måndag 29 mars 2010

Victoria Gylling målade vårt hus och min syster


29 mars är en högtidsdag på Hagfallstorpet. Då fyller nämligen min syster Lillemor år. Det har hon gjort varje år en längre tid.

Klicka på bilderna för forstoring!

En av våra lokala konstnärer i Rävvåla/Saxdalen var Victoria Gylling. Hon målade många tavlor med varierande motiv, fritt ur hjärtat eller på beställning. Jag minns inte riktigt hur det gick till men Victoria var upp till oss på Malbacken några gånger och antagligen frågade min far om hon ville måla ett porträtt av min syster Lillemor. Lillemor var då sju eller åtta år gammal.

Victoria målade ett sommarporträtt av Lillemor när hon står framför det äppelträd som fortfarande lever och ger äpplen utanför vårt köksfönster trots att stammen murknat för länge sedan och grenarna växer som direkt ur gräsmattan.

Victoria framhäver inte äppelträdet på porträttet men trädet finns där bakom min syster.

Victoria målade också vårt hus. Ja det var inte så att huset var omålat som det är nu. Nej, hon målade en tavla av huset sett från vägen utanför gården.

På den bilden syns äppelträdet i sin glans dagar med stam och krona. Det har senast i år levererat massor av goda Oranie-äpplen, Dalslands landskapsäpple.

Vi har själva bara ätit några få äpplen och lämnat de övriga till de tre rådjur som både i somras och sommaren dessförinnan besökte vårt äppelträd ganska ofta.

När det gäller målningar har vi också en annan målning av Hagfallstorpet. Den är målad av en annan Saxdalskonstnär: min kusin Börje Andersson. Den målningen och en del andra alster från Börje kommer troligen att dyka upp här i bloggen framöver.

söndag 28 mars 2010

Att åka bil var familjens stora nöje sedan bilköpet under första halvan av 1950-talet. En sommar var den stora planen att göra en biltur till Norge. Målet var den beryktade Trollstigen. Den hade rykte om sig att vara ungefär som en kvinna, vacker, kurvig och farlig...

Att komma från Saxdalen till Trollstigen innebar en ganska lång resa både i Sverige och Norge. Vi startade den väg vi åkt flera gånger mot fjällen (Sälen) men svängde av från den vanliga vägen i Torgås norr om Lima och kom snart till Rörbäcksnäs. Vi korsade riksgränsen mot Norge vid
tullstationen i Flermoen. Jag minns inte om den var bemannad men det var i alla fall en viktig överfart eftersom det var vänstertrafik i Sverige och högertrafik i Norge.

Vi körde vägen norr om Dovrefjäll och passerade vinterturist- orten Oppdal innan vi svängde ut mot Atlanten. Där passerades Dombås och vi gjorde en tur ner till Åndalsnäs vid saltvattnet innan vi körde till uppfarten till Trollstigen.

Sträcken längs Romsdalen var mycket naturskön med den gröna dalen med älven och höga fjäll på sidor där gårdar klättrade ut mot branten högt upp på fjällkanterna. Det var ett under hur man kunde bo så högt och bruka jord och skydda barnen från att falla nerför stupen.

Nu var vi framme vid Trollstigen. Visst var det storslaget, utsikten som blev alltmer storlagen ju högre upp man kom. Och inte verkade det så farligt även om det pirrade i magen när vi var längst ner och såg bilarna högst upp på väggen.

Men vi tog oss upp och efter elva hårnålskurvor kunde vi parkera vid Stigröra och njuta av den verkligt storslagna utsikten.

Sen blev det en mindre biltur över fjället tills vi kom ner till en liten fjord. Där blev det en kortare färjetur över fjorden för att sedan kunna köra ganska långt ut i Geirangerfjorden och få en lång färjetur in till Geiranger.

Den turen var kanske den mest sevärda delen av hela resan. Vi passerade flera vattenfall längs de stupande fjällväggarna på båda sidor av fjorden bl.a. De sju systrarna på ena sidan av fjorden och Friaren på den andra.

Med på färjan fanns också en svensk kändis: Moa Martinsson.

Efter den lugna båtturen körde vi bilen av färjan och började klättringen uppför ett nytt fjäll. Här var vägen betydligt sämre. Den var smalare och utan skyddsräcken i de mycket snäva kurvorna. Vi hann upp en buss som måste backa i kurvan för att komma runt. Det såg farligt ut när bussens bakände stack ut över vägkanten! Men vi kom upp på fjället och kunde fortsätta vägen in över högfjället mot Sverige.

Det fanns en väg upp till ytterligare en högre topp, Dalsnibba men vi var lite skärrade efter färden upp från Geiranger och ville inte ta några risker. Vägen till Dalsnibba lär ha varit ännu smalare och brantare. Jag tror att man bara fick köra från ett håll i taget.

Redan den höjd vi var på gav en fantastisk
utsikt över Geiranger och Geirangerfjorden.


Sen gick hemresan över fjällen och ner genom Gudbrandsdalen helt utan problem.

Väl hemma tyckte vi nog att Romsdalen var den mest positiva överraskningen på resan tillsammans med Geiranger. Att det skulle vars vackert och storslaget vid Trollstigen var ju väntat.

Ett minne som sitter i än i dag är när min far skulle tanka på IC som OK hette på den tiden morgonen efter semestern. Det var i Grängesberg. Han parkerade och drog i handbromsen. När han betalat och skulle köra därifrån gick bilen inte att rubba. Handbromsen hade låst sig.

Hubert som arbetade på IC tog hand om bilen och min far kunde hämta den när han slutat arbetet. Vilken mardröm om det hade hänt i de branta sluttningarna i Norge!

lördag 27 mars 2010

Om att hinna med båten och tåget

Ett tidigare inlägg har avslöjat det mesta av min historia när det gäller bussresande men det finns ju flera kommunikationsme- del och vi kanske förhåller oss olika till olika samfärdsmedel.

