Ur ett bodbiträdes perspektiv

I morgon är det som sagt Saxdalens Dag, den första - och eftersom det är 25-årsjubileum också en andra Saxdalens Dag på söndag, samma år! Det har aldrig hänt förut men är det jubileum så är det. Programmet har vi presenterat här eller direkt under det här inlägget.

Rävvåla/Saxdalen har haft många affärer genom tiderna och därmed många bodbiträden. Att bodbiträden inte bara tänker på mjölsäckar och fisktunnor utan också i hög grad kan bidra till vår kulturella kost vet nog de flesta i vår by liksom många kulturkonsumenter i hela Sverige. Jag tänker förstås på min senaste pianolärare och så mycket, mycket mer: Bengt Emil Johnson.

 

Som återvändare till Saxdalen har jag träffat ett annat intressant bodbiträde som i hög grad är värd att presenteras för en större publik. Folkskolärarsonen Per Åke Åhlström född i Rävvåla, med ett yrkesliv utanför trakten och som pensionär återvänd till den stuga som hans far byggde i Sunnansjö efter sin pension.

Min sambo och jag besökte Pelle - det är så vi vill kalla honom vi som gärna tillhör hans inre vänkrets - i oktober 2008. Pelle byggde också en stuga en gång, vid vatten. Hur det gick kan ni höra i  den här videon på youtube.
 

I följande video redovisar multikulturarbe- taren Åke Åhlström (hans mer officiella namn) sin erfarenhet av ett fenomen ett par spjutkast från hans bostad i Sunnansjö:
 

Ett kuriosum i sammanhanget är att den stol som Åke framför sin dikt i knappast kan anses staplingsbar. Den har fraktats långt ifrån, via Grängesbergs station till Saxdalen i form av en ovanligt omfångsrik rotstock. Den har sedan förädlats utan maskinella hjälpmedel till den unika sittmöbel som ingen människa någonsin kommer att hitta på IKEA.
 
Till saken hör också att Åke arbetat med skog i hela sitt yrkesliv.

Första gången jag träffade Åke Åhlström var när jag var liten skolgrabb och var med mina föräldrar i Sälen på skidsemester. Då fanns en grupp verkliga friluftsmänniskor som tältade eller bodde i bivack i det höga snö- täcket bredvid vägen bortom Högfjälls- hotellet. En av dess  frisksportare var Åke Åhlström. Det säger en del om hur han har varit och fortfarande är. Jag är glad att kunna kalla honom Pelle!

I morgon finns Per Åke och jag som bodbiträden i Runnbergsgårdens gamla gårdshandel. Vi hoppas på bra väder på eftermiddagen. Blir det för regnigt flyttar vi in i Folkets Hus.
 
Välkomna!

En tur till Sunnansjö med minnen

Idag tog jag en tur till Sunnansjö för att hälsa på min mamma. När hon inte är trött är hon normalt på gott humör  och sjunger gärna. För dagen var det en sång som hon nynnade många gånger och slog takten. Texten kom hon inte ihåg men melodin var helt korrekt, Johanssons Boogie Woogie- vals av Povel Ramel:

I mitt hem lyssnade vi mycket till Povel Ramel när jag växte upp. Min far köpte tidigt en bandspelare och jag spelade in många Ramel-melodier på den.
 
Jag hade också förmånen att träffa Povel Ramel personligen - i Sunnansjö! Ja, inte igår utan i min ungdom. Vi var några ungdomar från Saxdalen som åkt till Morhagen för att umgås, prata och dricka
en öl.
 
Jag gick till den disk som var både reception och bardisk. Jag minns inte om det var ägarinnan fru Sundström eller dottern Anneli serverade då men där fick jag stå i kö en liten stund. Kön var inte så lång. Den bestod av Povel Ramel, Wenche Myhre och ytterligare någon person till som jag inte kände igen. Det var en avspänd atmosfär på Morhagen och jag tror att de båda kändisar- na trivdes där utan att bli besvärade av övriga gäster. Både Povel och Wenche pratade dessutom och betedde sig som folk i allmänhet. Det enda som jag minns att jag lade märke till var att Wenche Myhre var mycket kortare än jag föreställt mig. Det är ju inte så lätt att avgöra personers längd på TV.

En annan musikant som sjungit in boogie woogie-valsen och som är aktuell i Saxdalen under Dan Anderssonveckan är Cornelis Vreeswijk. Lyssna gärna till hans tolkning här. Och sen kanske vi ses på tisdag och lyssnar på mer Cornelis Vreswijk i Saxdalens Folkets Hus.

Det brinner! När? Var? Hur?

Som skolpojke i Saxdalens skola var det alltid spännande när det brann. Byns frivilliga brandkår hade nämligen sin brandbil, brandspruta, slangar och annan materiel i skolans källarvåning. Där ingången till Saxdalens bibliotek är idag fanns då den stora garageporten in till brandbilen.

