lördag 31 juli 2010

Teutonic eller Titanic?

Den här annonsen var införd i tidningen Dalpilen 7 december 1889. Då hade utvandringen till USA - som då kort och gott kallades Amerika - pågått en längre tid. Den startade i liten skala redan på 1630-talet när några pionjärer grundade kolonin Nya Sverige. Den stora utvandringsvågen nådde sin höjdpunkt efter det Amerikanska inbördeskrigets slut 1865.

Totalt utvandrade 1,3 miljoner svenskar till Nordamerika, främst USA under 1800-talet och början av 1900-talet. Många av oss som har förfäder och släkt i bygden har släktingar som emigrerade under den tiden.

Själv hade jag en morbror som flyttade till Chicago, en populär stad för dem som inte ville bli nybyggare och odla upp mark i svenskbygderna. Min morbror Martin är död men jag har haft tre kusiner i USA. Tyvärr har jag ingen kontakt med dem och jag tror att åtminstone en är död.

Många orsaker bidrog till utvandringen bl.a. missnöje med statskyrkans intolerans, monarkins konservatism och inte minst missväxt under åren 1867-1869. Läs mer om Emigrationen från Sverige till Nordamerika här.

Att alla inte klarade sig så bra i det nya landet var naturligt. Ett exempel på detta hittar vi i samma nummer av Dalpilen som annonsen ovan där också följande notis var införd:

Eftersom vi också bor i en gruvbygd var gruvo- lyckor inte heller ovan- liga i vår hembygd på den tiden.

Fartyget i annonsen längst upp Teutonic har ju ett namn som påminner om Titanic. Om annonsen högst upp varit från tiden efter april 1912  (då Titanic gick under) är jag ganska säker på att Teutonic döpts till ett namn som inte påminner om Titanic!

Mina barns gammelfarmor som var från Rusbodarna i Rävvåla reste som barn med sina föräldrar och bror till USA men reste tillbaka till Sverige efter något år. Jag tror att återresan hade något att göra med Titanic men minns inte hur. Vi kanske kan återkomma till den historien.

onsdag 28 juli 2010

Succé i Saxdalens Folkets Hus

Dan Andersson-veckan 2010 innebar för Saxdalens del en helafton i Saxdalens Folkets Hus. Ett program som på förhand - för en ganska nyligen återinflyttad Saxdaling, som jag själv - såg ut att vara: Ja kanske, visade sig vara en  succé. Som biljettförsäljare såg jag redan innan insläppet att intresset för kvällens föreställning var stort.

Kön utanför Folkets Hus innan portarna öppnades
Två säkra kort i kvällens föreställning fanns redan: Saxdaling- arna som måste beundras för deras idoga fram- trädanden och alltid av hög kvalitet. Både nya och gamla nummer på deras reportoir kändes mycket inspirerade och spelglädjen var större än någonsin.

Heidi Baier, har tidigare visat sin klass i Saxdalens Folkets Hus. Men i dag överträffade hon klart sin tidigare höga nivå med bl.a. mindre kända visor av Dan Andersson. Tyvärr var jag förhindrar att ta något bra foto av Heidi den här kvällen men det kommer säkert att ges många tillfällen framöver. Heidi är en etablerad del av den Dan Anderssonska kulturen!
Ing-Marie Lerström och Göran Israelsson
En ny bekantskap för mig och för många andra, eftersom de inte uppträtt tillsammans förut, var  duon Ing-Marie Lerström och Göran Israelsson. Den duon kommer att höra av sig i framtiden!

Kvällens program presenterades som alltid av Lasse Persson. En viss sordin både över kvällens framträdanden och Lasses presentation var det faktum att vår stora kulturperson från Saxdalen Bengt Emil Johnson gått bort. Bengt Emils mycket stora insats för kulturen inte bara i Saxdalen utan i hela Sverige gör att vi kan se fram emot många kulturevenemang i framtiden - likt det som här presenterade av Lasse Persson.

Lasse Persson, konfrencier framför Saxdalingarna

söndag 25 juli 2010

Hajen, en farlig fisk?