Två gånger har det varit ren tur att jag hunnit med ett tåg. Båda gångerna var det viktiga tågresor där det varit allvarligt att missa avgångarna. En av resorna hör också ihop med en båtresa... så här var det:

Från mitt arbete på SCB i Örebro skulle jag åka till Finland på en vuxenutbildningskonferens. Samtidigt hade jag ärende till SCB i Stockholm. Jag har ingenting emot att flyga men den här gången tyckte jag själv att jag hittade en fiffigare lösning genom att åka tåg till Stockholm och uträtta mina sysslor på SCB under dagen och på kvällen ta nattfärjan till Åbo och utvilad fortsätta med morgontåget från Åbo till Tammerfors där den två dagar långa konferensen skulle hållas. Som Saxdaling såg jag det också som en klar fördel att det skulle bli betydligt billigare än att flyga.

Dessutom njuter jag mer av att åka både båt och tåg! Så när arbetsdagen i Stockholm var slut hade jag god tid att ta mig ner till Viking Lines terminal vid Stadsgården. Sen kunde jag njuta av en hel kväll och natts båtfärd här:

Amorella skulle komma till Åbo 07:35 så jag räknade med att kunna sova till klockan sju. Jag skulle få vänta lite över en timme på tåget till Tammerfors.

Det hela verkade helt lugnt och jag njöt av den lugna båtresan i Stockholms skärgård och ut över Ålands hav. Sen var jag trött och gick till kojs.

Jag skulle gärna ha varit vaken under resan i den vackra skärgården från Åland till Åbo men jag hade ju en tågresa och två hela dagars konferens framför mig.

Jag blev ganska förvånad när det knackade på dörren och någon talade om att vi skulle vara i hamn om en kvart! Yrvaken tog jag en snabb dusch, klädde på mig och gick upp på däcket där man lämnade färjan.

Jag gick i land och eftersom jag aldrig hade åkt tåg från Åbo så gick jag sakta över till stationen för att orientera mig. Jag vill alltid ha kontroll över tider och platser när jag reser. Jag gick upp på första perrongen och där stod ett tåg klart för avgång. Den kvinnliga konduktören stod vid ingången till sista vagnen och vinkade åt mig att skynda på. Jag ökade steglängden och frågade vart tåget skulle gå.

Till Tampere, Tammerfors! Då först insåg jag att jag hade tappat en timme under båtfärden från Sverige till Finland. Jag hade bytt tidzon och hann precis hoppa upp på tåget som nästan hade börjat rulla. Det var ren tur att jag efter min obetänksam- het kom i tid till konferensen.

Tammerfors var en positiv äverraskning och vi fick både rundtur i staden och för oss som ville, en kvällstur med båt till en ö i en av de tusen sjöarna, den som ligger söder om Tammerfors.

Jag har upplevt precis samma känsla som på perrongen i Åbo en annan gång. Det var i Luxemburg. Jag har berättat om den händelsen i ett tidigare inslag i bloggen här.

Båda episoderna avlöpte väl men efteråt, när jag väl satt på tågen fick jag hjärtat i halsgropen. Speciellt resan från Luxemburg till Montpellier i Frankrike skulle ha ställt till stora problem om jag missat tåget. Men i båda fallen hade jag det som mina jobbarkompisar kallade Ola-flyt, en större tur än vad de som statistiker kunde tro berodde på slumpen!

torsdag 25 mars 2010

PRO och PRO Boys i Saxdalens Folkets Hus

PRO Saxdalen har firat årsmöte! Drygt 30 personer hade samlats i Saxdalens Folkets Hus för det årligen återkommande årsmötet. Eftermiddagens program blev mycket omväxlande med både allvar, humor, musik och underhållning.

Till de allvarligare delarna av eftermiddagen hörde den obligatoriska mötet som är huvudnumret i en förenings årsmöte. Men ingen var på väg att somna.

Hela föreställningen började med att ordföranden i den lokala PRO-föreningen Mona Runkvist hälsade alla välkomna och förklarade årsmötet för öppnat. Mötet ajournerades snart, det heter ju så på "mötesspråk" när man tar paus.

Då fick de speciellt inbjudna gästerna från Smedjebacken: PRO Boys börja med en kort underhållning med sång och musik. Det blev bara en aptitretare eftersom PRO Boys skulle ha sin stora föreställning efter mötets slut.

Mötet drog inte ut på tiden så långt på tiden men klarade ändå av att fatta nödvändiga beslut för det kommande året.

Sen blev det PRO Boys igen. Nu var det inte bara sång och musik utan också spex, lite teater och massor av vitsar. Både de som drog vitsarna och de som lyssnade var mogen publik och åhörarna visade sin uppskattning - kanske speciellt mycket av de så kallade vuxenvitsarna.

Den underhållande oktetten lyckades engagera hela publiken med en omväxlande repertoar, med ett spexigt framförande och med åldersanpassad historiedragning.



Här nedan foton av publiken som trivdes som fisken i vattnet.

(Klicka på bildernaför förstoring)








Medan snön rasade från Folkets hus tak lyssnade vi roade av smebackingarnas framföranden. De bjöd på en både mycket underhållande och tillräckligt lång föreställning (men inte för lång) för att den avslutande delen av mötet skulle gå av bara farten - med ett leende på de flestas läppar.

T
ill sist lyckades jag också komma över ett visitkort med PRO Boys, både i bild och med lite text. Sen undrar jag fortfarande om PRO i det här sammanhanget har med pensionärsorganisationen att göra eller om det är samma PRO som i idrottssammanhang, d.v.s. PROFESSIONELL.