Vår tillsyningslärare August Åhlström var också brandchef under min skoltid. Brandkåren bildades i mitten av 1930 talet och bestod av 22 frivilliga brandmän från dåvarande Rävvåla. Det var alltid en orolig spänning när brandlarmet gick. Brandlarmet var en siren som monterats på skolans tak och hördes tydligt över hela byn. Det var August Åhlström som "tryckte på knappen" för att signalera att det brann någonstans. Han samlade sen brandmännen som för det mesta kom cyklande till skolan. Sen körde brandbilen iväg med brandmän och utrustning.

Det hände inte så ofta men en brandutryckning minns jag mycket tydligt. Min skolklass befann sig på Saxberget dit vi brukade göra utflykter med vår lärare Hjalmar Liss. Det var på sommaren. Vi grillade korv, lekte och tittade på den fina utsikten över Saxen, Väsman och de andra sjöarna.

Då gick brandlarmet: Det brinner!
När? Jag minns inte vilket år det var och har inte lyckats hitta någon uppgift om det...
Var? Jo, brand hade brutit ut i Gullmars såg i Sunnansjö, vid infarten till Sunnansjö från Saxdalen.
 
Vi hade bästa tänkbara utsiktsplats ungefär som att sitta på läktaren för att se en film eller teater. Men det var ingen komedi som utspelade sig nedanför. Det var en tragedi.
 
Hur? Vi såg hur lågorna slog upp från det stora såghuset och hur brandbilen körde ut från skolan och vi kunde följa den med blicken ända fram till brandplatsen. Elden kunde inte stoppas utan sågen totalförstördes och byggdes aldrig upp igen.

Visst var det en spännande upplevelse för oss skolbarn men också skrämmande. Vi hade nog gärna avstått från den spänningen om vi kunnat välja.

Om någon känner till vilket år Gullmars såg i Sunnansjö brann vore jag tacksam för att få ett e-brev om det. Det var under tiden 1951 - 1954.

Hajen, en farlig fisk?

Jag var 12 år. Min familj gjorde ett av våra besök hos min moster Ester på Hantverkargatan i Stockholm. Vi pas- serade en stor bokhandel på S:t Eriksgatan och jag blev helt fascinerad. Ett av de jättestora skyltfönstren var fyllt med ett stort antal exemplar av boken "Den tysta världen" av fransmannen Jacques-Yves Costeau.

 

Jag tror att en av anledning- arna till att jag blev så intres- serad av boken var omslaget. Hur skulle det gå för dykaren som kämpade mot en bläck- fisk?

 

Det här var en tid före jul och långt över allt annat på min önskelista med julklappar var boken Den tysta världen. Och min önskan slog in: I ett av julpaketen fanns den stora fina boken som jag fortfarande beundrar.

 

Boken är kanske den bok som jag läst mest av alla böcker. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag blev en stor beundrare av Jacques- Yves Costeau, inte bara för hans mod (som jag anade av bokens omslag) utan mest för hans systematiska,  vetenskapliga forskning som han bedrivit och som han fortsatte med under hela sin långa verksamhet som oceanograf. 

  

 För den som är intresserad av film kanske det imponerar att Costeau vann tre Oscars för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol 1964). Han fick också Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes1956.

 

Costeau blev för mig en idol som gjorde att jag själv blev sportdykare och utbildade mig  hos Göran Boströms Uppsala Dykarskola. Det gav en hel del erfarenheter, bl.a. var jag helt under isen en vinter på 60-talet - i Öregrunds hamn. Men allt avlöpte enligt planerna och är en er- farenhet som jag fortfarande njuter av. 

Men där fanns väl ingen haj? Nej inte vad jag kunde se, även om sikten inte var mer än ca 10-15 m. Och då var jag mer fokuserad på det hål i isen 20 meter bort där jag kunde komma tillbaka till övervattensvärlden.

 
Haj - träffade jag däremot på när jag var på hemväg från en arbetsperiod i Guyana i Sydamerika.
 
Jag hade länge drömt om att komma till Trinidad som jag hade haft en hel del felaktiga uppfatt- ningar om. Vid den här resan kom jag dit. På väg till Guayana hade jag flugit från Caracas, huvud- stad i Venezuela, till Trinidad och Tobagos internationella flygplats Pirko Internationl Airport. 
 

Jag anlände tidigt på morgonen och stannade hela dagen på flygplatsen som är den flygplats jag trivts bäst på under alla mina resor.

Bilden nedan visar den "kostym" som vann första pris vid föregående Karneval i Trinidad. Kostymen var ca. fem m hög och ca. sju m bred och bars av en person. Bilden från flygplatsens avgångshall. Klicka för förstoring!
 

Vinnande "kostym" från 2002 års karneval på Trinidad.

På åter- vägen från mitt arbete i Guyana stannade jag ett dygn i Port of Spain, huvud- stad i Trinidad och Tobago. På kvällen unnade jag mig en god middag på hotellet. Av hovmästaren blev jag föreslagen en buffé som innehöll det mesta av landets bästa specialiteter. Han påpekade dock att menyn inte innehöll haj!

