Ett par lokala tidningsnotiser från 1903

För mig är det spännande att leta efter lokala nyheter i gamla tidningar. En tacksam källa är tidningen Dalpilen som gavs ut i Falun från 1853 till 1926. Kungliga biblioteket i Stockholm, KB, har digitali- serat tidningen som kan läsas på Internet. Här ett smakprov från det 110 år gamla numret daterat den
27 februari 1903: 
  

Webbadressen till sökformuläret för de digitaliserade tidningarna är:

  

http://magasin.kb.se/searchinterface/search_newspaper.jsp 

  

Man kan använda sökord eller fri text och välja vilken tidning man vill söka i. Det finns ett 25-tal tidningar. Sökning efter "Räfvåla" i alla tidningar ger t.ex. 184 träffar, "Rävåla" ger 135 träffar och Rävvåla, (den senaste officiella stavningen av ortnamnet), ger 57 träffar. 

     

Resultatet av varje sökning blir en lista med miniatyrbilder av de sidor som innehåller den sökta texten samt länkar till varje sida som innehåller texten. Bilden kan sedan förstoras till önskad grad och förflyttas i höjd- och sidled på bildskärmen. Prova gärna!

Hajen, en farlig fisk?

Jag var 12 år. Min familj gjorde ett av våra besök hos min moster Ester på Hantverkargatan i Stockholm. Vi pas- serade en stor bokhandel på S:t Eriksgatan och jag blev helt fascinerad. Ett av de jättestora skyltfönstren var fyllt med ett stort antal exemplar av boken "Den tysta världen" av fransmannen Jacques-Yves Costeau.

 

Jag tror att en av anledning- arna till att jag blev så intres- serad av boken var omslaget. Hur skulle det gå för dykaren som kämpade mot en bläck- fisk?

 

Det här var en tid före jul och långt över allt annat på min önskelista med julklappar var boken Den tysta världen. Och min önskan slog in: I ett av julpaketen fanns den stora fina boken som jag fortfarande beundrar.

 

Boken är kanske den bok som jag läst mest av alla böcker. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag blev en stor beundrare av Jacques- Yves Costeau, inte bara för hans mod (som jag anade av bokens omslag) utan mest för hans systematiska,  vetenskapliga forskning som han bedrivit och som han fortsatte med under hela sin långa verksamhet som oceanograf. 

  

 För den som är intresserad av film kanske det imponerar att Costeau vann tre Oscars för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol 1964). Han fick också Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes1956.

 

Costeau blev för mig en idol som gjorde att jag själv blev sportdykare och utbildade mig  hos Göran Boströms Uppsala Dykarskola. Det gav en hel del erfarenheter, bl.a. var jag helt under isen en vinter på 60-talet - i Öregrunds hamn. Men allt avlöpte enligt planerna och är en er- farenhet som jag fortfarande njuter av. 

Men där fanns väl ingen haj? Nej inte vad jag kunde se, även om sikten inte var mer än ca 10-15 m. Och då var jag mer fokuserad på det hål i isen 20 meter bort där jag kunde komma tillbaka till övervattensvärlden.

 
Haj - träffade jag däremot på när jag var på hemväg från en arbetsperiod i Guyana i Sydamerika.
 
Jag hade länge drömt om att komma till Trinidad som jag hade haft en hel del felaktiga uppfatt- ningar om. Vid den här resan kom jag dit. På väg till Guayana hade jag flugit från Caracas, huvud- stad i Venezuela, till Trinidad och Tobagos internationella flygplats Pirko Internationl Airport. 
 

Jag anlände tidigt på morgonen och stannade hela dagen på flygplatsen som är den flygplats jag trivts bäst på under alla mina resor.

Bilden nedan visar den "kostym" som vann första pris vid föregående Karneval i Trinidad. Kostymen var ca. fem m hög och ca. sju m bred och bars av en person. Bilden från flygplatsens avgångshall. Klicka för förstoring!
 

Vinnande "kostym" från 2002 års karneval på Trinidad.

På åter- vägen från mitt arbete i Guyana stannade jag ett dygn i Port of Spain, huvud- stad i Trinidad och Tobago. På kvällen unnade jag mig en god middag på hotellet. Av hovmästaren blev jag föreslagen en buffé som innehöll det mesta av landets bästa specialiteter. Han påpekade dock att menyn inte innehöll haj!

