lördag 23 augusti 2014

Wallmans musik - både här och där

Då och då händer det saker i Saxdalen. En händelse 1962 fick långsiktiga konsekvenser för byn. Då fick Zinkgruvor AB en ny övermontör vid Långfallsgruvan, Olle Wallman. Han flyttade till Saxdalen från Garpenberg. Han hade med sig fru, tre barn och - som det skulle visa sig senare för den som hade ögon och öron öppna - en eller flera fioler.
Själv hörde jag ingen av de Wallmanska premiärspelningarna i Saxdalen eftersom jag samma år flyttade till Uppsala för studier.

Under mitt arbetsliv, 45 år i Uppsala och Örebro, besökte jag mina föräldrar i Saxdalen många  gånger och hörde då också Wallmännen (min egen flertalsform för medlemmar i den musikaliska släkten) då och då. Som hemvändande pensionär 2007 blev jag också styrelsemedlem i PRO Saxdalen tillsammans med Olle. Vi har också kämpat ihop i PRO:s boule-lag med skiftande framgång men alltid med bibehållet gott kamratskapet.

Musiken från Olle Wallman med söner är välkänd inte bara i Saxdalen utan långt utanför. Olle har t.ex. deltagit i samtliga 45 Bingsjöstämmor sedan stämmorna i Bingsjö startade. Numera deltar tre generationer Wallman i Bingsjöstämman.

Idag på Saxdalens dag var Wallmännen som vanligt med och bidrog till underhållningen med sina instrument. Då fanns också för första gången en färsk publikation med musik komponerad av Olle och Mats Wallman att köpa i Runnbergsgårdens handelsbod. Sjutton egna kompositioner i notskrift och med ackordsanalys av Roger Broberg.






























































Musikhäftet kostar 80 kronor och kan köpas av Olle och Mats Wallman eller beställas genom Saxdalen blogg.
  

torsdag 21 augusti 2014

lördag 16 augusti 2014

Kommer ni ihåg vädret i juli 2014

Det är inte så länge sen och vi kommer ihåg att det var varmt. Men hur varmt och hur var det med regn. Här är en återblick från väderstationen på Malbacken i juli.
  
















I diagrammet kan vi se hur varmt det var under juli månad. Den röda kurvan visar temperaturen.

Juli startade ganska sval med ca. 10 °C men på dagarna steg temperaturen till en första topp med 30,2 °C den 10:e. Månadens högsta temperatur 31,7 grader lästes av den 25 juli. Lägsta temperaturen under månaden var 7,0 grader den 2:a juli. Sedan höll sig nattemperaturerna med ett par undantag omkring 15 grader. Genomsnittstemperaturen för juli (dag och natt) var 14,1 grader.
















Högt lufttryck brukar hänga ihop med fint väder och tvärt om: lågt lufttryck och dåligt väder. Om vi jämför de två diagrammen för temperatur och lufttryck ser vi tydligt sambandet: När det är varmare väder är det högre lufttryck. Det är inte alltid så men ofta.

Högsta relativa lufttrycket (den gröna kurvan) inträffade 23 juli. Lufttrycket var då 1026 Hpa. Lägsta relativa lufttrycket lästes av i slutet av månaden, den 31 juli med 1002 Hpa.

Lufttrycket är i genomsnitt 1013 hPa och medellufttrycket i juli var 1007 hPa alltså något under det genomsnittet. Logiken med lägre lufttryck = sämre väder stämmer knappast för juli i år.

Regnet är också viktigt för hur vi upplever väderleken. På Malbacken fick vi 28 mm regn under juli. Det är mycket lågt jämfört med många områden i Sverige där stora skyfall lett till omfattande översvämningar. Vi har också haft ganska torrt i markerna och bruna torrfläckar på gräsmattorna.

tisdag 5 augusti 2014

Pajso - på Dan Andersson-veckans sista dag

söndag morgon fick jag ett telefonsamtal: Skulle jag kunna tänka mig att följa med till finnmarken för att dricka kaffe med tillbehör och äta medhavda smörgåsar?
  
Mitt svar blev Ja! Den som frågade var min på äldre dar nye vän Åke Åhlström i Sunnansjö, men - som man tidigare uttryckte det - barnfödd i Rävvåla (nuvarande Saxdalen).
  
Tidpunkten var väl vald, den nionde och sista dagen i årets längsta vecka: Dan Andersson-veckan. Vart hade då Åke tänkt sig ställa kosan? Jo, passande nog, till:

På grund av att både Åke och jag är något äldre än de nybyggda skogsvägar som nu finns i Dan Anderssons marker var det med viss möda vi letade oss fram till Pajso.
Trubaduren Åke Åhlström
  
Det blev inte till den något bredare å-del som det var tänkt men bron över Pajso med fin utsikt över Dan Anderssons omdiktade - ja det borde väl heta så - å, var ett vackert substitut för vår till-tänkta plats. Åke hade också medfört lätta stolar att sitta på och naturen försåg oss med ett stabilt bord för våra varma kaffekoppar.

Festen dokumenteras endast i denna bildrapsodi. Bilderna tarvar ingen förklaring, de talar bäst för sig själva. 
(Klicka på bilderna för förstoring!)
  