Ja, det sista stämmer åtminstone men hur det är med ålder och
medlemskap lämnar jag åt andra att klura ut.

tisdag 23 mars 2010

Tre äldre bilder från Saxen

Så här när vintern ännu håller oss i sitt grepp kan det passa att titta på en gammal bild från Saxen. Hur gammal den är vet jag inte. Jag har inget minne av den här bilden i verkligheten men vet att det var travtävlingar på Saxden för ganska länge sen. Bilden kan tidigast vara från mitten av 1940-talet men troligen tidigare. Klicka på bilderna för att se dem förstorade!

Flera hästägare i dåvarande Rävvåla deltog med sina hästar. Troligen fanns det deltagare från grannbyarna också i startfältet.
Om någon känner igen bilden eller vet något om travtävlingarna på Saxen vore jag tacksam att få reda på mer om de här tävlingarna.

Den andra bilden är från sommartid vid Stackarbergs- landet. Bilden är tagen omedelbart söder om "Johans båthus" som far och son, Johan och Georg Åhlström byggde några år senare. Jag öser vatten ur ekan och min mamma och morbror Elis Haag ser till att allt går rätt till.

Lägg märke till den kraftiga vass som växte i viken in mot söder. Från pumphuset på andra sidan gick en lång svart arm med avfall ut ganska långt i riktning mot Stackarbergslandet. Vi pojkar simmade ibland över sjön och om man simmade från Slamhavet vid nuvarande Saxenstranden kunde man gå långt ut i det långgrunda slammet. Man behövde inte simma lång sträcka för att komma över. Hela viken var fylld med avfall. Bäcken från dammarna gick i en krok söder om den svarta playan som forsatte långt ut i sjön mot öster från pumphuset sett.

Den sista bilden är tagen vid den lilla badplatsen där vi Malbacks- pojkar alltid badade som barn. Då fanns inte båthuset. Det kom att skugga den lilla viken som ligger direkt norr om båthuset. Där är det is kvar på bilden även om det är snöfritt på land.

Ekorna låg uppdragna på land under vintern. Jag tror ingen fraktade hem någon eka och det fanns ganska många vid Stackarbergslandet. Min familj solar sig lite i vårsolen, kanske var det ungefär vid den här tiden på året?

Samtliga tre bilder finns bland de mängd foton som min far knäppte och lämnade i en boklåda. Travbilden vet jag inte om den kommer från någon annan fotograf.

Ingen i vår familj var särskilt intresserad av fåglar och därför ganska okunniga i ornitologi men vi hade alltid mes med oss på våra utflykter. Klädseln varierade med årstid men mesen var alltid densamma. Man kan väl säga att det var en mes som övervintrade, en mörk, grå ryggmes.
Den var både skogsmes, sjömes och vägmes - men den flög aldrig.

söndag 21 mars 2010

Att hinna med bussen

Det har blivit många bussresor genom åren, fyra år till och från realskolan i Grängesberg. Där hade vi särskilda skolbussar. Tre år reste jag till och från Ludvika med ordinare bussar för studier på Högbergskolan.

Brukade jag vara i tid? Ja, jag har inget minne av att jag missat någon buss på morgonen även om vi ofta sprang sista biten från gödselstacken vid Rättar-Kalles, ner i Solskensdalen och över spången över Solskensbäcken. Sen var det tungt uppför sluttningen på andra sidan dalen, förbi Skarp-Daniels såg och över Skarpens gård fram till vägen där bussen stannade. Puh!

På den tiden var det som tur var vänstertrafik. Det passade bra i de här kritiska ögonblicken då vi inte behövde korsa vägen. "Vi" var för det mesta jag och min kompis Kjell Persson som var ett år äldre än jag. Därför sprang vi tillsammans bara tre år. Min klasskamrat Ylva Ahlkvist som bodde lite längre ner i Malbacken var däremot med i loppen under alla fyra åren när vi gick i Grängesberg.

Jag tror faktiskt inte att vi missade bussen helt någon morgon. Visserligen missade vi inte så sällan första bussen men den var ofta full. Men det gick flera skolbussar samma tid och den sista tror jag att vi alltid hann med. Vi kunde också hålla koll på bussarna som hördes från det de kom ut på raksträckan efter Osingens kurva - mot Konsum och Elis Runnbergs och då var det kanske tre, fyra minuter innan bussen var framme vid Harald Runnbergs där vi steg på. Ibland räddades vi av att det var många som skulle stiga på bussen. Andra gånger hann vi med tack vare att vi hört bussen tidigt och kunde lägga på en extra spurt fram till målet.

När jag gick i gymnasiet i Ludvika hann jag också med bussen till stan. Både dit och hem var det fasta busstider som inte alltid stämde med våra skoltider. Ibland hann man med en buss tack vare att den var försenad och ibland chansade vi men hann inte med en buss därför att den gick i rätt tid. Men det här med busstider blev mer flexibelt när vi inte hade egen skolbuss. Skolkamrater på de här bussarna var bl.a. bröderna Jens och Sune Danielsson, Lennart Neregård och Per-Gunnar Runnberg.

En annan skillnad var att bussarna till och från Grängesberg bara körde skolbarn. Till och från Ludvika fick vi beblanda oss med vuxna, folk som arbetade. På morgonen hade de som arbetade på ASEA åkt till jobbet mycket tidigare än vi som åkte till skolan. De som var tjänstemän åkte senare. Då hade vi sällskap på bussen med några med "manschettyrken" och folk som arbetade i affärer. På väg hem var det mest ASEAter, affärerna var då ännu öppna. Efter tre års bussresor till Ludvika fick vi på Hägre Allmänna Läroverket i Ludvika som det så högtidligt hette - ut vår mogenhetsexamen - och den ljusnande framtid var vår.