Jag beställde buffé-menyn och njöt av alla de smakfulla rätter som ingick. Men innan jag blev för mätt kallade jag på hovmästaren igen och frågade om jag kunde utöka min meny till att också omfatta haj?

Det gick bra och min förväntan att det skulle vara ett segt, smaklöst fiskkött kom helt på skam. Efteråt var jag tacksam för att jag tillät min nyfikenhet på exotiska maträtter ta överhand över min rävvålianska snålhet. Idag är jag mycket glad över min erfarenhet av haj som inte bara smakade bra utan också har visat sig vara mycket mindre farlig än sitt rykte. Hajarna runt Trinidads kust är också små. 

Fransmannen Jacques-Yves Costeau inspirerade mig inte bara till att äta haj på Trinidad utan också till att bli sportdykare med minnesvärda efterenheter från både undersidan av isen i Öregrunds hamn och från många dykningar runt Öddö med min skolkamrat Ragnar Wilhelmsson. 

Ett minne från Öddö är när Ragnar kommit på besök och vi dök med våtdräkter och lufttuber nära Blötebogens brygga en helg med ganska många helgfirare på stranden: När vi kom upp till ytan var det några förfriskade helgfirare som blev rädda och ropade: "Är det krig?" Jag antar att det är en djupt rotad föreställning bland kustbefolkningen att fienden kan komma upp ur havet.

En liknande reaktion fick vi senare när vi dök för att se hur mycket sjunktimmer det fanns mellan ön Stärtan utanför Sunnansjö och fastlandet där det tidigare legat två sågverk. En person på land hade observerat oss simmande och dykande i våra svarta våtdräkter. Han trodde att det hade kommit in sälar i Väsman.

Introduktion till Skidorten Saxdalen

Saxdalen har kanske inte varit känt som någon stor skidort men boende här har säkert åkt skidor så länge som det bott folk i byn. En historiskt skidtävling som gick genom Saxdalen var Ludvikaloppet, ett långlopp på 50 km. Också andra mer lokala skidlopp fanns tidigare i byn.

Idag är vi inne i en ny era med en annan typ av spår som har byggts upp och fortfarande är under uppbyggnad.

En av de personer som bidragit med stora arbetsinsatser för att förverkliga Skidorten Saxdalen är Rolf Pålsson. Han har också bidragit med bilder och text i den följande beskrivningen. Tilläggas bör att Saxdalen också har en aktiv skoterklubb med det anrika namnet Räfvåla Skoterklubb som också bidrar till spåren och delar fritidsupplevelserna med vandrare och skidåkare. Det finns plats för alla!

Njut av Rolf Pålssons bilder och berättelse som följer här (klicka på bilderna för att se dem förstorade):

Ljungåsen är det ställe dit många inom Ludvika kommun tar sig för att åka skidor. Några har kanske noterat spåret som viker av från Myrrundan och även sett skylten som pekar mot Saxdalen.

Finns det skidspår i Saxdalen? Jo, de flesta i byn känner till elljusspåret men det finns flera spår. Med mycket ideellt arbete och pengar från Landsbygdsutveckling och Stena Renewable Energi (Vindbonus) så har vi idag ca 25 km spår. Eftersom märkning av spåren inte varit klar har vi inte gjort någon reklam för våra spår men nu är vi nästan klara. Mina indiska arbetskamrater brukar säga ”vi är klara, men inte än”.

Under våren kommer vi att sätta upp en informationstavla vid sjön. Tavlan är klar men inte fundamentet. Kartan på informationstavlan återfinns även på saxdalen.se

Start och mål för vandringsleder och skidspår är vid kapellet. Där finns skyltar som hjälper dig att komma rätt.

För att komma till Ljungåsen går skidturen över åkrarna vid skolan

och vidare genom Skolskogen.

Efter 2 km kommer vi till Dammarna, där vi har två slingor på ca 3 km vardera. Dammarna är det område där den del av malmen från gruvan som inte blev till koppar bly eller zink hamnade. Området var tidigare en djup ravin. Ravinen bildades i slutet av istiden då vattnet från Olsjö-issjö, som låg på 212 meter över havet, fann ett utlopp österut och Räfvåla-issjö bildades. I Räfvåla-issjö stack bara 10 m av Stackarberget upp. Lars Åhlstöm har beskrivit det här i Gränge nummer 21.