Jag beställde buffé-menyn och njöt av alla de smakfulla rätter som ingick. Men innan jag blev för mätt kallade jag på hovmästaren igen och frågade om jag kunde utöka min meny till att också omfatta haj?

Det gick bra och min förväntan att det skulle vara ett segt, smaklöst fiskkött kom helt på skam. Efteråt var jag tacksam för att jag tillät min nyfikenhet på exotiska maträtter ta överhand över min rävvålianska snålhet. Idag är jag mycket glad över min erfarenhet av haj som inte bara smakade bra utan också har visat sig vara mycket mindre farlig än sitt rykte. Hajarna runt Trinidads kust är också små. 

Fransmannen Jacques-Yves Costeau inspirerade mig inte bara till att äta haj på Trinidad utan också till att bli sportdykare med minnesvärda efterenheter från både undersidan av isen i Öregrunds hamn och från många dykningar runt Öddö med min skolkamrat Ragnar Wilhelmsson. 

Ett minne från Öddö är när Ragnar kommit på besök och vi dök med våtdräkter och lufttuber nära Blötebogens brygga en helg med ganska många helgfirare på stranden: När vi kom upp till ytan var det några förfriskade helgfirare som blev rädda och ropade: "Är det krig?" Jag antar att det är en djupt rotad föreställning bland kustbefolkningen att fienden kan komma upp ur havet.

En liknande reaktion fick vi senare när vi dök för att se hur mycket sjunktimmer det fanns mellan ön Stärtan utanför Sunnansjö och fastlandet där det tidigare legat två sågverk. En person på land hade observerat oss simmande och dykande i våra svarta våtdräkter. Han trodde att det hade kommit in sälar i Väsman.

Kraftsport mellan Saxdalen och Sunnansjö - olycka eller lycka?

Är det så att befolkningen i Saxdalen och Sunnansjö tar till alla medel för att placera de båda tätorterna på kartan? Visserligen osäkra men ändå - källor - har läckt till Saxdalen blogg att det som lokalpressen rapporterat som en mindre olycka egentligen är något mycket större och positivt.

Har du spelat plockepinn? Då har du troligen använt stickor ungefär som här till vänster. Det gäller att plocka upp en sticka i taget utan att övriga stickor rör sig. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Själv spelade jag ett betydligt större plockepinn i Örebro, där vi behövde en park för att få plats med stickorna.

Bilden till höger visar ett liknande stort plockepinn-spel i Katalonien i Spanien.

Men vad är det då som sker mellan Saxdalen och Sunnansjö? Ja, se själva:

Bilden är tagen efter vägen mellan Saxdalen och Sunnansjö i jämnhöjd med Ullnäsnoret. Det ni ser är timmer, upplagt - nej utstrött som ett jätte-plockepinn.

Det finns nu två huvudteorier om timmerbråten:

1. Någon eller några av de aktiva föreningarna i Saxdalen/Sunnanjö har gått ihop om att skapa "Världens största plockepinn-spel". Kanske tänkt att lanseras vid Grangärde-veckan eller Dan Andersson-veckan eller någon annan vecka i Grangärdebygden under 2010.
   
2. Någon/några ättlingar till de jättar som fanns i trakten långt tillbaka i tiden är tillbaka! De som bl.a. roade sig med att (det sägs att de gjorde det i ilska) kasta ut stora stenar mitt i våra sjöar. Kanske de också har lärt sig plockepinn och kommit tillbaka till våra trakter för att roa sig, nu med ett modernt spel. Artikel med bild där Stora sten i Saxen syns finns här.
   

Saxalen blogg har förhört sig hos alla åkare i trakten men ingen lokal åkare har transporterat dit timret!

Hur det hela kommer att sluta vet vi inte än men Saxdalen blogg ska hålla alla kanaler och ögon öppna. Vi har ingen förutfattad mening om vilket alternativ som är mest troligt. Vi vet att vi haft jättar i trakten förut men också att turismen gör allt för att marknadsföra trakten. Vi får avvakta och se hur det hela slutar.

Hård PRO-kamp i Saxdalens Folkets Hus

Under eftermiddagen genomfördes den veteranvetartävling där kommunens alla PRO-föreningar tävlar. I år var lokalen för frågetävlingen Saxdalen Folkets Hus där solen sken över Gubbas berg som likt det mesta i trakten nu ligger inbäddat i djup, vit snö.

Sju lag med vardera tre personer tävlade och minst lika många supportrar deltog i kaffedrickande och som stöd och påhejare för de aktiva. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Till vänster ses ansvarig anordnare, enväldig domare och ledare för tävlingen Ulf Bolinder, själv medlem i Blötberget-
Gonäs PRO-förening men här i egenskap av ordförande i Samorganisationen för samtliga föreningar i Ludvika kommun. Till sin hjälp i kansliet hade han Wivi-Anne Hellström, Grängesberg och Jan svensson, Ludvika.

