En tidig intervju, kanske en av de första i världen som spelats in och bevarats. Som studerande i Uppsala från 1962 ingick i utbildningen i Sociologi att lära sig intervjua och sedan att tillämpa det i verkliga under- sökningar. Den första undersökning jag deltog i gällde intervjuer i Märsta. Det var innan Arlanda var en storflygplats. De första start och landningarna gjordes 1960 med ett fåtal primitiva byggnader på flygplatsen. Vi skulle ta reda på hur befolkningen i Märstaområdet såg på den kommande storflygplatsen. 

Jag påmindes om mina egna intervjuer när jag hittade en tidigt gjord intervju på Internet. Intervjun gjordes 1904 med Peter Wickblom från Alfta i Hälsingland. Han berättar om sin resa till USA dit han utvandrade år 1846. 



Resan till Amerika 1846. Intervjun som text

"Då ja for frå Amerika... vart sjömännen villad av en fiskarbåt å tänkte de var en fyrbåk å for bortikok... så skeppe törna omkring. Ovanför de braka, så vattne forsa in i lastluckan ongefär spjällock.. Å vi tell å pumpa. Å då kom kvinnerna å jämra sej å gret å sa de (hostning) öka. Oj, oj. En sjöman på tolv år, han stanna av. Ingenting e loss. Men kärringa! Du föstår inte, sa han. Nä, fast far min e gammal å che, så låter Gud oss komma i lann, eller hur pappa? Jo, visst kommer vi te lann, sa ja. Å vi tell å pumpa. Vi va många starka kära. Pumpa en femton minuter på man. Så rätt som de e börja de minska. Å vi pumpa läns, (hostning). Å de e trolit att skeppe (hostningar) täte, så de stige å lääke. Så kom de en, en lursbåt å tog oss te England. Te Kove... Va vi inne på docka där, å va där i sju vecker, innan vi... kunna fära säger av. Skulle tro ja va tjugoen vecker på skeppe.

De e den tredje april 1904. Ja e född den... 14 februari 1810, så ja e nittifyra år å nåra månader."

Peter Wickblom

Se hela hemsidan från helahalsingland.se där mer information finns. 
 
Själv har jag ingen speciell koppling till Hälsingland men jag är intresserad av utvandringarna också från vår hemtrakt. En morbror till mig utvandrade på 20-talet till Chicago. Peter Wickblom bosatte sig i Bishop Hill en bosättning som grundades av en svensk, Erik Jansson som var med i en pionjärgrupp av utvandrare från Sverige. Han var predikant och född i Biskopskulla mellan Enköping och Uppsala och grundade Bishop Hill som är en översättning av hans födelsesocken. Både Chicago och Bishop Hill ligger i Illinois ca. 20 mil från varandra. Storleken skiljer dock. Chicago har idag ca. 2,5 miljoner invånare jämfört med 127 personer i Bishops Hill. Många svenskar utvandrade till trakten.
 

Biskopskulla har jag passerat otaliga gånger när jag arbetade på Uppsala universitet. Vi hade universitets- kurser i ett stort område runt om i Svealand och södra Norrland t.ex. i Gävle, Västerås, Örebro, Eskilstuna, Fagersta, Falun och Borlänge. Jag kände mig nog lite som en kringresande predikant när jag gång på gång passerade infarten till Biskopskulla.

Var ligger Saxdalen?

Det mesta beror ju på hur man ser det. Många tycker nog att Saxdalen ligger avsides, långt från det mesta och på kanten av Finnmarken med de nästan obegränsade ytor av ren vildmark: stora skogar, myrmarker och vilda djur som breder ut sig där.

Det här ger ibland den där känslan av att man är vid världens ände. Vi masar och kullor kan föreställa oss att en stock- holmare härifrån bara kan se en enda oas och ljuspunkt: Säfsen! Om man tar sig igenom fyra mil obygd finns ju där ett litet turistparadis - än så länge inbäddat i djup snö.

Jag vill direkt dementera eventuellt kommande påståenden med innebörden att jag skulle ha något emot stockholmare! Vi har många tidigare stockholmare som grannar här i byn och det det är väl bara att ge dem erkännandet att de har flyttat åt rätt håll: Från Stockholm till Saxdalen och inte tvärt om. Tack för att ni valt rätt riktning!

Men från den där känslan av att bo i "världens ände" som också vi urålders rävvålingar kan känna ibland så kan perspektivet helt plötsligt ändras. Som idag när jag gick ut på verandan på förmiddagen och blickade upp mot en blå himmel mellan det vita snötäcket och de långa ispilar som pekar ner från verandataket - då såg jag ett moln lika vitt som snötäcket. Det var inte ett gammaldags naturligt moln utan ett långt, smalt, modernt moln - utsläpp från ett jetplan. (Ett klick på någon av bilderna och du kan se den förstorad).

Här ses den vita bandet: Svansen som jetplanet lämnat efter sig. Den består av den vattenånga som planets avgaser innehåller och som på den här höjden frusit till iskristaller.

Nyfiken som jag är gick jag in till datorn för att ta reda på vilket flygplan det var som lämnat detta spår. Där kunde jag se en karta med aktuell lufttrafik över Dalarna och lite mer.

På kartan syns det flygplan som passerat Saxdalen för några minuter sedan. Det är markerat med röd färg och hade redan hunnit till Elverum i Hedmark Fylke i Norge. Det ligger 206 km från Vattentornet på Malbacken - fågelvägen. Och det var den väg flygplanet tog.

På kartan visas SAS flight 945 från starten på Arlanda till Elverum. Den ljusa färgen indikerar lägre flyghöjd och den lila är den högsta. När kartbilden togs var flyghöjden 10 500 m och hastigheten 680 km/tim.

Den här bilden av flygplanet fick jag på min datorskärm tillsammans med alla data under flygplansbilden.

Flygplanet hade startat från Arlanda (ARN) och var på väg till O'hare (ORD) i Chicago, USA.

Då slog det mig att Saxdalen inte ligger så avsides utan mitt i centrum av världens lufttrafik. Jag bor 1 km under raksträckan från Arlanda till USA!

Nu minns jag att jag blev förvånad första gången jag flög till USA. Jag hade förväntat mig att flyga ut över Västkusten och sen västerut men efter starten på Arlanda flög vi över - Dalarna. Jag tittade på jordgloben efteråt och förstod att det var rätt väg. Men då såg jag det hela från ett annat håll, uppifrån.

Därför slog det mig - ungefär som det slog Nils Ferlin att hans tak var en annans golv - att lugna Saxdalen också ligger mitt i världens trafik. Tänka sig att hundratals personer varje dag passerar en kilometer över våra huvuden. Och vi är nästan omedvetna om det, tar det bara som avlägsna små, normala ljud ungefär som när vädret gör att det är "vällt" som vi säger - så att ljuden hörs långt som från bilar på Brattjämna eller förr i tiden från tågen som passerade Björnhyttan och Blötberget.

Nils Ferlins INFALL (ur Barfotabarn (1933))

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Men visst är det bra att man kan se saker på olika sätt och få infall, få olika perspektiv på tillvaron och sig själv. Och lugnet och en härlig natur har vi i Saxdalen oavsett perspektiv.