Efter Dammarna börjar ”klättringen” mot Ljungåsen - eller för att vara mera korrekt Boberget.

Här låg Saxbergsgruvan. Det finns idag inga byggnader kvar.

Ge dig tid att vända blicken, vi är nu 375 meter över havet och Väsman som vi ser i bakgrunden ligger 155 meter över havet.

Sträckningen från Långfallet, där Saxbergsgruvan låg, och fram till Bomossen är den del av spåret som ger den största naturupplevelsen. Vid Ranmossen finns en stuga som Saxdalens IF delar med skoterklubben.

Spårets högsta punkt 415 meter över havet. Vindkraftverket till höger ligger på Bobergets topp.

Efter 10 km kommer vi till Myrrundan som är en del av Ljungåsens spårsystem.

Tänk på att ta det försiktigt i backarna på väg tillbaka till Saxdalen!

Trångt under broarna när båtarna växer

Biggest in the world - störst i världen. Det uttrycket hörde jag ofta i min barndom och det gällde för det mesta företeelser i USA.

Under helgen blir uttrycket aktuellt igen. Världens största kryssningsfartyg "Oasis of the Seas" lämnar varvet i Åbo i morgon för att gå över Östersjön, genom Stora Bält och Kattegatt och Skagerrack på väg till Florida.

Kl. 21.30 på lördag kväll beräknas fartyget passera genom Stora Bält i Danmark. Det jättelika fartyget är 362 m långt (=avståndet mellan grillplatsen på Saxenstranden och "Johans båthus" vid Stackarbergslandet), 63 m brett och 72 m högt över vattenytan. Ett litet problem är att högsta segelhöjd under Stora Bältbron är 65 m - ca. sju m lägre än fartygets höjd!

Så var det också när vi hade ångbåtstrafik till Saxdalen och Grangärde. Det löstes genom att de ångbåtar som skulle gå under broarna i Ullnäsnoret och Stensbo noret utrustades med fällbara skorstenar. Före ångbåtarnas tid när vi hade segelskutor på Väsman var det en lite större operation att komma under broarna för att komma till Saxen i Rävvåla och Björken och Bysjön.

Jag vet inte om de största segelskutorna, Bergslagsskutorna Lövsjön och Lindesberg någonsin gick under broarna. De var fullriggare med tre master och lastade 85 ton. Däremot vet jag att de tre tvåmastade segelskutor som ägdes av Nyhammars Bruk: Rud, Skuld och Verdandi gick under broarna. Från Björken till Väsman var man då tvingade att hala alla segel och fälla masterna två gånger för att komma under broarna vid Stensbo noret.

En modifi- ering av "Ullnäs-metoden" kommer att användas i Stora Bält på lördag. Fartygets skorsten har gjorts tele- skopisk så att toppen kan sänkas till nivån 64,75 m över vattenytan: Det blir då 25 cm luft mellan bron och fartyget. Den finessen kostar 15 miljoner kr extra och kommer att användas bara en gång, nu på lördag.

För att öka säkerhetsmarginalen ytterligare kommer man att utnyttja tidvattnet. Ebben ska sänka fartyget med ytterligare en meter. Om fartyget körs med max tillåten hastighet (20 knop) under bron gräver det ner sig ytterligare ett par decimeter i vattnet och då räknar man med att det ska bli 1½ meter luft mellan brospannets undersida och fartygets topp. Om man har räknat för snålt på marginalen får ni säkert reda på det på nyheterna på lördag kväll!

Oasis of the Seas kommer att kryssa i Karibien med Fort Lauderdale som hemmahamn. Biljettpriset för en veckas kryssning blir som billigast 6 600 kr per person. Vill du ha en svit med balkong på 17:e våningen kostar veckan 60 000 kr för två personer enligt svensk press. Men tittar man på företagets egen webbplats ser man att det gäller fyra dagar. Veckopriset efter den fyradagars jungfruturen blir då från 9 910 kr till 37 420 för Deluxe/Suits. Båten kostade 11 miljarder kronor att bygga.

http://www.oasisoftheseas.com/

Några historiska data om båttrafiken på Väsman och anknytna sjöar:
1910 ca. Nyttotrafiken med segelskutor på Väsman upphör
1913 Dan andersson tillfällig flottare på Väsman
1916 Höjning av vattenståndet i Väsman godkänns
1947 Ångbåten Grangärde togs upp
1948 Sista upphanling av segelskutor i Väsman
1950 Ångbåten Tyr togs upp ur Väsman och flyttades till Siljan
1950 Ångbåten Grangärde såldes till Västerås
1960 ca. Nya Ullnäsbron får en fri höjd av 2 m.