När den spännande tävlingen började påminde den ganska mycket om OS som de flesta av oss har i färskt minne.

Ett lag som gick ut hårt var Grängesberg. Efter den första frågeomgången hade de ryckt åt sig en ledningen. Frågan var om de gått ut för hårt eller om det skulle hålla ända in i mål? Till höger laget efter den inledande rundan.

I kaffepausen mitt i matchen kunde både publik och tävlande stärka sig med kaffe med bröd. Till vänster ser vi supporterskaran som intresserat följer tävlingen från Folkets hus B-sal.

Efter upploppet stod det klart att guldmedaljen gick till Grängesberg. Eftersom det här var en match i en utslags-
turnering var det egentligen bara seger som räknades. Gränges-laget fick 25 poäng av 30 möjliga. Om det det hade varit OS så hade Fredriksberg fått silvermedaljen för sina 21 poäng med Ludvika på bronsplats med 19,5 poäng.

Grängesbergs segrande lag bestod av Ragnhild Samuelsson, Siw Holm och Ingvor Jansson. Nedan ses de vid den blomstercermoni som avslutade tävlingen. Den starka öppningen höll alltså ända in i mål! Hade de möjligen legat på träningsläger på Fjällberget?

Det hela var en mycket ren tävling. Inga tjuvstarter, övertramp eller misstänkta dopingfall rapporterades. Det segrande laget önskas lycka till i den fortsatta tävlingen som representanter för alla PRO-are i Ludvika kommun.

En sjukresa i början av 1900-talet

Min granne Astrid som är över 90 år gammal har berättat för mig om sjukresor. Astrid har haft flera sjukresor till Falun för olika operationer. Hon har blivit bekant med en del av chaufförerna som har skjutsat henne till och från Falun. Hon har hört om klagomål på sjuktransporterna när de varit försenade.

Astrid har då berättat för chaufförerna om vad hennes far, Finngårds Kalle berättat om när Astrids morfar blev sjuk i början av 1900-talet. Han hade hemska magsmärtor. Då fick Astrids far och morfar hjälpa den sjuke ner till Rönninga och Stackarbergslandet på öster sida om sjön Saxen. De fick mer eller mindre bära sjuklingen den kilometerlånga vägen ner till sjön. Där tog de ekan och rodde till Sunnansjö, något mer än sju kilometer norrut, fågelvägen. De gick troligen iland vid Roths herrgård och fick sen gå till sjukstugan.

Hos doktorn fick Astrids morfar några droppar, morfin eller liknande. Sen var morfar så glad på vägen tillbaka för då var smärtorna borta. De gick tillbaka till ekan och rodde tillbaka till Strackarbergslandet i Rävvåla. Där fick de sedan gå upp till övre Malbacken.

Astrid berättade historien för en av chaufförerna som körde henne till Falun. Hans reaktion var: Ja då var det inte att sitta och träta på att bilen kom för sent när det gäller sjukresor! Idag klagar folk om vi kommer 10 minuter för sent.

Har du OS i tankarna?

Nu är det OS igen. Det är det ofta. Många tror att det bara är vart fjärde år men så är det inte. Här på Malbacken har vi inte OS varje dag men åtminstone någon eller några gånger i veckan, mat-OS.

I Lillehammer var det OS 1994, Vinter-OS. Annars har man i Norge OS på två ställen varje år! Det är OS i Hedmark fylke och OS i Hordaland fylke. Os är i de här fallen namnen på två norska kommuner och de finns där ständigt, inte bara vart fjärde år.

Ingen har väl hört uttrycket Ha alltid OS i tankarna? Däremot hörde vi då och då mellan 1951 och 1985 uttrycket Ha alltid SO i tankarna! I skrift var uttrycket Ha alltid Esso i tankarna! Under den tiden fanns bensinkedjan Esso i Sverige, en försvenskning av namnet på den amerikanska oljekedjan SO - Standard Oil.

Svenska Esso köptes 1985 av norska Statoil och alla svenska Esso-mackar bytte namn till Statoil om de inte lades ned. Jag minns Esso-macken i Sunnansjö och tyckte att deras slogan var fyndig. Den skulle vara gångbar än idag om Esso fanns kvar. Och Esso finns kvar men besynnerligt nog i Norge. Bilden ovan är från Norge 2006. Shells slogan In med en tiger i tanken! vore säkert mindre lyckad idag med tanke på alla golfintres- serade bilförare.

Efter Esso har vi haft en OK-mack i Sunnansjö. Den är också borta men snart får vi ett nytt tankställe där. Jag har liksom 500 andra tankare betalt min andel - och OK är så att säga inte OK (O-Key) längre. Om namnet på den nya macken är bestämt vet jag inte men en tävling pågår för att få fram ett bra namn.

Att köpa en timmerstuga för barnbidraget

I några tidigare inlägg i bloggen har jag berättat om Mässan där jag har varit många gånger redan under min tidiga barndom. Mässans-landet på söder sida av Väsman. Dit åkte vi skidor på vintern och vi gick eller åkte båt på sommaren. På den tiden fanns ingen väg mellan Ullnäsnoret och Gonäs som det gör idag så man gick genom skogen.