Ludvikaresorna var en del av steget in i vuxenvärlden. Man blev bekant med resenärerna, åtminstone till utseendet och man visste i förväg vilka som skulle komma att stiga på vid nästa hållplats. Och hållplatserna var många innan vi kom fram till Ludvika. På väg hem var det omvänd ordning, de som stigit på senast på morgonen steg av först på vägen hem. Ibland funderade man vad den och den skulle göra när han/hon inte steg av eller på på "rätt" hållplats.

En enda gång i nuvarande Ludvika kommun kommer jag ihåg att jag missade en buss. Det var på torget i Grangärde. Jag minns inte vilket ärende jag hade i Grangärde men jag bestämde mig för att försöka lifta hem. Jag skulle överdriva betydligt om jag skulle påstå att trafiken var tät, så jag hade inga större förhoppningar att få lift. Å andra sidan gick det på den tiden bussar flera gånger om dagen så jag såg nog fram emot ett par timmars väntan innan nästa buss kom.

Jag stod där med min tumme uppe... det var nog första gången? Och helt plötsligt gled en bil förbi mig - på väg åt rått håll - och den stannade. Jag sprang fram till bilen. Föraren som satt på fel sida - eftersom det var vänstertrafik - visade sig vara en person som jag kände igen, Manne Fahlborg från Sörbyn.

- Vart vill du åka?
- Jag ska hem och jag bor i Saxdalen.
- Har du bråttom?
- Nej, jag har blivit efter bussen så jag tänker vänta på nästa.
- Ja, då får du åka, ja jag frågar om du har bråttom för jag kör sakta...

För mig räckte hastigheten mer än väl. Jag kom hem mycket tidigare än jag var rädd för. Och vi åkte den gamla vägen, den enda genom Grangärde på den tiden, längs Bysjön förbi, Gästis, Myggnäset och över bron vid vid "Kaplanoret" som vi sa.

Manne som var försäljare, jag tror att han inte hade någon affär utan reste runt med sin bil. Han sålde mjukvaror så vitt jag minns, tyg och liknande. Om han var resande i korta eller långa varor vet jag inte heller. Men jag var alltid tacksam mot Manne Fahlborg för den lift jag fick till Saxdalen.

lördag 20 mars 2010

Och så har vi en av alla dessa dagar...


Vårdagjämningen

Äntligen! Idag är det vårdagjämning. Den firar vi ju inte på något speciellt sätt i Sverige. Den känns också lite tidig i år med tanke på all snö men visst - det smälter och droppar...


Själva händelsen inföll idag, inte hela dagen utan närmare bestämt kl. 18.32. Vi kanske har pratat nog om detta fenomen i tidigare inlägg? Men det är skönt att vi är på rätt sida om den tidpunkten nu.


Fettisdagen
Vi har just passerat fettisdagen, semmeldagen eller fastlags- tisdagen som man kallar den i Finland. Jag tycker mycket om semlor och köpte ofta en semla när jag gick hem från jobbet i Örebro.

Däremot gillade jag inte att man började sälja semlor redan före jul. Men jag köpte bara semlor på tisdagar även om de fanns att köpa hela veckorna.

Är det inte så att vi själva måste skapa våra traditioner, begränsa handelns försök att sälja allting - alltid.

Jag gillade också att läsa böckerna om Ture Sventon - han som också tyckte så mycket om semlor. Ture Sventon tycker jag nu har något gemensamt med en av de tidiga TV-deckarna, Colombo som jag också gillar och nu kan se i repris när jag vill koppla av.

Jag har tänkt flera år att prova att baka en speciell "Indisk semla". Den kan vara som en vanlig semla men bakad med saffran. Helst ska det då vara saffran från
Kashmir i Indien. Den anses vara världens finaste tillsammans med saffran från L'Aquila i Italien. Priset för ett kilo saffran kan variera från ca. 70 00-80 000 kronor beroende på kvalitet. Det kan behövas 200 000 blommor för att få ett kg. saffran. Blommorna plockas för hand och man tar försiktigt ur märket ur blommorna. De bästa saffranskvaliteterna får man när man plockar blommorna på natten.

Att kunna åka till Kashmir i Indien är annars en dröm som jag haft sedan jag första och enda gången var i Indien. Tyvärr har de politiska motsättningarna i gränslandet mellan Indien och Pakistan varit för stora så att besök i områden är alltför riskfyllt.

I Kashmir odlas annars saffran. Jag tycker om saffran som används mycket inte bara i det indiska köket utan i många länders matlagning året om, inte som i Sverige med nästan all försäljning före Lucia.

Här finns en länk till recept på flera varianter av semlor:
http://www.semlor.nu/

Våffeldagen
Våffeldagen har vi fortfarande framför oss - nu på torsdag 25 mars. Jag har redan tagit fram järnet men det får bli våffel- gräddning i morgon. Det är ju ändå flera dagar före anvisad tid. Egentligen är det här en förvrängning av det ursprung- liga namnet Jungfru Marie bebådelsedag eller vårfrudagen.

Över tid förändras språket så att vi inte känner igen den ursprungliga betydelsen. Sen är det en annan sak att jag upptäckte när jag lärt mig läsa och läste på skyltar och kartor att jag inte kände igen de platser som jag trodde jag kände till så väl - tills jag såg namnen i skrift.

Men det här är en annan spännande problematik som t.ex. min inte lastgamle men ändå vän Bertil Danielsson (som förresten blivit med hemsida: Klicka här!
) och jag brottas med ibland - vårt lokala språk.

http://www.vafflor.se/

Redan nu kan vi ge en länk till en intressant sida på Språkrådets webbplats. Den handlar om Ord i almanackan.