Jag hade en gång en båt...

Sjön, havet och båtar har alltid fascinerat mig. Så långt jag kan minnas bakåt i tiden så var Stackarbergslandet, Sandlandet och Smedtorpet, alla på Saxens östra sida platser som jag älskade att besöka. Men också på andra sidan av sjön trivdes jag. Jag var ganska ofta hos Lindéns eller Erik Jans på östra sidan.

Varje sommar var jag med min mamma minst en gång till Erik Jans för att tvätta mattor. Det var inte så mycket mattvätt för mig men jag hade alltid full sysselsättning vid strandkanten och att vara vid sjön var aldrig tråkigt.

Vid Slamhavet var jag också när jag var liten, med min farfar som hade båt och han hade båten lite norrut vid en brygga vid Neregårds land. Där hade också Alfred Heij sin båt och jag fick också åka i den ibland. Min morbror Elis hade också en båt som låg vid Stackar-bergslandet. Alla båtarna hade det gemensamt att de var hårdstartade.

Som pojke var det ett äventyr att vara med vid sjön och i båtarna. Många gånger hade jag nog gett upp hoppet om att motorerna skulle starta men ändå minns jag inte att vi någon gång när vi fick ro tillbaka utan att motorerna startat. Båtägare på den tiden fick ha tålamod!

På bilden till vänster sitter min mamma och jag i aktern på farfars (Karl Fredriksson) båt vid ångbåts-bryggan vid Slamhavet.

Min farmor Frida är också med på bilden. Jag åkte många gånger med farmor och farfar på turer ut på Väsman i den här båten. Den hade en Sjöstrands-motor, en inombordare som gick bra när den en gång startat.

Jag finns också med på en annan båtbild från nästan samma plats: Min morbror Elis Haag i sittbrunnen och bredvid båten min far Harry och Rune Heij.

Jag antar att det här var morbror Elis båt som håller på att vårrustas men det skulle också kunna vara Alfred Heijs båt. Om någon kan ge mig information om båten är jag tacksam.

Till vänster om båten syns pumphuset som låg på södra sidan av den järnvägsbank där man körde ner slig från anrikningsverket för att tippa ner i de pråmar som sedan bogserades med ångbåt till Ludvika. Bryggan på den tidigare bilden låg direkt norr om järnvägsbanken.

Från den bryggan startade Ahrenbergs rundflygturer när jag gjorde min första flygtur. När jag var lite äldre, 13-14 år startade vi från bryggan när vi åkte vattenskidor ett par somrar. Härifrån utgick tidigare de ångbåtsturer som var populära under ångbåtsepoken. Ångbåtarna blev inte bara fraktfartyg utan också nöjesfartyg med utflykter till t.ex. Mässanslandet. Det förekom musik på ångbåtarna i Väsman och man dansade säkert både på båtarna, på bryggor och på land när man lagt till.

Någon gång i skarvet mellan 60/70-talet hade jag och min sambo en segeleka i Solhagviken i Väsman. Vi köpte den i Knäm i Bohuslän och seglade ganska mycket i Västkustens saltvatten när vi arbetade på Ludvika barnkoloni Brevik innanför Bohus Malmön. Jag ringde på en annons i Bohuslänningen. En äldre kvinna svarade: Ja den ligger på land vid stranden, sväng till vänster vid Esso-tappen i Knäm och kör ner till vattnet! Det gjorde vi och köpta båten, en GKSS-segeleka.

Vid Brevik lärde vi oss att segla och också att en båt mår bäst av att ligga fritt i vattnet förtöjd vid en boj eller ett säkert ankare. Så låg den ett par år i Väsmans vatten i Solhagviken innan den såldes och blev fick sin hemmahamn i Lindesjön vid Lindesberg.