Vi hade två anknytningar med Mässan. Min farfar Karl Fredriksson byggde tillsammans med Vernet Ahlkvist och Einar Haag en motorbåt, "Trion". Den hade en inombordsmotor tillverkad i Rävvåla av det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Med den fraktade de byggnadsmaterial till Mässan och byggde en sommarstuga bara 100 m från Sandbäcken. Stugan hade fiffiga lösningar med bäddar som fälldes upp mot ena väggen, där fanns fotogenkök och en liten jordkällare. Det var en trivsam sommarstuga.

En och en halv kilometer längre österut arrenderade min morbror Elis Haag en fäbodstuga. Jag har många härliga minnen från Mässan både på vintern och speciellt på sommaren.

När min far köpt vår första bil i början av 50-talet blev det många bilturer till olika ställen i Dalarna, Värmland och Västmanland och på somrarna också runt i Sverige. Vi började drömma om en egen sommarstuga i Mässan. Och så fort min far var ledig från jobbet blev det för det mesta en biltur.

Så hände det sig att vi i början av 60-talet tog en tur upp i finnmarken och utforskade stickvägarna som gick ut från Fredriksbergsvägen. Vi åkte igenom Ulsiksberg och tog sen till höger på en okänd väg. Vi kom upp till en gård, ett lång brädfordrat timmerhus och en timmeruthus. Uthuset hade tydligen använts som stall, det var inrett med två boxar.

Hela gården verkade övergiven och uthuset passade bra in på våra drömmar om en egen sommarstuga i Mässan. Min far kände de flesta som bodde i gamla Grangärde socken och han visste att det bodde en skogvaktare i Ulriksberg. Vi åkte till skogvaktaren som hette Nils Carlsson. Efter en ganska kort diskussion så var timmerstallet vårt. Min syster hade fortfarande barnbidrag som hämtats ut på posten och det blev grundplåten i vår timmerstomme från Sandsjöhöjden.

Sen var det massor med jobb innan drömmen blev verklighet. Timmerstommen plockades ner på sommaren och kördes med lastbil till Sandviken i Sunnansjö. Där fick den vänta på att isen lagt sig ordentligt på Väsman. Då fraktades timret på kälkar efter en traktor över till Väsmans södra strand där det drogs upp på land.

Sen började det stora arbetet att montera upp timmerstommen igen och i juli 1966 var det dags för taklagsfest. Vi köpte en båt för att kunna frakta fönster, virke, panel och allt byggmateriel som behövdes. Det fanns ingen väg dit och ingen elektricitet där så allt var primitivt och tog sin tid. Vi byggde ett litet uthus av masonit med sängar och vedspis så att vi kunde övernatta och laga mat under byggtiden. Men huset blev beboeligt och min sambo, mina barn och jag tillbringade många somrar i stugan och själv var jag vaken många nätter för att se den vackra utsikten över Väsman där solen gick ner under horisonten bara ett par timmar för att stiga upp öster om Stensbo till en ny dag.

Väsman är aldrig samma sjö två dagar. Varje dag har den sin speciella prägel. Storlomens rop, någon enstaka motorbåt, åska som ett stort skådespel med blixtarna reflekterade i vattnet.

Här till vänster stugan när den blivit någorlunda färdig.

Här under: Den underbara utsikten över Väsman när solen vilar sig ett par timmar under horisonten. Här råder total ro, tystnad och stillhet.

Sommarhändelser som gör mig glad

Det finns mycket att glädjas åt här i livet. Att ha sina föräldrar i livet när man själv blir äldre är nog något som de flesta gläds åt. Själv har jag just haft förmånen att fira min mors 93-årsdag.

Min mamma föddes precis som jag på Hagfallstorpet i Saxdalen och har bott där nästan hela sitt liv. Under ett år bodde hon i Stockholm när min far utbildade sig på Påhlmans Handelsintitut. Min mamma var länge som de flesta fruar i hennes ålder "hemmafru". Det betydde att hon alltid fanns hemma när jag kom från skolan och alltid fanns hemma när jag var hungrig, gjorde mig illa eller behövde någon hjälp. Men mamma ville gärna arbeta och bidra till familjens försörjning och hon sydde "kontorsrockar" som hon sålde och hon var en hejare på att plocka bär.

Jag minns många vandringar i skogen när min mamma plockade lingon. Hon plockade en 30-liters bärkont full med lingon på samma tid som jag plockade en liter. En del bär sålde hon och några lådor skickades till släktingar i Skåne som skickade tillbaka lika många lådor med päron som de odlade.

Jag hade också förmånen att alltid ha min mormor hemma när jag växte upp. Hon levde tills jag var 25 år och var också en trygghet under hela min uppväxt. Mamma funderade på att utbilda sig för att kunna ta anställning i något mer stadigvarande jobb. Det blev en utbildning till Sysselsättningshandledare vid Haraldsbo-skolan utanför Falun. Med den utbildningen fick hon sedan arbeta med sysselsättningsterapi på åldersoms-hemmen Granliden i Grängesberg och Solgärdet i Sunnansjö.