Hur det blir med tiden efter våffeldagen är det i dagsläget osäkert att uttala sig om. Som gammal statistiker är ju inget säkert utan bara med en viss sannolikhet. Den sannolikheten är för det mesta oviss. Men som man säger i Indien och Kina: Den som lever får te.

fredag 19 mars 2010

Född i Rusbodarna - vann första Västerbergslags- Mästerskapet i nattorientering

Från Hovsta fick jag ett mejl om en idrottsprestation. Avsändare var Arne Nyström uppväxt på Slogåsen men född i Rusbodarna. Han har också tidigare bidragit till bloggen med historiska händelser bl.a. bilhistoria, om gårdfarihandlare Arvid Björk och annat.

Den här gången skriver Arne om en idrottsupplevelse som jag inte hade en aning om. Han har tänkt skicka berättelsen tidigare men känt det förmätet att skryta med sig själv. Jag är glad att Arne satte sig över Jantelagen och delar med sig av sin erfarenhet.
(Vi borde nog oftare än vi gör snegla på Evert Ljusbergs Jamtelagen).

Berättelsen skulle inte vinna på att refereras. Därför kan ni här läsa Arnes egen berättelse direkt kopierad ur e-brevet:

"Mitt livs lyckligaste halvtimme

Det handlar om när jag mitt i en sensommarnatt 1953 springer från Sågdammen efter bygatan förbi kasern och genar över dammen och springer genom tallskogen och ut på landsvägen längs fotbollsplanen och till vägkanten där vägen går upp till skolan här lyste en röd lampa!
Det var målet för orienteringenshistoriens första Västerbergslags Mästerskap i nattorientering som avlöpte i Rävåla.

Varför var det så lyckligt undrar du?
Jo, jag hade startnummer 15 av de trettio som deltog och när jag fick startkortet stämplat intill skiet vid stugan i Sågdammen säger kontrollanten: " Du är först här"! Jag såg inga lampor som bars av konkurrenter lysa i tallskogen väster om Nävbacken i midnatten. Jag släckte min lampa och jag mera flög än sprang den sista kilometern. Och bland publiken vid målet fanns en av dina släktingar Einar Haag. Jag hörde någon bland funktionärerna halvhögt ropa när jag flyger fram i ljuset från en gatlampa - det är ju Arne Nyström från Blötberget.

Jag var ingen favorit bland en massa Ludvika, Grängesbergs och Nyhammarslöpare det var Folke Byström som hade hemmaplan, men jag vann med över fem minuter och priset står på min bokhylla och lyser nu 57 år senare.
Det märkliga med det loppet var att jag mellan första kontrollen Orrens och andra vid Röda skäret passerade tio meter från den punkt på Jorden där jag är född - Rusbodarna.

Jag har både resultatlista och tidningsurklipp kvar.

Repotaget i Ludvika Tidning heter, Arne Nyström vann VBM-nattförsök!

Jag har ett tiotal DM-tecken i golf och bowling för Örebro län men inget gläder mig mera än detta i Rävåla 1953."

torsdag 18 mars 2010

Hur blev det med våren?

Vi vill så gärna att det ska bli vår också i Saxdalen. En del kanske misströstar men visst ser vi positiva tecken. Vi får akta oss när vi går nära byggnader som fortfarande har snö och is på taken. Vi får vara försiktiga och inte lita på isarna på våra sjöar. Istjockleken har sjunkit till ca. tre centimeter på sina ställen och på eftermiddagarna bär det ingenting!

Men det finns oomkullrunkeliga tecken på att våren närmar sig med stormsteg. Titta bara på videon om solens upp- och nedgång:



Den här videon gällde fredagen för knappt en vecka sedan. Då hade dagens längd ökat med 38 minuter på en vecka. Det har att göra med jordens lutning i förhållande till solen.

På lördag 20 mars kl. 17:32 kommer jordaxeln inte att luta alls i förhållande till solen. Det betyder att dagen och natten blir lika långa över hela jorden bortsett från vid polerna. Just i den stunden är man mitt i en lång gryning på Nordpolen medan Sydpolen har en motsvarande skymning. Polernas dagar och nätter är ett halvår långa vardera.

Ökningen av dagarnas längd är som störst på norra halvklotet nu på lördag sen blir det visserligen längre dagar ända till midsommar men ökningen blir allt mindre. Just nu går det emellertid snabbt åt rätt håll - mot våren och sommaren!

tisdag 16 mars 2010

Var ligger Saxdalen?

Det mesta beror ju på hur man ser det. Många tycker nog att Saxdalen ligger avsides, långt från det mesta och på kanten av Finnmarken med de nästan obegränsade ytor av ren vildmark: stora skogar, myrmarker och vilda djur som breder ut sig där.

Det här ger ibland den där känslan av att man är vid världens ände. Vi masar och kullor kan föreställa oss att en stock- holmare härifrån bara kan se en enda oas och ljuspunkt: Säfsen! Om man tar sig igenom fyra mil obygd finns ju där ett litet turistparadis - än så länge inbäddat i djup snö.

Jag vill direkt dementera eventuellt kommande påståenden med innebörden att jag skulle ha något emot stockholmare! Vi har många tidigare stockholmare som grannar här i byn och det det är väl bara att ge dem erkännandet att de har flyttat åt rätt håll: Från Stockholm till Saxdalen och inte tvärt om. Tack för att ni valt rätt riktning!

