Ofrivilligt vinterbad i branddammen i Oxbrobäcken

Under skoltiden i Saxdalen brukade jag sällan gå raka vägen hem efter skolan. Jag dröjde mig gärna kvar hos någon kompis efter vägen. Ibland hittade vi på olika sysselsättningar efter vägen, ibland kanske lite hyss. En vårvinterdag efter skolan var jag på väg ner mot Oxbron med spark. Jag tror att min granne och lekkamrat på Malbacken Kjell Persson var med men jag är inte säker. Däremot är jag säker på att Lennart Larsson från Sörbyn var med.

Lennart och jag fick ett infall att åka över isen på den branddamm som då låg alldeles ovanför Oxbron. Det var ju vinter men det var strömt vatten under isen och det bar sig inte bättre än att isen började knaka. Lennart åkte först på sin spark och jag efter och när det började knaka försökte jag sparka på för att komma över fort till andra sidan. Men det var för sent. Lennart hann upp på land men isen under mig sprack och jag sjönk ner.

Som tur var var dammen då ganska grund. Jag antar att den en gång varit betydligt djupare men sediment hade väl avlagrats och minskat bottendjupet. Jag var inte så långt från land på andra sidan - mot Johnssons affär till - när jag sjönk ner och kunde gå på botten in till land. Vattnet stod över knäna och jag blev ordentligt rädd.

Det var ju kallt och jag borde naturligvis ha gått in till farmor och farfar för att torka innan jag gick hem. Det var ju bara 100 meter dit. Men jag skämdes och ville inte visa hur dum jag varit. Så jag gick varken till farmor och farfar eller hem. Nej, jag följde med Lennart Larsson hem och stannade tillräckligt länge där så att mina våta byxor hann torka. Men jag gick aldrig mer över isen på branddammen vid Oxbrobäcken..