Mitt i sommaren

Så här mitt i vintern - och i en riktig vinter - nästan som förr i tiden, då är det svårt att tänka sig den härliga svenska sommaren med varma dagar. Semestern brukar ju också för de flesta inffalla under sommaren och vara en positiv avvikelse från "det vanliga vardagslivet". Men kom ihåg att sommaren inte alltid är så härlig!

Jag vill ge ett exempel med en upplevelse som jag aldrig glömmer. Det var inte enbart obehagligt. Det var också spännande...

Min morbror Elis Haag arrenderade under många år en fäbodstuga i Mässan. Den låg på ett skifte som hörde till Sunnansjöböndernas mark. Där hade funnits flera fäbodar och flera fäbodstugor fanns fortfarande kvar. När jag var liten hade fäbodlivet i Mässan upphört, tyvärr, för när jag nu börjat intressera mig mer för fäbodkulturen och livet runt Väsman längre tillbaka i tiden så har jag förstått att Mässan för många, inte bara för mig, var förknippat med positiva upplevelser.

Under segelfartygens tid på Väsman var det ett hårt arbete att segla de sjöfraktande segelfartygen mellan Ludvika, Sunnansjö och Grangärde. Men åtmintone för de större skutorna var det nödvändigt med vind för att överhuvud taget kunna ta sig någonstans. Då var det inte alltid något obehagligt för sjömännen att få stiltje. De tog sig då gärna in till Mässan. Där fanns mycket av livets goda på sommaren. Mat, mjölk, smör, sol, värme och fäbodkullor som också tyckte det var stimulerande med ett besök av sjömän...

Men nu var jag alltså i Mässan och jag gissar 10-12 år gammal. Jag tyckte mycket om min morbror Elis och hans hushållerska (det hette ju så då) Gerda som ofta var i Mässan. Elis hade motorbåt som låg vid Stackarbergslandet. Den gick ganska fort för att vara på den tiden och det tog kanske 30-40 minuter att åka till Mässan när vädret var bra.

Nu hade Elis och Gerda besök av en flicka från Ervalla. Hon hette Mariann och var i min ålder och vi hade åkt till Mässan en morgon och tillbringat en härlig sommardag vid det gamla fäbodstället. Elis och Gärda var nära vänner med Strand-Kalle och hans fru från Lyviken. De hade byggt ett hus på samma skogsskifte men alldeles nere vid stranden. Där fick Elis och Gerda lägga båten när de var i Mässan.

På eftermiddagen gick vi ner till Strand-Kalles för att som alltid ha en trivsam samvaro med Kalle och hans fru. Kalle var dragspelare men jag minns aldrig att han hade dragspelet med sig till stugan men det var aldrig tråkigt i hans sällskap. Han var en mysig person och det var alltid skratt och stor trivsel tillsammans med honom. Mariann och jag trivdes också bra tillsammans och vi hade inte långsamt med de fyra vuxna. När det började bli dags för hemfärd drog mörka moln upp över Låsberget och Broby och det visade sig snart att ett ordentligt åskväder startade.

Vi avvaktade i stugan, där var varmt och mysigt och sjön lockade inte så som vädret nu var. Det blev ett stort fyrverkeri av blixtar och dunder och det fortsatte över hela västra Väsman och det höll på i flera timmar. Nattmörkret kom men blixtarna fortsatte under förnatten att ofta lysa upp himmel och vatten innan det avtog ungefär vid midnatt.

Då gick vi ner till den genomvåta båten för att åka hem till Saxen och Saxdalen. Båten hade ingen ruff som man kunde gå in i men där ruffen i så fall skulle ha funnits fanns en ganska stor plan yta i fören där man kunde sitta, en slags utomhus förpik. Båten hade aktersnurra som inte alltid var så lättstartad och när den väl startade ville båten gärna sticka fören högt upp i vädret, speciellt när Elis åkte ensam. Men nu var vi fyra personer ombord och Mariann och jag fick lägga oss på det triangelformade taket till ruffen om den hade funnits. Det blev nu i stället en utomhusbädd. Elis och Gerda bredde över oss några jackor eller vad det var så att vi inte skulle frysa.

Efter ganska många försök... det kändes som oändligt många - startade motorn. Det var en lågvarvig Archimedes om jag minns rätt. Den hade en stor trebladig propeller som när den startat gav båten en ansenlig fart. Båten var en typ av plattgattad snipa, en god sjöbåt, lite rank men bra i krabb sjö.

Vi frös Marianne och jag och jag kände det som en evighet innan vi kom fram till Stackarbergslandet i Saxen. Det var augusti och mörkt och det hade åskat och spöregnat i timmar. Men vi var nu på land igen ochElis och Gerda frågade om Marianne och jag ville gå före hem. De skulle packa ihop och göra fast båten. Och i den situationen fanns det ingenting som Marianne och jag önskade mer än att så fort som möjligt komma in i stugvärmen.

För mig var det nu helt och hållet på hemmaplan och Marianne litade på att jag skulle hitta vägen hem så vi gick iväg. Det regnade fortfarande lite till och från. Jag hade kortbyxor och jag minns inte om Marianne hade kjol eller kortbyxor men vi var båda barbenta när vi började den lite skrämmande vandringen för att komma högst upp på Malbacken.

Vi gick genom skogen fram till Spjutens och sen vägen fram till anslagstavlan mitt emot gödselstacken vid Rättar-Kalles. Där började vi bestigningen av Malbacken. Ja det kändes som ett stort hinder att ta sig uppför backen den här natten. Jag var glad att inte vara ensam och jag kände att Mariann kände sig trygg med mig. Det som gjorde den här vandringen till en oförglömlig upplevelse var att Malbacken var som en bäck av allt skyfall och att det var hudratals grodor på vägen.

Grodorna hoppade förstås, som jag gissar att grodor gör mest när de utvecklats till grodor och överraskats av åska och skyfall under en augustinatt. Och de hoppade på våra ben. Vi såg knappast någonting, det var ju mitt i natten. Men vi kände! De klibbiga grodorna var överallt - och som vi tyckte - speciellt på våra ben.
Jag kan stolt säga att jag inte har nogon grodfobi men den här natten var grodorna inga trevliga djur. Men vi gick säkert ganska fort uppför Malbacken och kom hem till Elis och Gerda. De kom också efter en stund och jag kunde gå in till mina föräldrar och lägga mig och sova. Jag minns inte riktigt hur oroliga mina föräldrar var men de var inte arga och troligen var de tacksamma för att vi inväntat bättre väder innan vi gav oss ut på sjön, även om det blev sent.