Jag var 12 år. Min familj gjorde ett av våra besök hos min moster Ester på Hantverkargatan i Stockholm. Vi pas- serade en stor bokhandel på S:t Eriksgatan och jag blev helt fascinerad. Ett av de jättestora skyltfönstren var fyllt med ett stort antal exemplar av boken "Den tysta världen" av fransmannen Jacques-Yves Costeau.
 
Jag tror att en av anledning- arna till att jag blev så intres- serad av boken var omslaget. Hur skulle det gå för dykaren som kämpade mot en bläck- fisk?
 
Det här var en tid före jul och långt över allt annat på min önskelista med julklappar var boken Den tysta världen. Och min önskan slog in: I ett av julpaketen fanns den stora fina boken som jag fortfarande beundrar.
 
Boken är kanske den bok som jag läst mest av alla böcker. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag blev en stor beundrare av Jacques- Yves Costeau, inte bara för hans mod (som jag anade av bokens omslag) utan mest för hans systematiska,  vetenskapliga forskning som han bedrivit och som han fortsatte med under hela sin långa verksamhet som oceanograf. 
  
 För den som är intresserad av film kanske det imponerar att Costeau vann tre Oscars för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol 1964). Han fick också Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes1956.
 
Costeau blev för mig en idol som gjorde att jag själv blev sportdykare och utbildade mig  hos Göran Boströms Uppsala Dykarskola. Det gav en hel del erfarenheter, bl.a. var jag helt under isen en vinter på 60-talet - i Öregrunds hamn. Men allt avlöpte enligt planerna och är en er- farenhet som jag fortfarande njuter av. 

Men där fanns väl ingen haj? Nej inte vad jag kunde se, även om sikten inte var mer än ca 10-15 m. Och då var jag mer fokuserad på det hål i isen 20 meter bort där jag kunde komma tillbaka till övervattensvärlden.
 
Haj - träffade jag däremot på när jag var på hemväg från en arbetsperiod i Guyana i Sydamerika.
 
Jag hade länge drömt om att komma till Trinidad som jag hade haft en hel del felaktiga uppfatt- ningar om. Vid den här resan kom jag dit. På väg till Guayana hade jag flugit från Caracas, huvud- stad i Venezuela, till Trinidad och Tobagos internationella flygplats Pirko Internationl Airport
 
Jag anlände tidigt på morgonen och stannade hela dagen på flygplatsen som är den flygplats jag trivts bäst på under alla mina resor.

Bilden nedan visar den "kostym" som vann första pris vid föregående Karneval i Trinidad. Kostymen var ca. fem m hög och ca. sju m bred och bars av en person. Bilden från flygplatsens avgångshall. Klicka för förstoring!
 

Vinnande "kostym" från 2002 års karneval på Trinidad.
På åter- vägen från mitt arbete i Guyana stannade jag ett dygn i Port of Spain, huvud- stad i Trinidad och Tobago. På kvällen unnade jag mig en god middag på hotellet. Av hovmästaren blev jag föreslagen en buffé som innehöll det mesta av landets bästa specialiteter. Han påpekade dock att menyn inte innehöll haj!

Jag beställde buffé-menyn och njöt av alla de smakfulla rätter som ingick. Men innan jag blev för mätt kallade jag på hovmästaren igen och frågade om jag kunde utöka min meny till att också omfatta haj?

Det gick bra och min förväntan att det skulle vara ett segt, smaklöst fiskkött kom helt på skam. Efteråt var jag tacksam för att jag tillät min nyfikenhet på exotiska maträtter ta överhand över min rävvålianska snålhet. Idag är jag mycket glad över min erfarenhet av haj som inte bara smakade bra utan också har visat sig vara mycket mindre farlig än sitt rykte. Hajarna runt Trinidads kust är också små. 

Fransmannen Jacques-Yves Costeau inspirerade mig inte bara till att äta haj på Trinidad utan också till att bli sportdykare med minnesvärda efterenheter från både undersidan av isen i Öregrunds hamn och från många dykningar runt Öddö med min skolkamrat Ragnar Wilhelmsson. 