Väsman och Saxen sköljer

Saxdalen blogg försöker spegla årstiderna och en av de viktigaste händelserna när det gäller vinterns uttåg är ju när sjöarna blir rena från sin is. Det är just nu. Vissa iakttagare har t.ex. sagt att Väsman sköljde för två-tre dagar sedan. Men jag har åkt längs både Saxen och Väsmans stränder och sett att stora delar fortfarande är isbelagda. Det är förstås ingen is som man åker skridsko på men ändå. Nu är det söndagsmorgon men så sent som igår eftermiddag var jag ute vid stugan i Mässan och där låg isen kvar från stranden ut på halva fjärden.

Vid Stensbo var det öppet längs hela stranden men på södra sidan av sjön kyler en svinkall sjövind så städningen i stugan var mer kylslagen än väntat. I Sunnansjö har infarten till Sunnansjö hamn, Herrgården, varit fri från is i flera dagar men mellan Stärtan och Flintuddarna har isen legat kvar. Så det är svårt att säga exakt när Väsman och Saxen sköljer men jag skulle tippa att i morgon 20 april kommer det allra mesta av de två sjöarnas yta att vara isfri. Det är ett helt genomsnittligt år.

På land har vi bara små kvarblivna snöhögar medan det gått att räfsa löv på många stora, torra ytor. Den "träck" som jag skrev om för en tid sedan är borta och nu är det fast mark under bilhjulen på vår gårdsparkering.

Ett sorgligt vårtecken som vi har fått dras med under flera år nu är att det grus som vi haft på vår lokala infart på Malbacken nu ligger som två vallar på sidan av det som var en väg och dessutom blandat med en hel del matjord från det som förra året var kanter på våra gräsmattor. Stordriften har tydligen fått till följd att våra vägar är alldeles för smala för de stora maskiner som ska ta bort vår snö på vintern. Då hjälper det ju inte heller att köra på eget grus på sommaren, det blir bara högre jord/grus-vallar på sidan av vägen efter vinterns plogning. Det borde vara skillnad på plogning och plöjning men det verkar det inte vara.

Mitt i sommaren

Så här mitt i vintern - och i en riktig vinter - nästan som förr i tiden, då är det svårt att tänka sig den härliga svenska sommaren med varma dagar. Semestern brukar ju också för de flesta inffalla under sommaren och vara en positiv avvikelse från "det vanliga vardagslivet". Men kom ihåg att sommaren inte alltid är så härlig!

Jag vill ge ett exempel med en upplevelse som jag aldrig glömmer. Det var inte enbart obehagligt. Det var också spännande...

Min morbror Elis Haag arrenderade under många år en fäbodstuga i Mässan. Den låg på ett skifte som hörde till Sunnansjöböndernas mark. Där hade funnits flera fäbodar och flera fäbodstugor fanns fortfarande kvar. När jag var liten hade fäbodlivet i Mässan upphört, tyvärr, för när jag nu börjat intressera mig mer för fäbodkulturen och livet runt Väsman längre tillbaka i tiden så har jag förstått att Mässan för många, inte bara för mig, var förknippat med positiva upplevelser.

Under segelfartygens tid på Väsman var det ett hårt arbete att segla de sjöfraktande segelfartygen mellan Ludvika, Sunnansjö och Grangärde. Men åtmintone för de större skutorna var det nödvändigt med vind för att överhuvud taget kunna ta sig någonstans. Då var det inte alltid något obehagligt för sjömännen att få stiltje. De tog sig då gärna in till Mässan. Där fanns mycket av livets goda på sommaren. Mat, mjölk, smör, sol, värme och fäbodkullor som också tyckte det var stimulerande med ett besök av sjömän...

Men nu var jag alltså i Mässan och jag gissar 10-12 år gammal. Jag tyckte mycket om min morbror Elis och hans hushållerska (det hette ju så då) Gerda som ofta var i Mässan. Elis hade motorbåt som låg vid Stackarbergslandet. Den gick ganska fort för att vara på den tiden och det tog kanske 30-40 minuter att åka till Mässan när vädret var bra.

Nu hade Elis och Gerda besök av en flicka från Ervalla. Hon hette Mariann och var i min ålder och vi hade åkt till Mässan en morgon och tillbringat en härlig sommardag vid det gamla fäbodstället. Elis och Gärda var nära vänner med Strand-Kalle och hans fru från Lyviken. De hade byggt ett hus på samma skogsskifte men alldeles nere vid stranden. Där fick Elis och Gerda lägga båten när de var i Mässan.