Idag bor min mamma på Solgärdet där hon tidigare arbetade. Hon får bra vård och omsorg av personalen och trivs bra. Hon sjunger gärna med personalen och hon lyssnar gärna på den musik och sång som inte sällan erbjuds de boende på Solgärdet.
På bilden ses min mamma vid ett av hennes besök på födelsegården Hagfallstorpet förra sommaren.

När jag fick min pension 1 januari 2007 hade jag sett fram emot att också få tid att ta vara på min fars stora kunskap om människor och historia i Saxdalen och gamla Grangärde kommun. Tyvärr dog min far samma dag som jag fick min pension. Men min mor finns kvar och min syster och jag besöker henne ofta och gläds åt att hon har en lugn och trygg ålderdom. 93 år är en aktningsvärd ålder och vi hoppas att vi får fira födelsedagar med henne under flera kommande 2 juli.

Min mamma är till glädje för oss barn, släktingar, personal och boende på Solgärdet. Det gör mig glad.

Ingen uppståndelse i Sunnansjö, men det finns hopp!

Under påsk är vi ju vana att det kan inträffa underverk. Som OK-medlem sedan mitt första bilköp på 60-talet har jag väntat på ett under också i år. Jag tankade de sista beska dropparna på min OK-mack i Sunnansjö dagen innan macken skulle gå i graven. Men i påsktider är vi ju vana vid att sorgliga händelser kan få ett lyckligt slut. Så på den tredje dagen återvände jag till Sunnansjö för att se undret men ingenting hade hänt. I stället var pumpen nu parkerad som avfall på gräsmattan bakom Coop.

Den glaskur som skyddat oss mot regn när vi har tankat var placerad mot väggen till Coop där den inte gjorde någon annan nytta än att visa

att OK inte längre betyder bensin-station. Så har det annars varit för mig sen min far skaffade bil i början på 50-talet.

Är inte det en skymf mot kooperatationen och ett hån mot Coop att OK:s skrotade bensinmack behöver stödja sig mot Coops vägg? OK är bara ivägen!

Jag har arbetat i många länder och sett hur mycket kooperationen bidragit till fattiga länders utveckling. Men i Sverige bidrar OK numera tydligen bara till avveckling!

Jag är inte besviken på Sunnansjö men på OK! OK har inte ens kunnat visa oss medlemmar hur det ekonomiska resultatet för Sunnansjömacken varit.

Ja, jag vet att företaget heter OKQ8 sedan 1999 och är en sammanslagning av OK och Q8. Jag vet också att Q8 blev ju ett fyndigt namn (på engelska) för Kuwait. "En rejäl mack" som det hette förut på OKQ8:s hemsida. Nu heter det "Sveriges mesta mack"! Sug på den glesbygdskaramellen den som vill. Men OK var en kooperativ förening som vi medlemmar fortfarande trodde arbetade för våra intressen och vårt eget bästa.

Beviset för att vi hade fel har vi fått nu. Jag vet också att Kuwait blev sönderbombat 1990. Är det möjligen så att ledningen för OKQ8 är lika bombad som Kuwait blev då? Eller är det bara ett sammanträffande?

Lösningen för mig - och som jag vet för många andra OK-medlemmar är självklar: Vi går ur OK!!! För min egen del har jag betalat min sista krona till OKQ8 och har skaffat ett Volvo-kort som jag kommer att tanka på... men inte på OKQ8 utan på...Tanka.

Jag tyckte att ESSO:s slogan "Ha alltid ESSO i tankarna!" var mycket fyndig. Nu skulle jag snarare tycka att "Glöm inte Tanka!" är bättre. Många skaffar också Jet-kort.

På Tanka i Ludvika kan man också ta ut pengar, en tjänst som Coop servade OKQ8:s kunder i Sunnansjö med under alla år. I Sunnansjö kan vi också fortsätta att handla, ta ut pengar och beställa öl, vin och sprit. Men bensin köper vi hädanefter någon annastans än hos OKQ8!

Om du håller med så hör gärna av dig. Det finns hopp! Andra nerlagda OK-mackar har fått ny regi! Det kan vi också få om vi står på oss. Om OK inte behöver sina medlemmar och kunder så behöver vi inte heller OK. Du som inte bryr dig utan tycker att OK ska avgå som vinnare behöver naturligtiv inte höra av dig. Vi bor ju i ett fritt land och därför har vi också rättigheten både att ha en egen uppfattning och att påverka!

Kall nyårsnatt på 60-talet

I ett tidigare inlägg i bloggen har jag erkänt en incident med min första bil vintern 67/68. Jag är nästan säker på att det var vid årsskiftet samma vinter som en annan penibel situation uppstod under vinterkörning.

