Säsongsavslutning på Ludvika jazzklubb

Högklassig jazz på lunchrestaurangen. Kan det fungera? Ja tydligen. När jag flyttade från Ludvika kommun 1962 fanns Domus och Domus-restaurangen. Domus var - som jag nämnt i ett tidigare inlägg här i bloggen - en viktig puzzelbit i utvecklingen av mitt jazzintresse. Där kunde man "provlyssna" diverse jazzplattor som kommit ut. Man kunde tänja på gränserna, känna på det extremaste och till sist låta allt mynna ut i en musiksmak som kanske har sina udda ytterkanter (jag minns fortfarande hur jag kämpade för att ta till mig John Coltrain som sen blev en av mina idoler) men som alltid varit nyfiken och öppen för nya influenser både inom jazz och klassisk musik.

Nu stod jag där utanför Domus i tisdags kväll - ja nu heter det ju Gallerian - 47 år senare för att försöka komma in till Ludvika jazzklubb. Först trodde jag att jag hade missat något. Jag stod i huvudentrén och det fanns inte tecken på liv där, varken utanför eller innanför glasdörren. Men jag frågade en ensam cyklist som parkerade sin cykel utanför porten bredvid och han var tydligen på väg till samma upplevelse som jag. Han sa att han hade sett några personer gå in där.

På väg upp till restaurangen såg jag bossen för Ludvika jazzklubb Lasse Persson hälsa mig välkommen från högsta trappsteget. Det kändes skönt. Jag hade hittat rätt. Lasse och jag har ju varit kompisar i mitt tidigare liv i Saxdalen och jag vet ju vilken eldsjäl han är i Cassels och i Saxdalens Manskör men jag visste faktiskt inte att han var så jazzintresserad och motorn bakom Ludvika jazzklubb. Lasse och jag har väl sjungit många Taube-visor och andra folkliga kompositioner när vi var unga och inklämda i någon bil, på väg till olika dansställen i hemtraktens omgivning.

Innan det här inslaget blir för långdraget vill jag genast ge ett prov på vad Lasse och jag och alla andra lyckligt lottade som tagit sig till Galleriand denna afton fick uppleva:



Vad har jag för anknytning till den här musikupplevelsen förutom att jag känner Lasse Persson? Jo för det första känner jag också halva Ludvikagruppen i orkestern, Kjell Berglund. Vi var inte klasskamrater men skolkamrater på gymnasiet. Kjell och jag kom sedan båda till Uppsala och vi åkte tillsammans några gånger till och från Ludvika. Som student var ju samåkning en självklarhet när det var möjligt. Jag visste var Kjell bodde, att han hade andra musikaliska släktingar. Lilly Berglund kanske låter bekand men just nu minns jag inte om det är Kjells moster eller faster? Och inte visste jag att Kjell hade flyttat till England och Brighton. Jag har aldrig varit i Brighton. Och inte visste jag att Kjell varit studierektor på en folkhögskola där som samarbetade med Visingsö folkögskola. Däremot kände jag till samarbetet redan på sommaren 1966.

Den sommare fullgjorde jag andra delen av min nästan sex månader korta militära karriär - på Hästholmen norr om Ödeshög. Det var flera minnesvärda söndagkvällar det året när jag liftade från Grängesberg till Hästholmen med en flygvärdinna från Borlänge som också studerade språk på Visingsö folkhögskola och som hade halva sin språkkurs förlagd till Brighton! Jag fick faktiskt en sereverad flygstol i hennes bil den sommaren...

Hon hade dessutom en öppen sportbil - en pojkdröm som suttit i sen dess. Jag har glömt vad flygvärdinnan hette men jag är nästan helt säker på att bilen var en Triumph TR4. Den var inte bekväm att åka i med sin hårda fjädring (speciellt på gatstenarna längs södra utfarten från Örebro) men desto mer spännande med sin unga kulla vid ratten och vinden som väsnades men inte lyckades letade sig ner i den låga bilen där man nästan satt på golvet.

Nu glömde jag nästan att presentera musikerna som spelade på videon: Främre ledet från vänster Thord Önnerud saxofon, Kjell Berglund trumpet och Inger Hägglund piano. Bakom till vänster trummisen Kjell Hägglund och till höger Lars Tallberg bas. De båda blåsarna kommer från Ludvika medan övriga rest ända från Borlänge. Namnet Borvika 5 hoppas vi få höra mer av. Men innan dess kommer Kjell och Thord att höras ett par gånger - åtminstone - i Ludvika under sommaren.

Tänk hur saker och ting som är så långt ifrån varandra både i tid och rum... ändå hänger ihop om man bara tänker efter lite...