Men från den där känslan av att bo i "världens ände" som också vi urålders rävvålingar kan känna ibland så kan perspektivet helt plötsligt ändras. Som idag när jag gick ut på verandan på förmiddagen och blickade upp mot en blå himmel mellan det vita snötäcket och de långa ispilar som pekar ner från verandataket - då såg jag ett moln lika vitt som snötäcket. Det var inte ett gammaldags naturligt moln utan ett långt, smalt, modernt moln - utsläpp från ett jetplan. (Ett klick på någon av bilderna och du kan se den förstorad).

Här ses den vita bandet: Svansen som jetplanet lämnat efter sig. Den består av den vattenånga som planets avgaser innehåller och som på den här höjden frusit till iskristaller.

Nyfiken som jag är gick jag in till datorn för att ta reda på vilket flygplan det var som lämnat detta spår. Där kunde jag se en karta med aktuell lufttrafik över Dalarna och lite mer.

På kartan syns det flygplan som passerat Saxdalen för några minuter sedan. Det är markerat med röd färg och hade redan hunnit till Elverum i Hedmark Fylke i Norge. Det ligger 206 km från Vattentornet på Malbacken - fågelvägen. Och det var den väg flygplanet tog.


På kartan visas SAS flight 945 från starten på Arlanda till Elverum. Den ljusa färgen indikerar lägre flyghöjd och den lila är den högsta. När kartbilden togs var flyghöjden 10 500 m och hastigheten 680 km/tim.

Den här bilden av flygplanet fick jag på min datorskärm tillsammans med alla data under flygplansbilden.

Flygplanet hade startat från Arlanda (ARN) och var på väg till O'hare (ORD) i Chicago, USA.

Då slog det mig att Saxdalen inte ligger så avsides utan mitt i centrum av världens lufttrafik. Jag bor 1 km under raksträckan från Arlanda till USA!

Nu minns jag att jag blev förvånad första gången jag flög till USA. Jag hade förväntat mig att flyga ut över Västkusten och sen västerut men efter starten på Arlanda flög vi över - Dalarna. Jag tittade på jordgloben efteråt och förstod att det var rätt väg. Men då såg jag det hela från ett annat håll, uppifrån.

Därför slog det mig - ungefär som det slog Nils Ferlin att hans tak var en annans golv - att lugna Saxdalen också ligger mitt i världens trafik. Tänka sig att hundratals personer varje dag passerar en kilometer över våra huvuden. Och vi är nästan omedvetna om det, tar det bara som avlägsna små, normala ljud ungefär som när vädret gör att det är "vällt" som vi säger - så att ljuden hörs långt som från bilar på Brattjämna eller förr i tiden från tågen som passerade Björnhyttan och Blötberget.

Nils Ferlins INFALL (ur Barfotabarn (1933))

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.


Men visst är det bra att man kan se saker på olika sätt och få infall, få olika perspektiv på tillvaron och sig själv. Och lugnet och en härlig natur har vi i Saxdalen oavsett perspektiv.

söndag 14 mars 2010

Påminnelse om film i Folkets Hus

Idag kl. 14.00 visas de tidigare annonserade gamla filmerna i Saxdalens Folkets Hus.

I entrépriset 40 kronor ingår inte bara filmvisning utan också kaffedrickande till underhållning av Saxdals-sonen och trubaduren Åke Åhlström. Den tidigare annonseringen kan ses här.

måndag 8 mars 2010

I tidigare inlägg i bloggen har jag skrivit om gamla bilar och nämnt Karlströms affär. Det fick min svärfar Arne i Hovsta utanför Örebro att berätta om tre episoder på 1930-talet då bilar fortfarande var ganska ovanliga.

Den första episoden, en mindre olycka eller tillbud som har jag också hört berättas från annan källa hände i samband med en bröllopsfest i Rävvåla gamla Folkets Hus.

Bilden till vänster av gamla Folkets Hus i Saxdalen finns på det omfattande bildalbum med gamla och nyare bilder från Rävvåla/
Saxdalen som Lars-Åke Wettercrantz har lagt upp på Internet.

Länk till Lars-Åkes fotogalleri: vvk.se/gallery

Bläddra och titta på bilderna och om du känner igen personer som inte är namngivna på gamla bilder: Hör gärna av dig och berätta!

Det som hände vid gamla Folkets Hus var att en av våra handlare vid den tiden Gustav Karlström deltog i en bröllopsfestlighet i gamla Folkets Hus. Gustav var den som skulle skjutsa brudparet hem efter festen. På något sätt blev det problem när sällskapet satt sig i bilen och skulle köra iväg. Bilen rullade baklänges nerför det branta stup som fanns vid sidan av planen framför Folkets Hus.

Som tur var stoppades bilen av några träd och det hela avlöpte utan personskador. Vad som orsakade olyckan är inte känt. Men med tanke på att Gubbas berg på den tiden var flera meter högre än där vårt nya Folkets Hus nu ligger så måste det ha varit en obehaglig biltur att åka nerför slänten.

Nästa tillbud som Arne berättade om var tydligen med samma förare Så är skriver Arne:

"Den senare var Karlströms sk sportbil med en överbyggnad för två. Mamma och jag hade varit in och handlat hos Finn-Kalerik - du vet säkert var - när vi ser Karlströms bil komma farande från norr och styrde in mot den lilla bensinpump som fanns strax söder om affären, men bilen fortsatte förbi pumpen och ner i den tvära slänt som fanns. Ur steg någon, jag minns inte vem men min mamma säger "usch så otäckt" satte mig på sin cykel och så åkte vi snabbt därifrån."

För den som inte känner till Finn-Kalerik (som det uttaldes) så var det en handlare som hade affär, bensinmack och kafé där senare Hjalmar Runnberg bedrev samma rörelse. Idag är det IT-butiken Sme-server som finns i huset.

