Vår skolresa till Oslo 1955: Värmland

Många elever i Rävvåla/Saxdalens skola har åkt på skolresor. Själv fick jag uppleva en skolresa med buss till Oslo 1955 när jag gick i 6:e klass. Vår lärare Hjalmar Liss var från Gagnef och hade många kontakter. Han kände en busschaufför någonstans uppe i Dalarna som ställde upp som chaufför för vår resa. Jag minns ingenting om kostnaden och hur resan finansierades men kostnaderna hölls säkert minimala. 
  
Jag har många minnen från resan men inga foton. Som tur är hade jag en klasskamrat som har ett album med flera bilder och anteckningar från skolresan. Vi får tacka Lizzy för bilderna i det här inlägget.  
 
( Klicka på bilderna om du vill se dem förstorade) 
  
Redan kl. 7⁰⁰ avgick vår buss från  Saxdalens skola. Det var måndag den 13 juni 1955.
   
Den flaggprydda bussen är redo för avfärd och vår skolklass - kanske lite morgontrötta - men förväntansfulla elever har tagit plats. Och utanför bussen en liten föräldraskara, möjligen lite orolig: "Dom är ju bara barn". Men en klassresa till utlandet i mellanstadiet på 50-talet. Det var inte fy skam.  
  
Lägg märke till den långa dass-längan bakom bussen. Antagligen hade vi blivit uppmanade att gå dit innan bussen startade. Det var ingen turistbuss så den saknade toalett. Men det var mycket skog längs vägen till Oslo så toalett har jag inget minne av att vi saknade. Hjalmar Liss var en stor friluftsmänniska och vi i klassen var vana vid att vistas i skog och mark, både vinter och sommar.  
  
Kosan ställdes västerut och efter att ha passerat Fredriksberg var vi snart inne i Ack Värmeland du sköna...



Värmland har och har haft många kända kulturpersoner. Monica Zetterlund som sjöng här var en. Och den här första dagen på vår skolresa skulle vi få se den geografi i verkligheten som vi läst om i skolan. Vi skulle också få bekanta oss med flera kända värmländska platser och personer innan vi korsade den norska gränsen.  

Först besökte vi Selma Lagerlöfs Mårbacka och också hennes grav på Östra Ämterviks kyrkogård (bilden). 
 

Här har vi förflyttat oss till Rottneros med den impone-rande parken och herrgården som varit förebild för Ekeby i Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga.  
 
Hjalmar Liss hade gjort som  Monica Zetterlund sjöng i visan: Han hade tagit sig en mö från Värmland. Historien om hur värmländskan Karin Wirén blev dalkullan Karin Liss har jag berättat i ett tidigare inlägg här.  
  

Nu var vi i Värmland och då var det naturligt att besöka Karins hem och mor i Glava i Arvika.  På bilden Syns Karin Liss längst till höger med sin snart ett-åriga dotter Gudrun i famnen. Karins mamma står bredvid.  
  
Det här blev dagens sista besök. Det började bli kväll och en en lång och intensiv lektion i geografi, historia, litteratur och andra ämnen började göra oss trötta. Ett ämne som vi inte sett eller hört något om under dagen var musik. Men med sitt stora kontaktnät hade Hjalmar Liss också sett till att vi skulle få se något som har med musik att göra: Ingesunds musikfolkhögskola.  
  
Skolterminen var slut och det fanns många lediga bäddar i internatskolan. Där fick vi övernatta innan vi åkte den sista lilla vägsträckan i Sverige nästa dag.

Två fotbollsminnen: Olympia 1955 och Råsunda 1958

Jag läser i nyheterna om hyllningarna av Henrik "Henke" Larsson på Olympia i Helsingborg. Då minns jag tillbaka till sommaren 1955. Jag var 13 år och redan då nyfiken på det mesta.

Som jag redan nämnt i bloggen var jag den sommaren i Helsingborg på semester. Min far var på kurs och hela familjen tältade på Råå vallar. Den stora händelsen i Helsingborg 1955 var utställningen H55. Men för min far och mig var också besök på Helsingborgs fotbollsstation Olympia en upplevelse. Vi såg en allsvensk fotbollsmatch men jag har inget minne av vilket motståndarlag Helsingborgs IF hade den gången eller hur matchen slutade.