Åke Åhlström, också poet och ordbehandlare
Litteraturberget har försett oss med en mängd information om våra författare och poeter i vår trakt också om Paiso. Där finns också Dan Anderssons dikttext och ackordsanalys för ackompanjatörer. 



Utflykten dokumenterad av
Ola

söndag 3 augusti 2014

Att ta sig både vatten och is över huvudet

Nu är vi inne i årstiden sommar. På sommaren har vatten alltid varit spännande för mig och på vintern har isen varit ett tillhåll.

En stor del av sommardagarna under min skoltid i Saxdalen tillbringade jag och mina kompisar vid Nya dammen. Där badade vi i timtal, simmade och dök och drack medhavd saft och åt bullar. Jag lärde mig snabbt att simma men fick inte ta något simmärke första sommaren. Jag har för mig att jag var för ung. Men vår simlärare såg till att jag fick ett simkunnighets-diplom från Svenska livräddningssäll-skapet. Fordringarna var 100 m bröstsim och 50 m ryggsim.

Även när vi hade varma somrar i början av 50-talet så var vattnet i Nya dammen kallt. En ström av kallt källvatten från Saxberget och området upp till Saxbergsgruvan rann hela tiden genom dammen. Det kunde vara 17-18 grader på ytan men bara 1½ meter ner kunde det vara 12 grader. Speciellt i mitten av dammen kände man det kalla vattnet strömma runt fötterna så att man lätt fick kramp. Då kunde jag inte föreställa mig att jag någonsin ville bada i kallare vatten.
  
Som barn åkte min familj ett par gånger per år till Stockholm för att hälsa på min moster Ester. Vid ett stockholmsbesök på hösten/vintern 1954, jag var 12 år, gick jag längs St. Eriksgatan och tittade i skyltfönster. En bokhandel hade skyltat ett stort skyltfönster fyllt med bokent Den tysta världen av fransmannen Jacques-Yves Cousteau. Jag tittade länge och blev helt fascinerad, skyndade mig hem till min moster för att ivrigt tala om för mina föräldrar att den boken var vad jag ville få i julklapp.

Min önskan gick i uppfyllelse och jag njöt verkligen av jullovet den julen när jag lusläste boken om Costeaus undervattensäventyr. 

Efter studentexamen åtta år senare kom jag till Uppsala för att studera. Där fanns en dykarskola, Uppsala dykarskola, startad av brandmannen m.m. Göran Boström. Utbildningen skedde inomhus, i basängen i Centralbadet i Uppsala. 

Under sommaren gjordes dykningar utomhus, t.ex. i Fyrisån där man knappast såg handen framför sig om handen inte var nära cyklopögat. Också angenämare dykningar utomhus gjordes.

Den dykning jag minns bäst av alla dykningar med Uppsala dykarskola gjordes vintertid i Öregrunds hamn. Den kan motivera inläggets rubrik. Här tog vi oss is över huvudet. Isen var tjock i Öregrunds hamn där två hål sågats upp med ca. 20-25 meters avstånd mellan dem.

Alla dykare hade våtdräkt, nyloprendräkt, med ett skikt nylonväv mot huden och ett poröst gummiskikt utanpå. Våtdräkten släppte in vatten som sedan värmdes upp av huden och det uppvärmda vattnet skyddade mot det kalla vattnet utanför. Det betydde att man när man hoppade ner i vattnet först fick iskallt vatten ända in mot huden men när våtdräkten värmts upp blev det skönare.

Eftersom vattentemperaturen i saltvattnet var under 0°C under isen så var det en ordentlig köldchock att hoppa ner  i vaken innan kroppen värmt upp dräkten. Dagens övning gick ut på att simma under vattnet från den ena vaken till den andra. Vi simmade  en i taget. Alla hade livlina och en linvakt på isen. Han höll linan i andra änden och lagom spänd så att han kunde känna en nödsignal från dykaren och snabbt hala in dykaren vid ett nödläge.

Vi i dykarskolan hade inga problem med våra luftaggregat. De försåg oss med lagom mycket luft hela tiden. Däremot hade vi ett tillbud som kunnat bli allvarligt. En gästdykare från en annan klubb dök med oss och han hade ett luftaggregat från annan tillverkare. När han simmat ganska långt under isen frös hans luftregulator ihop i stängt läge och han fick ingen luft.

Just när han signalerat nödsignal i livlinan för att bli upphalad i vaken där han startat såg han att han bara hade en kort sträcka kvar till målvaken. Han började därför frenetiskt simma mot den vaken men orkade inte ta sig framåt. Hans vakt i andra ändan av livlinan hade helt enligt instruktionsboken börjat hala in linan med stor kraft. Han var också starkare än dykaren och efter en ganska lång tid var dykaren åter uppe ur den vak han hoppat ner i. Men han var ordentligt blå, av syrebrist men hämtade sig som tur var efter en stunds vila. Det hela slutade lyckligt.

Själv dök jag ganska mycket både inom dykarskolan och helt privat men aldrig ensam. Att vara två vid dykning är en viktig livförsäkring.