Ett minne från Öddö är när Ragnar kommit på besök och vi dök med våtdräkter och lufttuber nära Blötebogens brygga en helg med ganska många helgfirare på stranden: När vi kom upp till ytan var det några förfriskade helgfirare som blev rädda och ropade: "Är det krig?" Jag antar att det är en djupt rotad föreställning bland kustbefolkningen att fienden kan komma upp ur havet.

En liknande reaktion fick vi senare när vi dök för att se hur mycket sjunktimmer det fanns mellan ön Stärtan utanför Sunnansjö och fastlandet där det tidigare legat två sågverk. En person på land hade observerat oss simmande och dykande i våra svarta våtdräkter. Han trodde att det hade kommit in sälar i Väsman.

torsdag 22 juli 2010

Valvet invigt


Lördagen den 17 juli 2010 är ett datum att notera för dem som är intresserade av Rävvålas/Saxdalens historia. Det unika valv som uppmärksammades av Rävvåla Kulturförening för ett par år sedan och som sedan dess varit föremål för en omfattande renovering hade då sin officiella invigning. Det är Rävvåla Kulturförening som restaurerat Valvet som en sammanträdeslokal och för föreningens sammankomster.

Kultur har olika betydelser men en grundbetydelse är odling. I den här lokalen ser vi möjligheter att i liten skala kunna odla en del av  konstarterna.

Med tanke på vädret hade att helt lämpligt antal medlemmar i Rävvåla kulturförening mött upp till en kväll som blev mycket uppskattad av både arrangörer och deltagare.

Alla fick inte plats i själva valvet men vädret, som före starten visade en negativ prognos, tillät den del av publiken som inte fick plats inomhus att umgås och äta sin complé och dricka sin öl (yttringar av den lekamliga kulturen mat- och dryckeskulturen) i ett tält direkt utanför Valvet. 

Paralellt med den lekamliga spisen tog vi också till oss andlig spis i form av musik, poesi och sång. Vår eminente vissångare, kompositör och underfundig poet Per Åke Åhlström underhöll med alla strängar på sin lyra. Poesi, musik och sång i en imponerande förpackning.


Åke Åhlström underhåller
Publiken dränktes inte i musik och konst. Tid för mingel och diskussioner både inne i valvet och i tältet utanför gavs.


Här ges några smakprov på bilder från den lyckade invigningen. Klicka på bilderna för förstoring!


Lars-Åke och Marie servar i serveringsrummet
Valvet fyllt av kulturspisande medlemmar
Utomhuspubliken njuter av samvaro och uppehållsväder



 Ett 50-tal medlemmar hade slutit upp till det första evenemanget i Valvet.
Vi i Rävvåla kulturförening tror att det kommer flera!

söndag 18 juli 2010

En film av Johannes Graaf


Det finns flera bybor som arbetar i det tysta med att utforska och dokumentera Rävvåla/Saxdalen som miljö, historia och på andra sätt. De flesta som intresserar sig för "gammalt" är personer som själva uppnått en mogen ålder.  
Men det finns undantag när det gäller ålder. En av de unga som nyfiket deltar i både vad som finns och som har funnits tidigare är Johannes Graaf. Han leker på ett seriöst sätt med både kamera och videokamera och skapar konstnärliga alster som är både unika och intressanta. 

Idag skickade Johannes en länk till mig så att jag kunde titta på hans senaste alster, en film med många bilder från Rävvåla/Saxdalen med omnejd. Filmen som heter "Det som en gång var 2" är tillägnad Johannes morfar Sven Graaf som gick bort förra året.
Klicka på rubriken till det här inlägget för att se filmen! Där finns förresten mer att titta på... 


Johannes har också en blogg som han ofta uppdaterar. Den har mycket att ge speciellt för oss som är intresserade av avantgardistisk konst, fotografi och film. Adressen till Johannes blogg VITAFRUN är den här: http://www.vitafrun.se/

fredag 16 juli 2010

Har du hittat en flaska champagne?

Idag läste jag en tidningsartikel om en dykare på Åland som tillsammans med ett dykarlag hittade ett vrak som troligen gick under i slutet av 1700-talet. I vraket fanns ett stort antal flaskor. Dykaren, Ekström, visste att flaskor i allmänhet kan tidsbestämmas ganska exakt, på ett tiotal år när. Han tog därför med sig en flaska upp till ytan.