Vad man kallar huset som gammal Rävvåling/Saxdaling beror på personens ålder. När jag pratar gamla minnen med min fars kusin, Lasse Fredriksson,
urmakarn, säger han Finn-Kalerikes och jag förstår vad han menar. När jag talar om samma hus säger jag Hjalmar Runnbergs eller Hjalsmars kafé.

En tredje bilhistoria berättar min svärfar så här: "En annan beryktad bilförare i Rävvåla på tidigt 30-tal var Busk-Alfred, han bodde i norra Sörbyn långt upp mot skogen. Han hade skrämt några damer som åkte med honom, när han på Brattjämna hade klivit ur bilen och ställt sig på fotsteget medan bilen gick. Annars var Brattjämna en fartsträcka på den tiden - 30-talet, appropå fartsträckor som du redovisade i din blogg. Hälsning från Arne i Hovsta."

lördag 6 mars 2010

Ur familjealbumet: Carl Oskar Lind med familj

Så långt tillbaka jag kan minnas bodde i första huset längs Malbacksvägen, det som nu har adressen Malbacksvägen 1, Carl Oskar Lind med fru Anna och på övervåningen dottern Ingeborg och hennes man Verner Alkvist.

Vem var då Carl Oskar Lind, Calle Lind som vi kallade honom i min familj, eller "Carlorsa" som han kallades av dem som drog ihop hans två förnamn till ett? Från början var han helt klart en utböling. Han var född i Tysslinge församling i Örebro län 1885. Det var långt ifrån Rävvåla på den tiden. På något sätt som jag ännu inte känner till hittade han sin älskling i min farmors syster Anna.

Anna var född Pettersson 1889 i Lernbo, Norrbärke socken. Tills för några år sedan fanns min farmors och Annas och deras syskons hem kvar i uppförslutet när man kommer från Smedjebacken och just passerat kraftverkstuben. Där på vänster hand låg det lilla huset med fruktträd runt omkring. Nu på höger sida när man svängt av länsvägen och är på väg mot Bergslagodlingar.

Det kanske var en lite omständlig beskrivning men som barn och också som vuxen har jag alltid tittat in till min farmors hem när jag passerat Lernbo.

Men nu är det Calle Lind som gäller. Som barn tror jag inte att jag visste hur släkskapen var. Jag kände bara att vi var släkt. Vem i Lind-familjen som var släkt med mig visste jag nog inte och det spelade ingen roll. Hela familjen var släkt! Så här är ett foto ur min fars familjealbum (som egentligen är två eller tre halvantika kakskrin):

På bilden ses sittande från vänster min farmor Frida Fredriksson f. Petterson (1892), Anna Lind f. Pettersson (1889) och Carl Oskar Lind. Stående är Linds-dottern Ingeborg Linnéa Alkvist f. Lind 1909. Om någon kan hjälpa till med att identifiera var fotot är taget vore jag tacksam!

Calle och Anna Lind bodde på nedervåningen i huset. På övervåningen bodde Verner och Ingeborg Alkvist. För mig var besöken hos Linds alltid positiva. Linds var en trygg familj och min farmor och Anna Lind hade som jag minns det alltid trevligt när de träffades.

Den familjemedlem som saknas på bilden är Ingeborgs man Verner Alkvist (f. 1905). Verner, min farfar Karl Fredriksson och Einar Haag var en trio som hade trevligt tillsammans. De byggde själva en båt som naturligtvis hette Trion. Den hade en inombordmotor av Sjöstrands fabrikat. De byggde också en sommarstuga i Mässan nära Sandbäcken. Där gissar jag att de tillbringade mesta delen av fritiden på somrarna. Så var det fortfarande när jag var liten.

torsdag 4 mars 2010

Kraftsport mellan Saxdalen och Sunnansjö - olycka eller lycka?

Är det så att befolkningen i Saxdalen och Sunnansjö tar till alla medel för att placera de båda tätorterna på kartan? Visserligen osäkra men ändå - källor - har läckt till Saxdalen blogg att det som lokalpressen rapporterat som en mindre olycka egentligen är något mycket större och positivt.

Har du spelat plockepinn? Då har du troligen använt stickor ungefär som här till vänster. Det gäller att plocka upp en sticka i taget utan att övriga stickor rör sig. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Själv spelade jag ett betydligt större plockepinn i Örebro, där vi behövde en park för att få plats med stickorna.

Bilden till höger visar ett liknande stort plockepinn-spel i Katalonien i Spanien.

Men vad är det då som sker mellan Saxdalen och Sunnansjö? Ja, se själva:

Bilden är tagen efter vägen mellan Saxdalen och Sunnansjö i jämnhöjd med Ullnäsnoret. Det ni ser är timmer, upplagt - nej utstrött som ett jätte-plockepinn.

Det finns nu två huvudteorier om timmerbråten:
  1. Någon eller några av de aktiva föreningarna i Saxdalen/Sunnanjö har gått ihop om att skapa "Världens största plockepinn-spel". Kanske tänkt att lanseras vid Grangärde-veckan eller Dan Andersson-veckan eller någon annan vecka i Grangärdebygden under 2010.
  2. Någon/några ättlingar till de jättar som fanns i trakten långt tillbaka i tiden är tillbaka! De som bl.a. roade sig med att (det sägs att de gjorde det i ilska) kasta ut stora stenar mitt i våra sjöar. Kanske de också har lärt sig plockepinn och kommit tillbaka till våra trakter för att roa sig, nu med ett modernt spel. Artikel med bild där Stora sten i Saxen syns finns här.
Saxalen blogg har förhört sig hos alla åkare i trakten men ingen lokal åkare har transporterat dit timret!

