En sjuktransport på 1920-talet

Jag är just på väg att tillfriskna efter en lång och intensiv sommarförkylning. För drygt en vecka sedan besökte jag läkare vid Grangärde Vårdcentral i Sunnansjö för att få lungorna testade. Jag hade varit förkyld och orkeslös i över två veckor och var rädd för att det kunde vara lunginflammation. Det var det inte utan ordinationen blev Alvedon och Näsdroppar!

Själklart tog jag bilen till Sunnansjö. Så gör vi ju nuförtiden. Hade det varit för 90 år sedan kunde det ha gått till så som beskrivs i följande notis i tidningen Dalpilen 15 oktober 1920:























Vi har i dag ganska svårt att föreställa oss de mödor och svårigheter som våra förfäder upplevde för ungefär ett sekel sedan. Men den redaktör som skrev tidningsartikeln visste att många då levande inte heller förstod hur problematiskt det kunde vara när människor i obygden blev sjuka.

Men förhållandena har förändrats mycket på 90 år. Olsjön kan knappast kallas för obygd idag - ca. 10 minuters bilresa från Saxdalen. Men den som då inte kunde förflytta sig på sina egna ben fick då förlita sig på andras, i det här fallet fyra andra ben, för sin förflyttning.

Veckan efter, 22 oktober 1920, dementerade Dalpilen uppgiften om att den använda båren skulle vara provisorisk. Dessvärre hade emellertid en ny bårtransport blivit nödvändig:






















Ännu större hemskheter inträffade i samma "obygd" - Olsjön - 28 år tidigare. Då handlade det inte om sjukdom utan om dråp. Jag hade tidigare hört rykten om att någon typ av dråp eller mord hade inträffat långt tillbaka i trakten av Olsjön.

På de studiecirklar om Rävvåla/Saxdalen som vi höll för mer än ett år sedan frågade jag deltagarna om de kände till någon sådan händelse. Ingen av de närvarande hade hört talas om det. Jag gissade att det hela kanske var en skröna. Förra veckan hittade jag dock följande artikel i Dalpilen 23 september 1892. Den bekräftade historien.


För den som blir sjuk idag finns i de flesta fall tillgång till hjälp. Var det så att den som runt sekelskiftet 1800/1900 bodde i "obygder" som Olsjön bodde utanför samhällets service? Läser man gamla protokoll från Grangärde kommun skiner det ibland igenom att varken lagens armar (polisen) eller den hjälp som samhället kunde ställa upp med inte var var mans egendom utan starkt geografiskt begränsad. Ett exempel är ansvaret för vägar och trafiksäkerhet. Tydligen tog "det allmännas" ansvar i det här avseendet slut vid Långvasselbron - från Grangärde sett.

Var ligger Saxdalen?

Det mesta beror ju på hur man ser det. Många tycker nog att Saxdalen ligger avsides, långt från det mesta och på kanten av Finnmarken med de nästan obegränsade ytor av ren vildmark: stora skogar, myrmarker och vilda djur som breder ut sig där.

Det här ger ibland den där känslan av att man är vid världens ände. Vi masar och kullor kan föreställa oss att en stock- holmare härifrån bara kan se en enda oas och ljuspunkt: Säfsen! Om man tar sig igenom fyra mil obygd finns ju där ett litet turistparadis - än så länge inbäddat i djup snö.

Jag vill direkt dementera eventuellt kommande påståenden med innebörden att jag skulle ha något emot stockholmare! Vi har många tidigare stockholmare som grannar här i byn och det det är väl bara att ge dem erkännandet att de har flyttat åt rätt håll: Från Stockholm till Saxdalen och inte tvärt om. Tack för att ni valt rätt riktning!

Men från den där känslan av att bo i "världens ände" som också vi urålders rävvålingar kan känna ibland så kan perspektivet helt plötsligt ändras. Som idag när jag gick ut på verandan på förmiddagen och blickade upp mot en blå himmel mellan det vita snötäcket och de långa ispilar som pekar ner från verandataket - då såg jag ett moln lika vitt som snötäcket. Det var inte ett gammaldags naturligt moln utan ett långt, smalt, modernt moln - utsläpp från ett jetplan. (Ett klick på någon av bilderna och du kan se den förstorad).

Här ses den vita bandet: Svansen som jetplanet lämnat efter sig. Den består av den vattenånga som planets avgaser innehåller och som på den här höjden frusit till iskristaller.

Nyfiken som jag är gick jag in till datorn för att ta reda på vilket flygplan det var som lämnat detta spår. Där kunde jag se en karta med aktuell lufttrafik över Dalarna och lite mer.

På kartan syns det flygplan som passerat Saxdalen för några minuter sedan. Det är markerat med röd färg och hade redan hunnit till Elverum i Hedmark Fylke i Norge. Det ligger 206 km från Vattentornet på Malbacken - fågelvägen. Och det var den väg flygplanet tog.

På kartan visas SAS flight 945 från starten på Arlanda till Elverum. Den ljusa färgen indikerar lägre flyghöjd och den lila är den högsta. När kartbilden togs var flyghöjden 10 500 m och hastigheten 680 km/tim.

Den här bilden av flygplanet fick jag på min datorskärm tillsammans med alla data under flygplansbilden.

Flygplanet hade startat från Arlanda (ARN) och var på väg till O'hare (ORD) i Chicago, USA.

Då slog det mig att Saxdalen inte ligger så avsides utan mitt i centrum av världens lufttrafik. Jag bor 1 km under raksträckan från Arlanda till USA!

Nu minns jag att jag blev förvånad första gången jag flög till USA. Jag hade förväntat mig att flyga ut över Västkusten och sen västerut men efter starten på Arlanda flög vi över - Dalarna. Jag tittade på jordgloben efteråt och förstod att det var rätt väg. Men då såg jag det hela från ett annat håll, uppifrån.

Därför slog det mig - ungefär som det slog Nils Ferlin att hans tak var en annans golv - att lugna Saxdalen också ligger mitt i världens trafik. Tänka sig att hundratals personer varje dag passerar en kilometer över våra huvuden. Och vi är nästan omedvetna om det, tar det bara som avlägsna små, normala ljud ungefär som när vädret gör att det är "vällt" som vi säger - så att ljuden hörs långt som från bilar på Brattjämna eller förr i tiden från tågen som passerade Björnhyttan och Blötberget.

Nils Ferlins INFALL (ur Barfotabarn (1933))

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

Men visst är det bra att man kan se saker på olika sätt och få infall, få olika perspektiv på tillvaron och sig själv. Och lugnet och en härlig natur har vi i Saxdalen oavsett perspektiv.