njuter av. 

Men där fanns väl ingen haj? Nej inte vad jag kunde se, även om sikten inte var mer än ca 10-15 m. Och då var jag mer fokuserad på det hål i isen 20 meter bort där jag kunde komma tillbaka till övervattensvärlden.

 
Haj - träffade jag däremot på när jag var på hemväg från en arbetsperiod i Guyana i Sydamerika.
 
Jag hade länge drömt om att komma till Trinidad som jag hade haft en hel del felaktiga uppfatt- ningar om. Vid den här resan kom jag dit. På väg till Guayana hade jag flugit från Caracas, huvud- stad i Venezuela, till Trinidad och Tobagos internationella flygplats Pirko Internationl Airport. 
 

Jag anlände tidigt på morgonen och stannade hela dagen på flygplatsen som är den flygplats jag trivts bäst på under alla mina resor.

Bilden nedan visar den "kostym" som vann första pris vid föregående Karneval i Trinidad. Kostymen var ca. fem m hög och ca. sju m bred och bars av en person. Bilden från flygplatsens avgångshall. Klicka för förstoring!
 

Vinnande "kostym" från 2002 års karneval på Trinidad.

På åter- vägen från mitt arbete i Guyana stannade jag ett dygn i Port of Spain, huvud- stad i Trinidad och Tobago. På kvällen unnade jag mig en god middag på hotellet. Av hovmästaren blev jag föreslagen en buffé som innehöll det mesta av landets bästa specialiteter. Han påpekade dock att menyn inte innehöll haj!

Jag beställde buffé-menyn och njöt av alla de smakfulla rätter som ingick. Men innan jag blev för mätt kallade jag på hovmästaren igen och frågade om jag kunde utöka min meny till att också omfatta haj?

Det gick bra och min förväntan att det skulle vara ett segt, smaklöst fiskkött kom helt på skam. Efteråt var jag tacksam för att jag tillät min nyfikenhet på exotiska maträtter ta överhand över min rävvålianska snålhet. Idag är jag mycket glad över min erfarenhet av haj som inte bara smakade bra utan också har visat sig vara mycket mindre farlig än sitt rykte. Hajarna runt Trinidads kust är också små. 

Fransmannen Jacques-Yves Costeau inspirerade mig inte bara till att äta haj på Trinidad utan också till att bli sportdykare med minnesvärda efterenheter från både undersidan av isen i Öregrunds hamn och från många dykningar runt Öddö med min skolkamrat Ragnar Wilhelmsson. 

Ett minne från Öddö är när Ragnar kommit på besök och vi dök med våtdräkter och lufttuber nära Blötebogens brygga en helg med ganska många helgfirare på stranden: När vi kom upp till ytan var det några förfriskade helgfirare som blev rädda och ropade: "Är det krig?" Jag antar att det är en djupt rotad föreställning bland kustbefolkningen att fienden kan komma upp ur havet.

En liknande reaktion fick vi senare när vi dök för att se hur mycket sjunktimmer det fanns mellan ön Stärtan utanför Sunnansjö och fastlandet där det tidigare legat två sågverk. En person på land hade observerat oss simmande och dykande i våra svarta våtdräkter. Han trodde att det hade kommit in sälar i Väsman.

Några minnen från min farfars båt

Farfar o farmor och morfar o mormor är nog viktiga personer för alla barn som växer upp och som har förmånen att ha far- och morföräldrarna i livet och helst nära. Själv träffade jag aldrig min morfar. Han dog ett år innan jag föddes. Men de övriga tre levde tills jag var vuxen. De var alla mycket älskade och uppskattade personer under min barndom.

Min farfar och farmor bodde mitt emot Arnold Johnsons, numera Bengt Emil Johnsons, bostadshus. Jag var ofta hos mina farföräldrar. På somrarna var ett av nöjena med farmor och farfar att åka ut i deras båt.

Farfar var mycket intresserad av fiske. Vi fiskade både i bäckar i finnmarken och i Väsman. Farfar hade varit båtägare innan jag föddes. Tre rävvålingar: Einar Haag, Verner Ahlkvist och min farfar byggde tillsammans en båt, Trion och en sommarstuga vid Sandbäcken i Mässan.

När jag var liten var Trion borta men min farfar hade köpt en annan båt. Jag var med till Grangärde när vi hittade den båt som blev farfars efterträdare till Trion. Trion hade en motor byggd av grannen, det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Motorn från Trion hade bevarats och blev också motor i farfars nya båt.

På bilden, gissningsvis från 1949, finns farfar, farmor, min mamma och jag när vi lägger ut från bryggan vid Slamhavet, där badstranden mot norr nu finns. Framför båtens för fanns då den banvall och utbyggnad som gjorde att man tidigare kunde köra ut malmvagnar som tippades i pråmar som bogserats in till tipplatsen.

Nu användes bryggan bara för mete eller som på bilden som tilläggplats för båtar.

En utflykt med farfars nya båt var till Norra gården eller "nôrr gårn" som vi kallade den, norr om Ullnäsgården. Det var inte något bostadshus där men det kallade ändå gård. Vi strandmetade men fick inte så många napp. Farmor som var en utmärkt kokersta hade alltid med sig något gott att äta och dricka och utflykterna var alltid som en god pick-nick. Farfar fick några abborrar men de var inte så stora. Det var en lugn dag och det verkade också lugnt med napp på våra spön.

Det var ganska tvärdjupt på platsen och jag hade kastat ut med flötet högt upp på reven. Ingen hände så jag tänkte ta in kroken för att kontrollera att masken var i ordning. Då kändes det som att jag hade fått bottennapp. Men det rörde sig lite och efter en stund kunde jag dra in en stor braxen (på rävvålmål: en brax) till stranden. Den gjorde inget motstånd utan lät sig släpas sakta i vattenytan in till stranden. Den var som död. Farfar hjälpte mig nog att få upp den på land.

En annan gång åkte vi ut på Sandreven, mellan Flintuddarna och Morhagen. Där ute där man skulle tro att det var mycket djupt var det mindre än två meter ner till botten. Sandreven var enligt min farfar en samlingsplats för fisk. Vi metade länge, för mig var det en evighet men vi fick inte något napp. Till sist gav farfar upp, startade båtmotorn och vi styrde därifrån.

Jag minns inte om det var den gången eller en annan gång som vi kom från Väsman norr om Flintuddarna med destination Sunnansjö. I vilket fall som helst, farfar var mycket vaksam och styrde båten söder om ön Stärtan. Han höll ut från Stärtans södra udde - men för lite. Vi körde hårt på ett skär.

På den tiden fanns inga sjömärken utan det gällde att veta var skären fanns. Min farfar visste mycket väl att det fanns ett skär lång utanför Stärtans sydspets men den gången missbedömde han avståndet. Det hela avlöpte väl utan större skador på båten. Men att gå på grund eller gå på ett skär med en båt, stor som liten är en obehaglig upplevelse.

När jag många år senare arbetade som vaktmästare på Tallmogården en sommar åkte jag några gånger båt till jobbet. Då var jag noga med att hålla ut från skären söder om Stärtan.