Hur det hela kommer att sluta vet vi inte än men Saxdalen blogg ska hålla alla kanaler och ögon öppna. Vi har ingen förutfattad mening om vilket alternativ som är mest troligt. Vi vet att vi haft jättar i trakten förut men också att turismen gör allt för att marknadsföra trakten. Vi får avvakta och se hur det hela slutar.

onsdag 3 mars 2010

Fullmånen jag undrar - vad lyser den för?

Fullmånen lyser, det är den natten nu, en gång i månaden. Påverkar det oss människor? Att månen har stor påverkan på vår natur är helt klart. Titta bara på skillnaden på två bilder från samma plats, Fundybukten i Kanada. Skillnaden mellan bilderna beror på tidvattnet, flod till vänster och ebb till höger. Det är till största delen ett resultat av månens dragningskraft på jorden. Solens dragningskraft är mindre än hälften så stor.

Tidvattnet kan ge havsvattnet en nivåskillnad på upp till 17 meter och kan skapa tidvattenströmmar med en hastighet på upp till 40 km/tim som i Bodö i Norge.

Frågan är då om månen och fullmåne har någon inverkan på hur vi människor känner oss.

Vissa människor säger sig ha svårare att sova när det är fullmåne. Det finns föreställningar om att fullmåne skapar nedstämdhet och till och med sinnessjukdom hos vissa människor.

Måne heter på latin "luna". På engelska har vi ordet "lunatic" som kan översättas med stolle, vettvilling, dåre. Adjektivet av samma ord motsvaras på svenska av vansinnig, sinnessjuk, dårfinkig. En som funderade på fenomenet månen var Cornelis Vreeswijk. Hans text till visan Telegram för fullmånen, vackert tonsatt av George Riedel, handlar om just fullmånen.

Låt oss först lyssna till Cornelis text framförd av skönsjung-
ande Anni-Frid Lyngstad. Som en hyllning till Cornelis som föddes i Nederländerna har jag valt en video med översättning till nederländska.



Fullmånen, jag undrar, vad lyser den för,
nån mening ska det väl vara?
Den hänger i luften bara.
Men inte för att den stör
men inte gör den mig glad,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

För tänker man efter så är det ett lik
som lyser på oss om natten.
Där finns varken luft eller vatten.
Visst speglas den i vår vik,
men den ligger på Lit De Parade,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

Du håller min hand, sa Ann-Katrin
berätta varför du gör det.
Tror du att du får nånting för det?
Nej, karlar är ena svin
som svamlar om kärleksglöd.
Men månen är kall och död.

För att göra en lång historia kort kan man säga att forskningen inte funnit något belägg för att fullmånen har en negativ inverkan på vår sinnesstabilitet. Men visst är väl Ann-Katrin Rosenblads uppfattning om månen ganska negativ? Kan den bero på en tillfällig nedstämdhet p.g.a. fullmåne? Vi har ju också ordet "mångalen" på svenska.

Själv har jag haft en mycket positiv upplevelse av fullmåne. En vårnatt i fjällen, med fullmåne över vita vidder. Dagsmejan hade smält det översta snölagret till tö. Kylan på kvällen hade skapat en stark skare. Att då åka skidor över fjället var en naturupplevelse som jag gärna skulle uppleva igen.

När det gäller Cornelis Vreeswijk har hans visor bidragit till många trevliga sommarkvällar på barnkolonierna på Öddö och Brevik. Det fanns alltid en gitarr till räkorna när personalen kopplade av på kvällarna. Cornelis visor var de absolut populäraste för den sångglada personalen.

tisdag 2 mars 2010

Hård PRO-kamp i Saxdalens Folkets Hus

Under eftermiddagen genomfördes den veteranvetartävling där kommunens alla PRO-föreningar tävlar. I år var lokalen för frågetävlingen Saxdalen Folkets Hus där solen sken över Gubbas berg som likt det mesta i trakten nu ligger inbäddat i djup, vit snö.

Sju lag med vardera tre personer tävlade och minst lika många supportrar deltog i kaffedrickande och som stöd och påhejare för de aktiva. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Till vänster ses ansvarig anordnare, enväldig domare och ledare för tävlingen Ulf Bolinder, själv medlem i Blötberget-
Gonäs PRO-förening men här i egenskap av ordförande i Samorganisationen för samtliga föreningar i Ludvika kommun. Till sin hjälp i kansliet hade han Wivi-Anne Hellström, Grängesberg och Jan svensson, Ludvika.

När den spännande tävlingen började påminde den ganska mycket om OS som de flesta av oss har i färskt minne.

Ett lag som gick ut hårt var Grängesberg. Efter den första frågeomgången hade de ryckt åt sig en ledningen. Frågan var om de gått ut för hårt eller om det skulle hålla ända in i mål? Till höger laget efter den inledande rundan.

I kaffepausen mitt i matchen kunde både publik och tävlande stärka sig med kaffe med bröd. Till vänster ser vi supporterskaran som intresserat följer tävlingen från Folkets hus B-sal.

Efter upploppet stod det klart att guldmedaljen gick till Grängesberg. Eftersom det här var en match i en utslags-
turnering var det egentligen bara seger som räknades. Gränges-laget fick 25 poäng av 30 möjliga. Om det det hade varit OS så hade Fredriksberg fått silvermedaljen för sina 21 poäng med Ludvika på bronsplats med 19,5 poäng.

Grängesbergs segrande lag bestod av Ragnhild Samuelsson, Siw Holm och Ingvor Jansson. Nedan ses de vid den blomstercermoni som avslutade tävlingen. Den starka öppningen höll alltså ända in i mål! Hade de möjligen legat på träningsläger på Fjällberget?

Det hela var en mycket ren tävling. Inga tjuvstarter, övertramp eller misstänkta dopingfall rapporterades. Det segrande laget önskas lycka till i den fortsatta tävlingen som representanter för alla PRO-are i Ludvika kommun.