Jag hade sällskap med... ja det hette ju så på den tiden, ungefär som att man råkat träffa på någon som skulle åt samma håll. Ungdomarna idag skulle väl kalla det för dejtade (som är ett godkänt svenskt ord enligt akademins ordlista). Nåväl, jag dejtade alltså en tjej som arbetade på Sunnansjö sjukstuga (nu Grangärde Vårdcentral) och vi bestämde oss för att fira nyår på Rämshyttans Turistgård som det hette på den tiden. Det var vinterväglag, kallt och mycket snö.

Vi åkte ensamma i bilen till nyårsfirande eftersom mitt sällskap skulle arbeta tidigt på morgonen. Vi skulle åka tillbaka till Sunnansjö direkt efter 12-slaget. Resan till Rämshyttan gick bra. Vi fick parkeringsplats och gick in för att fira nyårsnatten. Jag minns inget särskilt från tillställningen. Det fanns ingen från Saxdalen där men några som jag kände från Sunnansjö.

Kvällen förlöpte väl och när nyåret kom skålade vi i något alkoholfritt eftersom jag körde och min partner skulle jobba tidigt. Efter nyårsceremonin hämtade vi snabbt våra ytterkläder och gick till bilen för att åka hem. Det var mycket kallt, minst -20 grader men min DKW startade utan problem. Vi startade färden för att komma till Sunnansjö. Allt gick bra tills vi kom en bit längs den krokiga vägen mellan Rämshyttan och Grangärde.

Snöplogkanterna var så höga att det var som att köra i ett dike med höga kanter på båda sidor. Men hade plogat två gånger så att snön låg i en bred sluttning på båda sidor av vägen. Strax efter en kurva skar högerhjulet ner i snön. Vägen var plogad utanför vägkanten... jag försökte parera och kom upp på vägen men kunde inte klara nästa sladd som jag fick över mot vänster sida av vägen. Bilen gick mot snöplogkanten och eftersom bilen var ungefär som en pulka på undersidan - en stor slät plåt utan kardan och andra bromsande ojämnhetern - så gled bilen lätt upp på vänster sida av vägen och blev hängande på den breda snöplogkanten.

Vi kunde öppna bildörrarna och ta oss ur och försökte dra bilen nerför kanten tillbaka ner på vägen men det gick inte. Vi orkade inte. Vi hade motorn igång och gick in i bilen för att värma oss och hoppades på att någon bil skulle passera så att vi kunde få hjälp. Men inne i bilen var det fullt med avgaser. Avgasröret mynnade i snön och avgaserna letade sig sen in i bilen. Vi var tvungna att stoppa motorn för att kunna sitta kvar i bilen.

Det var mycket kallt och vi började frysa ordentligt. Men som tur var kom en bil efter 10-15 minuter. Det var fyra pojkar från Sunnansjö. De stannade och gick ur och vi drog på ett par minuter vår bil tillbaka ner på vägen. Det var enkelt med deras hjälp. Vi behövde bara dra bilen bakåt nerför plogkanten - som en pulka. Vi tackade för hjälpen och det hela var klart på några minuter och vi kunde fortsätta vår avbrutna resa till Sunnansjö.

Den här gången var vi någorlunda klädda för vinterkyla men när man får stopp på en bil i stark kyla går det väldigt fort att bli kall. Vi hade tur att det var några Sunnansjöbor som inte stannade tills nyårsfesten var över. Det kanske t.o.m. räddade våra liv. På en starkt trafikerad väg bör man få hjälp men här efter midnatt gick det säkert inte många bilar.

Tack grabbarna från Sunnansjö!

Saxdalen PRO segrade!

Vi har ju talat lite tyst om resultatet i den senaste bouleserien för Saxdalen PRO men det är nu historia, det var ju förra året. Och det nya årets första kraftmätning som ägde rum i dag blev en stor framgång för Saxdalen PRO. Den här gången gällde det inte boule. Nej snön ligger ju decimeterdjup över våra boule-banor. Nej den här gången gällde det annan spänst och precision: Veteranvetartävling.

Det var PRO Sunnansjö och PRO:s samorganisation i Ludvika kommun som arrangerade finalen mellan kommunens PRO-föreningar. Frågetävlingen där sju föreningar deltog var förlagd till Tallmogården i Sunnansjö. Segrande lag blev Saxdalen med trion Anita Broberg, Ingrid Johansson och Mona Runkvist.

Om det var en medveten taktik eller mera en slump vet vi ännu inte men Saxdalsflickorna gick ut hårt och hade redan i "halvtid" dragit ifrån närmaste konkurrent med tre poäng. Vi vet ju alla hur riskabelt det kan vara att i tävlingssammanhang gå ut för hårt men Saxdalslaget visade sig hålla måttet genom samtliga 12 frågor och segrade med 30 poäng före tvåorna Ludvika, Nyhammar och Säfsen, alla på 27 poäng. Grängesberg, Gonäs-Blötberget och Sunnansjö deltog också i tävlingen men nådde inte ända fram.