Mitt minne är betydligt bättre från en fotbollsmatch tre år senare. Min far och jag var då i Stockholm. Det var fotbolls-VM och vi hade biljetter till finalen på Råsunda fotbollsstadion. Sverige skulle möta Brasilien. Vi stod på ståplatsläktaren bakom det brasilianska målet där Nisse Liedholm efter mindre än fem minuter gjorde matchens första mål. Den scenen minns jag tydligt. Jag hade fått en smalfilmskamera i present när jag konfirmerades och jag filmade målet. Jag har sett målet spelas upp många gånger men tyvärr har jag inte den filmen idag.

1958 var också första gången jag såg TV på riktigt. Vi besökte min mammas släktingar i Bromma. De hade en TV-apparat som vi var mycket imponerade av. Vi hade haft en 17-tums TV-mottagare på prov året innan men den fungerade inte så bra eftersom det då bara fanns sändare i Stockholm.

Jag såg delar av andra VM-matcher på TV men finalen såg jag från läktaren på Råsunda, hela matchen.

Minnen från semestersommaren 1955

Från början av 1950-talet när mina föräldrar skaffat bil hade vi under många år en bilsemester kombinerat med att min far gick en fortbildningskurs. Kurserna brukade vara under augusti månad och min far som då arbetade på kommunalkontoret i Grängesberg hade inget emot att ha augustisemester. Dessutom hade hans chef alltid semester i juli och min far kunde inte ta semester samtidigt.

1955 var en av de här somrarna och det året var fortbildningen förlagd till Helsingborg. Vi bodde i tält och jag minns när vi anlände till tältplatsen vid Råå Vallar, fem kilometer söder om Helsingborg på Öresunds östra strand. Det var en solig men blåsig dag. Vi tyckte vi kom i god tid på eftermiddagen men det visade sig att det vi trodde var de bästa tältplatserna, i en av de många sandgroparna som gav lite skydd mot vinden, de var alla upptagna.

Vi fick nöja oss med en plats högre upp, mer utsatt för vinden men med en underbar utsikt över Öresund och över till Helsingör och Danmark. Vi hade vår lilla folkvagn och ett för den tiden stort tält. Jag tror att vi den sommaren hade två luftmadrasse och två s.k. tältsängar som man satte ihop av rör och en botten av canvas eller markisväv som man spände upp mellan två sidorör. Vi satte upp tältet ett par meter bredvid bilen och från framkanten av tältet hade vi ett vindskydd eller regnskydd som kunde spännas upp mellan tältet och bilen. Där fick vi plats med vårt campingbord med fyra stolar och vi kunde laga vår mat på ett tvålågigt gasolkök.

Hela arrangemanget var som en dröm för ett barn: Ett slags miniatyrhem med små, primitiva men fungerande grejer som gjorde att man kunde leva ett bekvämt semesterliv långt hemifrån.

Ett par timmar efter vår ankomst till kampingplatsen i Råå började det mulna på. Mörka moln kom in från Öresund och plötsligt och oväntat befann vi oss i ett ordentligt spöregn. Vi tog skydd i tältet och det gick ingen nöd på oss. Men regnet var både intensivt och ihärdigt och efter en tid blev det i stället problem för våra grannar som kommit tidigare och kunnat lägga beslag på de gropar som skyddade mot vinden. Groparna började fyllas av vatten som rann ner från de högre sandkullarna. Ja det var sand i hela området men skyfallet var så kraftigt att sanden inte hann suga upp vattnet som bildade stora rännilar som rann ner och fyllde sandgroparna mer och mer.

Vattnet steg och många tält fick snabbt vatten ett par decimeter över tältbotten. Det blev ett skådespel att se alla genomvåta människor som rev tält och flyttade dem upp på någon höjd i stället för i groparna. Allt var vått och tälten var inte bara genomvåta. Vattnet var blandat med sand till en gegga som inte var trevlig att ha på tälten och alla grejer som måste tas ut och flyttas. Och det regnade fortfarande kraftigt.