På eftermiddagen gick vi ner till Strand-Kalles för att som alltid ha en trivsam samvaro med Kalle och hans fru. Kalle var dragspelare men jag minns aldrig att han hade dragspelet med sig till stugan men det var aldrig tråkigt i hans sällskap. Han var en mysig person och det var alltid skratt och stor trivsel tillsammans med honom. Mariann och jag trivdes också bra tillsammans och vi hade inte långsamt med de fyra vuxna. När det började bli dags för hemfärd drog mörka moln upp över Låsberget och Broby och det visade sig snart att ett ordentligt åskväder startade.

Vi avvaktade i stugan, där var varmt och mysigt och sjön lockade inte så som vädret nu var. Det blev ett stort fyrverkeri av blixtar och dunder och det fortsatte över hela västra Väsman och det höll på i flera timmar. Nattmörkret kom men blixtarna fortsatte under förnatten att ofta lysa upp himmel och vatten innan det avtog ungefär vid midnatt.

Då gick vi ner till den genomvåta båten för att åka hem till Saxen och Saxdalen. Båten hade ingen ruff som man kunde gå in i men där ruffen i så fall skulle ha funnits fanns en ganska stor plan yta i fören där man kunde sitta, en slags utomhus förpik. Båten hade aktersnurra som inte alltid var så lättstartad och när den väl startade ville båten gärna sticka fören högt upp i vädret, speciellt när Elis åkte ensam. Men nu var vi fyra personer ombord och Mariann och jag fick lägga oss på det triangelformade taket till ruffen om den hade funnits. Det blev nu i stället en utomhusbädd. Elis och Gerda bredde över oss några jackor eller vad det var så att vi inte skulle frysa.

Efter ganska många försök... det kändes som oändligt många - startade motorn. Det var en lågvarvig Archimedes om jag minns rätt. Den hade en stor trebladig propeller som när den startat gav båten en ansenlig fart. Båten var en typ av plattgattad snipa, en god sjöbåt, lite rank men bra i krabb sjö.

Vi frös Marianne och jag och jag kände det som en evighet innan vi kom fram till Stackarbergslandet i Saxen. Det var augusti och mörkt och det hade åskat och spöregnat i timmar. Men vi var nu på land igen ochElis och Gerda frågade om Marianne och jag ville gå före hem. De skulle packa ihop och göra fast båten. Och i den situationen fanns det ingenting som Marianne och jag önskade mer än att så fort som möjligt komma in i stugvärmen.

För mig var det nu helt och hållet på hemmaplan och Marianne litade på att jag skulle hitta vägen hem så vi gick iväg. Det regnade fortfarande lite till och från. Jag hade kortbyxor och jag minns inte om Marianne hade kjol eller kortbyxor men vi var båda barbenta när vi började den lite skrämmande vandringen för att komma högst upp på Malbacken.

Vi gick genom skogen fram till Spjutens och sen vägen fram till anslagstavlan mitt emot gödselstacken vid Rättar-Kalles. Där började vi bestigningen av Malbacken. Ja det kändes som ett stort hinder att ta sig uppför backen den här natten. Jag var glad att inte vara ensam och jag kände att Mariann kände sig trygg med mig. Det som gjorde den här vandringen till en oförglömlig upplevelse var att Malbacken var som en bäck av allt skyfall och att det var hudratals grodor på vägen.

Grodorna hoppade förstås, som jag gissar att grodor gör mest när de utvecklats till grodor och överraskats av åska och skyfall under en augustinatt. Och de hoppade på våra ben. Vi såg knappast någonting, det var ju mitt i natten. Men vi kände! De klibbiga grodorna var överallt - och som vi tyckte - speciellt på våra ben.
Jag kan stolt säga att jag inte har nogon grodfobi men den här natten var grodorna inga trevliga djur. Men vi gick säkert ganska fort uppför Malbacken och kom hem till Elis och Gerda. De kom också efter en stund och jag kunde gå in till mina föräldrar och lägga mig och sova. Jag minns inte riktigt hur oroliga mina föräldrar var men de var inte arga och troligen var de tacksamma för att vi inväntat bättre väder innan vi gav oss ut på sjön, även om det blev sent.