Styrelsen för PRO Saxdalen har nu ett stimulerande jobb framför sig att lägga upp taktiken inför nästa etapp i den riksomfattande tävlingen: Distriktsfinalen för Dalarna 14 april. Det gäller ju både att peppa flickorna i vårt lag och hjälpa till med stimulerande hjärn-gympa.

Saxdalen blogg var tyvärr förhindrad att närvara vid den stora drabbningen men vi kommer säkert att få tillfälle att återkomma till framgången - förhoppningsvis också med bilder. Tills vidare får vi gratulera vårt vinnande lag och önska lycka till i kommande drabbningar.

Könsfördelningen blev ju minst sagt något ojämn i vårt lag men det har ingenting med könsdiskriminering att göra! Det var ju så att de tre bästa resultaten i den lokala uttagstävlingen i Saxdalen skulle bilda lag för vidare kvalificeringar. Och det visste vi ju redan: Kvinnor kan!

I en röd liten stuga

Jag har tidigare här i bloggen berättat om min födelse som ägde rum i samma stuga som jag nu bor i och utan assistans från barnmorskor eller annan sjukvårdspersonal. Stugan var då både liten och röd. Senare har den byggts ut i två etapper och vuxit till sig och färgen är nu gul. I stugan hördes ofta musik och sång. Min mor var hemmafru under min barndom men hade lite inkomster från bärplockning och sömnad. Min mormor spelade gitarr och sjöng, mest frireligiösa sånger. När jag var fyra år lärde hon mig de tre första tre ackorden på gitarren. Det räckte för att kunna ackompanjera "Tryggarekan". Mamma plockade bär och sydde så flitigt att hon kunde köpa ett kammarpiano. Jag tror att priset var 800 kronor, en ansenlig summa i början på 1940-talet. Enligt min förra arbetsgivare Statistiska centralbyrån motsvara det lite mer än 14 000 kr i dagens valuta.

Mamma spelade gitarr och piano och sjöng. Min morbror Elis som bodde på andra sidan vägen spelade samma instrument och sjöng. Han hade också en taffel som aldrig stod stämning men som han gärna spelade på. Min moster Hanna som bodde bara 50 meter bort hade en tramporgel. Där spelade jag ofta orgel. Hanna spelade också gitarr.

Hannas son, min kusin, Börje spelade trummor i Johan Haags orkester. Han hade trummor uppe på sitt rum men var också fodervärd för en trumpet som tillhörde orkestern. Den lär ha mått bättre av att användas och Börje blåste i den ibland. Jag var inte lite stolt när jag första gången fick ljud i trumpeten. Jag kan ha varit 5-6 år då. Johan Haag var far till Gösta Haag som under lång tid hade en professionell orkester i Stockholm. Så det har alltid varit mycket musik i min släkt.


Här kan du lyssna till min mamma, 92 år, när hon sjunger
"I en röd liten stuga" vid ett besök i föräldrahemmet Hagfallstorpet
30 augusti 2008. Både på Solgärdet och på Malbacken sjunger hon gärna

Min mor Ingrid som numera bor på Solgärdet i Sunnansjö har tidigare bott här i huset på Hagfallstorpet hela sitt liv, i den röda lilla stugan som syns på den svart-vita bilden till höger. Bilden är från 1940-talet, troligen 1946. Stugan i bakgrunden som den såg ut då - som så många andra stugor i Rävvåla på den tiden. Jag sitter mellan mina föräldrar på en flugsvampsmöbel, designad och tillverkad av snickaren Säflund i Strömmingsbäcken.
Föstret i rummet på övervåningen där jag föddes står öppet.

Huset är nu utbyggt och gult:

"Storfars raka", Avgrävd ??

Bilden ovan från tidigt 1920-tal då nya vägen till Sunnansjö byggdes. I fonden ser man Rävvåla hytta med sin höga skorsten där röken visar att hyttan är i full drift.
Kortet taget förmodligen vid parkeringen vid Saxdalens Minilivs.


En längre tid har en stor vattensamling i diket vid Neregårds samlats, vilket tyder på att trumman under vägen är igensatt.

Måndag 15 september 2008 startade arbeten med att åtgärda detta.
Under arbetets gång visade det sig att gamla vägtrumman utgörs av en stensättning av samma utförande som på bilden ovan, denna har nu rasat igen. Vägbanan har under årens lopp höjts ordentligt minst två gånger, stensättningen har därvid förlängts med dels ett plåtrör dels betongrör.

Ny trumma av nya tidens material, skall nu ersätta den gamla stensättningen.

Under min uppväxt på 1950-talet fungerade "Storfars raka" som byns street-race bana, där vi släppte lös hästkrafterna i både motorcyklar och bilar, även trimmade moppar provades här, särskilt de gånger vägen var nyvattnad med lut från Säfsens Pappersbruk och vägskrapan gjort sin tur mellan Brattjämna och Sunnansjö, det var naturligtvis grusväg på den tiden.

Hälsningar Lars-Åke