Sen upphörde regnet ungefär lika plötsligt som det börjat men då kändes nog semestern som halvt förstörd för de "lyckliga" som lyckats lägga beslag på de vindskyddade groparna på Råå Vallar. Slumpen gjorde att vi den gången fick en av de bästa tältplatserna även om vi trodde tvärt om. Sen hade vi inga obehag av vistelsen i Råå utan allt förflöt väl.

Min far var på kurs i Helsingborg på dagarna och min mamma och syster och jag badade och solade och hade det bra på campingplatsen med sin långgrunda sandstrand som var en utmärkt badplats för barnfamiljer.

En stor händelse i Helsingborg den sommaren var den stora utställningen H55. Den pågick från 10 juni till 28 augisti 1955. Det var en internation utställning för arkitektur, bostad, formgivning och konstindustrins produkter. Utställningen hölls på den stora vågbrytaren Parapeten, 800 m lång och 30 m bred. Parapeten byggdes i god tid till H55 nämligen 1892. På Parapeten byggdes för utställningen tre stora paviljonger.

Till vänster en bild från Parapeten med H55, 1955. Alla tre paviljongerna revs efter H55 men en av dem återuppbyggdes till den senare utställningen H99, 1999 på en annan plats på Parapeten.

Det finns mycket att säga om H55 men det som vår familj uppskattade mest av allt stort och imponerande var

den mängd kända artister som uppträdde på H55. Två uppträdanden kommer jag särskilt väl ihåg: Trumpetaren Ernie Englund och det danska magiker-paret Truxa.

Här ovan till höger en bild från den paviljong som återuppbyggdes till utställningen 1999.

Ernie Englund, trumpetare som föddes i Chicago 1928 av svenska föräldrar som utvandrat från Härnösand. Han spelade redan som 16-åring i Les Browns storband, kom till Sverige 1952 och blev mycket uppmärksammad efter en spelning på Nalen. Han spelade sen med Arne Domnerus och Carl-Henrik Norins orkestrar men återvände inom ett år till USA. 1953 var Ernie Englund tillbaka i Sverige efter ett erbjudande från Simon Brehm att få spela i hans orkester.

När vi såg Ernie Englund på H55 i Helsingborg hade han en egen orkester. Samma år spelade han in flera skivor. Han hade under mitten av 50-talet nått upp till att vara den mest betalda orkester som turnerade i våra folkparker. Hans största hit i Sverige är väl Gotländsk sommarnatt som spelades in 1960. Ernie Englund var i slutet av 60-talet åter i USA en period men kom tillbaka som militärmusiker i Sollefteå under 1970-talet. Han flyttade senare till Gotland. Ernie Englund dog före jul 2001.

Truxa, egentligen Erik Bang, dansk illusionist, tankeläsare och allmän underhållare född 1919. Han trollade redan som ung och blev professionel trollkonstnär när han var 20 år. Under en turné med Cirkus Scott i Sverige sågs han av sin blivande hustru Gulli född 1925 i Linköping i publiken. Hon blev hans fru och pertner och de uppträdde tillsammans i många år. Artistnamnet Truxa kom till 1946.

Under H55 var nog paret Truxa på sin topp som artister Truxa var en av de första TV-stjärnorna både i dansk och svensk television. Dansk television började med provsändningar 1953 där paret Truxa medverkade. I Sverige började testsändningar från Tekniska högskolan 1955. De medverkade i mer än 100 TV-program och var under lång tid ett av de mest eftertraktade underhållningsartisterna både i Sverige och Danmark. Truxa blev berömda för många spektakulära nummer. Han körde bil med förbundna ögon och med en polis vid sin sida. Han förutsade rätt tipsrad en vecka innan tipsmatcherna spelades.

På H55 uppträdde paret bl.a. med sitt berömda tankeläsarnummer där hon hade föremål från publiken som han inte kunde se men han listade ut vad det var på ett för publiken obegripligt sätt. Truxa var ett fascinerande par och en stor upplevelse att se. Erik "Truxa" Bang dog 1996 och hans fru Gulli 1997.