Flaskan hade formen av en champagne-flaska som senare öppnades och avsmakades av Ekström och en sommelier (vinexpert) som lovprisade vinet. Några flaskor har skickats till Frankrike för analys och om det är den champagne Sveriges kanske störste champagne-kännare tror (med 98 % säkerhet) så är det champagne av det anrika och fortfarande stora märket Veuve Clicquot ("Gula änkan").

Om det visar sig att vinet är från distriktet champagne är det världsrekord. Det hittills äldsta champagne-vin som hittats var "bara" från 1825. Den förvaring på havsbotten i ett bräckt hav och på 55 m djup är förmodligen den mest ideala champagne-förvaringsplats som finns. Där är en konstant temperatur av +4 grader och totalt mörker. Både ljus och högre temperatur skulle ha förstört Champagne på betydligt kortare tid.

Värdet på flaskorna - om det nu är champagne från 1780-talet, som flaskans form antyder - är ungefär ½ miljon kronor per flaska! Åländsk lag säger att vrak äldre än 100 år är att betrakta som fornfynd och tillhör därmed landskapet Åland. Därför lär inte någon av dykarna i dykarlaget få något med av den kakan. Vad landskapet Åland kommer att göra med de dyrbara dropparna återstår att se.

Men vad har den här historien i en blogg om Saxdalen att göra? Jo, jag har själv ett minne som kanske, åtminstone lite påminner om dykaren Ekströms upptäckt. Historien bakom var den här:

Sommaren 2007 när jag blivit pensionär beslutade min sambo Annie och jag att vi skulle flytta upp till Saxdalen där mitt föräldrahem stod obebott sedan min far dött i januari. Vi hade sagt upp vår stora 3:a i Örebro där vi bott och samlat på oss grejer som man gör. Inte bara lägenheten utan också vindskontor och källarutrymmen var välfyllda.

Med massor av assistans från hjälpsam släkt och vänner lastade vi först tre fulla täckta släpvagnar (av större husvagnsstorlek) och körde till Saxdalen. Där skulle vi flytta in i ett hus som också var mycket möblerat sedan många årtionden tillbaka. Målet var att köra upp möbler och andra grejer till Saxdalen och försöka få dem under tak för att senare flytta om och
göra det trivsamt.

Det hela var tidsödande. Flytt från en lägenhet 2½ trappa upp med vindsutrymmen 3½ trappa upp och källarutrymmen ½ trappa upp från gatuplanet och sen 1 trappa ner. Dessutom fanns ingen hiss och trapporna var ganska smala. Vi arbetade och körde hela dagen och framåt kvällen hade vi lastat allt utom det som fanns i källarutrymmet.

De två sista turerna till Örebro och tillbaka körde jag själv med en av släpvagnarna. Lastningen från vind och källare tog mycket längre tid än jag beräkna och inte förrän vid 2-tiden på morgonen bar jag upp de sista kartongerna från källarförrådet.

Då, mycket trött och ledbruten av allt bärande, kom jag ner till den allra sista kartongen i källaren. Jag undrar om dykare Ekström blev lika glad som jag när han hittade "sin" champagne? Jag hittade också MIN champagne!

Förklaring (kort) ännu längre tillbaka:
Jag hyrde några år tidigare in mig i en vingård i vindistriktet Champagne. Jag arrenderade en vinrad i vingården och betalade för skötseln. Skörden från vinraden blev min och den blev 36 flaskor äkta champagne. Den levererades till min dörr i Örebro och jag ställde ner de tre lådorna med 12 flaskor i varje i källaren.

Vi tog då och då upp en flaska och en hel del gick till presenter vid födelsedagar och liknande. Sommaren 2007 var det länge sedan vi hämtat upp Champagne och jag trodde att den tidigare årsskörden var uppdrucken.

Då, kl. 2 på morgonen, lyfter jag upp den sista kartongen i källarförrådet utan belysning. Den var tung och jag bar ut den i ljuset i källaren och upptäckte att det var en oöppnad låda Champagne med 12 flaskor!

