Vinter men också sommarminnen

En envis förkylning har följt mig till och från sedan juldagen. Och vintern gör ibland att man är glad att få vara inomhus. Men vintern har ju också sin tjusning. Vår hund Nikita ser dock till att jag får frisk luft varje dag. Däremot har det inte blivit några vandringar med kameran som jag tänkt. Men visst är vintern fin. Här två bilder tagna från vår balkong och veranda för några dagar sedan. (Klicka på bilderna för att förstorade bilder).

Men snön på träd och luft- ledningar hindrar ju inte tankarna från att gå tillbaka till gångna somrar.

Som när jag i början av maj 2006 gick förbi Stackar- berget där man förut hade utsikt över hela Saxdalen, Saxen och Saxberget.

Nu är skogen på väg upp och skymmer redan stora delar av utsikten. I två gluggar såg jag två områden som varit centrala i Saxdalens historia.

I gluggen vi ser till vänster har mycket förändrats under åren. När jag växte upp (40- och 50-talet) var jag ofta vid Slam- havet, det avfall från Långfallsgruvan som orenat släpptes ut i Saxen tills det fyllt en stor del av sjöns södra del.

Där fanns då fortfarande järnvägsvallen där man kört ut sligvagnar och tippat i de pråmar som sedan drogs av en ångbåt över Saxen, genom Ullnäsnoret och vidare till Ludvika.

Bryggan där båtarna lade till fanns också kvar och ett pumphus som låg på den stenläggning som byggts mot vattnet. I bilden ovan låg tidigare både en hytta och ett anrikningsverk. Hit gick en linbana från Långfallsgruvan ner till anrikningsverket. Linhjulet som monterades upp förra sommaren framför Saxenkiosken är kanske den mest påtagliga lämningen efter den tidiga bergshanteringen. Hela området har sanerats och piffats upp betydligt och vi kan se sommaren an med tillförsikt. Då kommer Saxenstranden att vara ett attraktivt område och badplats.

Den andra bilden från Stackar- berget visar däremot ett avsnitt av byn som inte förändrats så mycket under tidens gång. Den senaste stora förändringen var väl när det som då kallade Nya vägen byggdes, numera Saxenvägen och den del som ofta kallas Storfars raka.

På bilden ses tre av de centrala bondgårdarna som fanns i byn: Storfars närmast, ner mot vattnet bakom Stora sten och till vänster i sluttningen: Neregårds. Båda gårdarna är välbevarade och i gott skick. Den tredje gården i mitten längst upp mot skogen: Oppigårds har däremot förfallit under många år.