Jag var så trött att jag trodde att jag skulle behöva stanna och sova i bilen efter vägen till Dalarna men den här upptäckten satte fart på mitt blodomlopp. Nästan som i trans bar jag upp lådan till bilen och startade färden till vårt nya hem, mitt föräldrahem och Annies andra hem i Sverige efter åren i Örebro.

Den 30 juli 2007 kl. 10.24 tog Annie den här bilden av våra osorterade flyttlass där det mest kommit under tak. Bredvid mig på trappen står champagnelådan och jag visar stolt upp en flaska, kanske lite med samma känsla som dykare Ekström känt? Och även om det inte var någon rekordgammal champagne i ½-miljonklassen per flaska så var den inte heller något fornfynd som tillhörde staten. Nej det var vår alldeles egen låda och värdet ca. 400-500 kr/flaska. Den räckte länge och vi njöt både av en god champagne med små, små bubblor (precis som den på Åland) och av den lustiga historien som vi fortfarande skrattar åt då och då.


Redan två minuter innan ovanstående bild togs hade jag tagit bilden till vänster där Annie visar upp det översta lagret lådan: fyra flaskor.

Champagnen hette DOMAINE VITICOLE, LES ROCHES BLEUES

torsdag 15 juli 2010

Saxdalen i Dan Andersson-veckan 2010

Saxdalen blogg fråntar sig allt ansvar om ni missar någon av de tillställningar inom den kommande Dan Andersson-veckan som har anknytning till Saxdalen. Vi var ute i god tid och annonserade redan den 11 maj om tre huvudnummer i den aktuella veckan: Färska upp minnet Här!

Det
här är en sista påminnelse med affischer om två av evenemangen. Klicka på affischerna om du inte hittar läsglasögonen i hastigheten!
___________________________________________

___________________________________________


___________________________________________

Se veckans hela program 24 juli - 1 augusti här:

http://www.dananderssonveckan.se/

onsdag 14 juli 2010

En sjuktransport på 1920-talet

Jag är just på väg att tillfriskna efter en lång och intensiv sommarförkylning. För drygt en vecka sedan besökte jag läkare vid Grangärde Vårdcentral i Sunnansjö för att få lungorna testade. Jag hade varit förkyld och orkeslös i över två veckor och var rädd för att det kunde vara lunginflammation. Det var det inte utan ordinationen blev Alvedon och Näsdroppar!

Själklart tog jag bilen till Sunnansjö. Så gör vi ju nuförtiden. Hade det varit för 90 år sedan kunde det ha gått till så som beskrivs i följande notis i tidningen Dalpilen 15 oktober 1920:
























Vi har i dag ganska svårt att föreställa oss de mödor och svårigheter som våra förfäder upplevde för ungefär ett sekel sedan. Men den redaktör som skrev tidningsartikeln visste att många då levande inte heller förstod hur problematiskt det kunde vara när människor i obygden blev sjuka.

Men förhållandena har förändrats mycket på 90 år. Olsjön kan knappast kallas för obygd idag - ca. 10 minuters bilresa från Saxdalen. Men den som då inte kunde förflytta sig på sina egna ben fick då förlita sig på andras, i det här fallet fyra andra ben, för sin förflyttning.

Veckan efter, 22 oktober 1920, dementerade Dalpilen uppgiften om att den använda båren skulle vara provisorisk. Dessvärre hade emellertid en ny bårtransport blivit nödvändig:






















Ännu större hemskheter inträffade i samma "obygd" - Olsjön - 28 år tidigare. Då handlade det inte om sjukdom utan om dråp. Jag hade tidigare hört rykten om att någon typ av dråp eller mord hade inträffat långt tillbaka i trakten av Olsjön.

På de studiecirklar om Rävvåla/Saxdalen som vi höll för mer än ett år sedan frågade jag deltagarna om de kände till någon sådan händelse. Ingen av de närvarande hade hört talas om det. Jag gissade att det hela kanske var en skröna. Förra veckan hittade jag dock följande artikel i Dalpilen 23 september 1892. Den bekräftade historien.


För den som blir sjuk idag finns i de flesta fall tillgång till hjälp. Var det så att den som runt sekelskiftet 1800/1900 bodde i "obygder" som Olsjön bodde utanför samhällets service? Läser man gamla protokoll från Grangärde kommun skiner det ibland igenom att varken lagens armar (polisen) eller den hjälp som samhället kunde ställa upp med inte var var mans egendom utan starkt geografiskt begränsad. Ett exempel är ansvaret för vägar och trafiksäkerhet. Tydligen tog "det allmännas" ansvar i det här avseendet slut vid Långvasselbron - från Grangärde sett.

lördag 10 juli 2010

Valvet invigs 17 juli

Det valv som iordningställts av Rävvåla Kulturförening kommer att invigas den 17 juli. Klicka två gånger på bilden nedan och läs sen!

Om du vill kika in i Valvet och se hur det har förändrats sedan 2008 så ska du klicka här!

onsdag 7 juli 2010

En annan sida av Sydafrika

Eftersom det är fotbolls-VM i år och det är i Sydafrika tillåter jag mig minnas tillbaka till Sydafrika ännu en gång i den här bloggen. Jag har nyligen beskrivit en resa västerut från Pretoria eller Tshwane som den också kallas där jag arbetade - genom Rustenburg där en del av VM-matcherna har spelats och till ett naturreservat, Pilanesberg, nästan vid gränsen till Botswana. Ja det var västerut.

Den här gången vill jag ge ett par bilder av en resa österut från Pretoria till det bergiga om- rådet ca. 30 mil öster om Pretoria. En svensk kollega och jag ville utnyttja påskveckan för att se mer av Sydafrika. De alternativ vi valde mellan var

  1. Durban, en storstad, 3,5 miljoner invånare, vid Indiska Oceanens kust, 65 mil sydost från Pretoria. Jag låter länken gå till FIFA, internationella fotbollsförbundets presentera Durban där vi idag kunnat se Spanien slå ut Tyskland i en av VM-semifinalerna.
  2. Kruger National Park, Sydafrikas största nationalpark ca. 45 mil öster om Pretoria.
  3. Sabie i Drakensberg, en liten ort med sågverksindustri och då (år 2000) nästan utan turism.
Vi strök Durban från önskelistan p.g.a. avståndet. För mycket tid skulle gå till bilkörning. Kruger Nationalpark ströks p.g.a. en ovanligt hög malariarisk just då.

Den valda orten Sabie låg fågelvägen ganska nära Kruger nationalpark men saknade tset- seflugor och var alltså malariafri p.g.a. den höga höjden. Högsta punkten i Drakensberg ligger på 3 482 m.ö.h.

Vi åkte ganska raka vägen till Sabie, nära förbi nuvarande VM-staden Nelspruit som fått en pampig fotbollsstadion sedan vi åkte förbi där. Något som överraskade var den goda kvalitet på vägen från Pretoria till Nelspruit. Den var till större delen motorväg, avgiftsbelagd men mycket bra. På de mindre vägarna norr om Nelspruit kunde apor sitta på vägen efter kurvorna så där fick man ta det lite försiktigt.

När vi åkte så långt från "civilisationen" i Pretoria förväntade jag mig att få se Sydafrika som orörd och naturlig vildmark. Då blir man lite förvånad när man tittar ut mot de vida skogarna vid sidan av vägen och märker att träden står i rader! Så gör väl inte träd i en naturlig skog? Nej trakten runt Sabie är en av världens största planterade skogar. Sabie och många orter runt om i trakten lever helt på skogen och skogsindustrin.

Naturen är vacker och området har ett stort antal älvar och åar och vattenfall. Vi har varit inne på avdelningen vattenfall tidigare och här finns världens näst högsta vattenfall Tugela falls med en fallhöjd på 912 m.

Om ni klickar på länkarna här ovan hittar ni flera bilder som visar den vackra naturen i Drakensberg liksom på den här länken.

 
Som gammal intervjuare från arbetet på Uppsala universitet ville jag pröva på intervjuarkonsten i en för mig ovanlig miljö. Här en bild från ett möte på hög höjd i Drakensberg: (En klick på bilderna och de ses förstorade!) 
 


Som intevjuare/undersökare gäller det ibland att ställa "intervjuoffret" mot väggen för att få reda på sanningen. Här fanns det tyvärr ingen vägg i närheten så en påle från intervjuskjulet fick räcka som stopp så att inte offret skulle springa sin väg. Trots min böjda rygg är jag längre än intervjuoffret men jag försöker böja mig ner en del för att ge känslan att vi är på samma nivå. Intervjuns största problem var språket. Vi hittade inget "vanligt" språk som vi hade gemensamt men på olika andra sätt kan man ofta ändå skapa en bra kommunikation.

I mitt andra jobb på Statistiska Centralbyrån tog jag initiativ till det som blev kallat "Matpatruller". Det innebar helt enkelt att några i vår arbetsgrupp gick ut med ojämna mellanrum på olika lunchrestauranger för att avnjuta lunch tillsammans. Denna erfarenhet och några års sommararbete som lekledare på barnkolonier fick jag nytta av i ett annat möte med den svarta befolkningen - djupt in i Drakensbergs skogar. Bilden nedan visar en spännande samvaro i djupaste Afrika, inte i djungeln men väl i den Sydafrikanska naturen. Också här fanns språkliga hinder men andra kommunikationsvägar gjorde att både jag och de svarta kvinnorna trivdes i den djupa skogen - åtminstone som jag tolkade det. Det blev många skratt och många skämt. En oförglömlig stund! 





Det var allt från Sydafrika från idag.

tisdag 6 juli 2010

Mina idoga författarvänner

Nu har det hänt igen. En ny bok har hamnat på Malbacken, inte i bokhyllan utan på nattduksbordet. Finns det sådana än - Nattduksbord? Ja vi har faktiskt ett gammalt, fint nattduksbord i vårt sovrum, med skåp - kanske i äldre tider för den obligatoriska pottan eller som det kanske kallas på stockholmska "nattkärlet" som gjorde att man inte behövde gå en lov nerför trappan på natten för att sen kunna sova lugnt vidare. Jag tror att en äldre kommod i min barndom hade den funktionen.

Men vårt nattduksbord är inte för nattkärl och har också två hyllor t.ex. för att därpå stapla de böcker som är mest aktuella för läsning - eller studier. Det är ju så med mina författarvänner att de inte är så många men desto mer aktiva. De två som jag haft en hel del kontakt med sen jag flyttade tillbaka till mitt föräldrahem för tre år sedan är: De två pojkarna Bettil Danielsson (medveten stavning) och Bengt Östberg. Båda har ju liksom jag rötter i Östanbjörka på andra sidan sjön Björken från Kyrkbyn sett. Båda har haft sin försörjning på annat sätt och skrivandet är mer ett resultat av ett djupt intresse för vår hembygd än ett sätt att göra sig rik.

Men vad är det nu som har dykt upp eller ner igen? Jo, en bok om skolans historia i vår gamla Grangärde socken. Den helt klargörande titeln är Skolor och Lärare i gamla Grangärde socken 1850-2009 och ser ut så här:

Klicka på bilden för att se den förstorad!

Ett gediget källmaterial ligger bakom den 108 sidor tjocka publikationen. Hela 34 skolor finns beskrivna och listorna med namngivna lärare, skola och tjänstgöringstid är långa och ingående.

Den här boken bör vara intressant för alla som gått i skola i Grangärde socken och det har många gjort!

Precis som i Bengt Östbergs förra publikation som presenterades här har den andra mångsysslaren Bertil Danielsson bidragit till den nya boken genom att använda sin kamera. Som fotograf har Bild-Bettil sitt finger med både här och där.

Som Ingemar Stenmark säkert skulle uttrycka det: Dä ä bara å läs!

måndag 5 juli 2010

Det finns nobelpristagare i Dalarna

Idag, som konvalescent men förhoppningsvis i slutet an en ordentlig sommarförkylning, letade jag på Internet efter webbplatser med dialektala ord. Vårt språk i Saxdalen och Grangärdebygden fascinerar mig och då blir det intressant att också titta på andra Dala-dialekter.

Kort sagt hittade jag tre intressanta dialektsidor som finns på följande länkar:

Dialektord från Säfsen

OREMÅL - en ordlista

Åsens Hemsida

På Åsens Hemsida måste man klicka på "Älvdalska ord" i menyn till vänster för att komma till den dialektens ordlista.

Jag överlåter åt er läsare att efter intresse och smak utforska de tre ordlistorna. Själv hittar jag många intressanta likheter och olikheter både jämfört med rikssvenska och andra språk t.ex. när det gäller uttal men det tarvar nog en längre förklaring...

Det som föranleder rubriken till det här inlägget hittar du också på Åsens Hemsida. Där finns i menyn "Nobelpris". Där kan vi lära att inte mindre än sex män fick del av Nobels fredspris 1988 som det året tilldelades FN:s fredsbevarande styrkor.

Sex av 200 invånare d.v.s. tre procent. Så Åsens befolkning består av 3 % nobelpristagare och 97 % som åtminstone hittills inte tilldelats något nobelpris.

Hur stort är det? Ja, närmare granskning av befolkningsstor- leken vid senaste tätortsbestämning 2005 visar att det då fanns 263 invånare i Åsens tätort. Omräknat till Stockholmsförhål- landen, vår största tätort som då hade 1 252 020 invånare skulle det behövas 28 672 nobelpristagare från Stockholms tätort för att komma upp i samma andel som i Åsen (2,29 %, 2005). Imponerande, åtminstone för en av tätorterna.

Jag har tyckt att statistik kan vara roligt, både att arbeta med och att leka med...

lördag 3 juli 2010

94-årsjubileum firat på Malbacken

Det är inte så ofta vi hissar flaggan på Hagfallstorpet i Saxdalen men igår var det en högtidsdag. Min mor är född 2 juli 1916. Det gav den imponerande åldern 94 år i går. Självklart var det en stor dag för familjen, min syster med sambo och jag själv med sambo och mammas barnbarn.

Vi hade hoppats att vädret skulle vara bra så att vi kunde hämta hem vår mamma till hennes fädernegård på födelsedagen. Min mor fyllde alltså 94 år och det slog mig att både min manna och jag börjar bli gamla. Jag skrev ordet "fädernegård" om den gård jag och min sambo bor i idag och när jag kontrollerade med Svenska akademins ordlista så finns det ordet inte i dagens svenska språk!

Då fick jag gå till vårt historiska lexikon för svenska språket: Svenska akademins ordbok, SAOL. Där finns ordet "fädernegård" som aktuellt svenskt ord åtminstone till 1889!

Så min mamma kom hem till sin fädernegård på sin 94-årsdag och vi njöt alla samvaron och av vädret som tillät oss att sitta på verandan och prata och lyssna till fåglarnas sång.

Det här var det vi firade: Ingrid 94 år!

Det är ingen tävling men min mor är som jag kan se den person på Malbacken som just nu har uppnått den högsta åldern. Lite längre ner på Malbacken har vi grannen Gottfrid Söderlund som är född samma år men någon månad senare. Vår välorienterade lärare Knut Ottoson är fortfarande byns ålderman med åldern 96 år.

Här några bilder från vårt firande på verandan den soliga dagen 2 juli 2010. (Förstora bilderna genom att klicka på dem").

Högst upp till vänster: Mamma Ingrid med min syster Lillemor.

Uppe till höger, mamma med grannen Ruth Andersson.

Till vänster, mamma med min sambo Annie.

Min svåger Torsten och jag själv höll oss i bakgrunden, bakom kameran.

torsdag 1 juli 2010

Musik och Blommor vid Runnbergsgården

Vi är inne i juli och sommaren fortsätter. Till sommar hör ju blommor och också - kanske speciellt i våra trakter: Musik. I år liksom tidigare deltar Saxdalen i Grangärdebygdens vecka med ett program på Runnbergsgården. Klicka på affischen här under så ser du den förstorad:

Se hela programmet för Grangärdeveckan Här!

Se också information på Ludvika kommuns webbplats Här!

Rävvåla kulturförening hälsar dig varmt välkommen till en förhoppningvis vacker sommarkväll vid Runnbergsgården!