Minnen från två flygplatser som aktualiserats i år

Flygplatser ger alltid minnen. En flygplats som jag blivit påmind om nu under en tid är Bangkoks tidigare ingernationella flygplats Don Mueang. Jag tillbringade en hel dag där 1998 på väg till ett utlandsuppdrag i Thailands grannland Laos.

En summarisk beskrivning av flygplatsen finns här. På engelska finns en utförligare artikel här. Jag har bara positiva minnen från mellanlandningen på Don Mueang på väg till Laos. Dagen har beskrivits i Olas blogg här. Don Mueang har sett ut så här en tid nu:

  
Senaste veckan har vattnet varit ännu högre. Den stora översvämningen i Bangkok har stoppat all flygtrafik till och från Don Mueang.
 
Don Mueang är dock inte längre Bangkoks internationella flygplats. Det är den nyare Suvarnabhumi flygplats som byggdes med en nästan 2½ mil lång och tre meter hög mur runt flygplatsen som skydd mot översvämning. Muren har nu höjts med ytterligare en halv meter.

Än så länge har Suvarnabhumi klarat att stå emot vattenmassorna men flygplatsen som startade sina internationella flygningar hösten 2006 har också haft sina problem. Hösten 2008 var den lamslagen en tid p.g.a. upp till 3000 regeringsmotståndare. De blockerar infarten till flygplatsen som inte kunde användas.

En annan flygplats som jag har minnen ifrån är Cheddi Jagan Internationella flygplats, Timehri, i Guyana i Sydamerika. Det är en liten flygplats och mina minnen därifrån är inte så positiva. Sista gången jag arbetade i Guyana var jag nära att missa flyget därifrån. Den chaufför som skulle skjutsa mig till flygplatsen kom alldeles för sent. Han fick köra som en biltjuv de drygt fyra mil långa och dåliga vägen från huvudstaden Georgetown. Vi kom mycket senare än planerat till flygplatsen och jag fick springa in till incheckningen och glömde en säkert mycket god indisk tårta som mamman till en av mina guyanska medarbetare bakat till mig. Dessutom krävde USA en mycket omfattande, besvärlig och tidsödande säkerhetskontroll för passagerare till USA. Jag skulle flyga till Colombia via Miami.

Så här såg det ut när jag påmindes om Cheddi Jagan flygplats den 30 juli i år:
 

 
En Boing 737 tillhörande Caribbean Airlines från min favoritflygplats Piarco International Airport  på Trinidad med sex mans besättning och 156 passagerare kom in med alldeles för hög fart, körde ut över kanten på landningsbanan och bröts i två delar. Inga dödsoffer krävdes men en passagerare skadades svårt och många fick lindrigare skador.

Det finns fler flygplatsminnen men vi kan spara dem till en annan gång.

Jet-drift eller rea-drift fanns redan för 500 000 år sedan

Idag heter det jetdrift och jetflygplan. När jag var liten var det snabbaste vi kunde föreställa oss ett reaplan. Man kan lätt föreställa sig att jetdrift är en mycket modern företeelse, kanske uppfunnen efter propellerflygplanens tid.

Men då har man inte räknat in naturen i vår historia.  Bläckfiskar, som många av oss smakat när vi semestrar söderut, förflyttar sig med jetdrift och det har det gjort i 500 000 år. När jag var 12-13 år lagade jag en bläckfiskomelett. Jag hade köpt en konservburk med bläckfisk. Jag blandade oljan som bläckfisken låg i i omeletten och den smakade inte bra. Sen dess har jag inte gärna ätit bläckfisk. Bläckfisk räknas inte heller till fiskar utan till blötjur.
 
Jag skrev i ett tidigare inlägg om min idol Jacques-Yves Costeau. Hans bok Den tysta världen hade en bild av en bläckfisk på omslaget. Jag trodde då att bläckfiskar var farliga djur. De bläckfiskar som simmar i ytliga vatten är dock ganska små även om de största som lever i djupa vatten kan ha armar som är 13 m långa. Eftersom det är internationella kvinnodagen kan det kanske vara intressant att veta att de kvinnliga bläckfiskarna är de största. De största manliga bläckfiskarna har mätts till "bara" 10 m.
 
En annan skrämmande fisk har jag skrivit om här. Det är haj som jag åt på Trinidad. På västkusten finns den ätliga hajen pigghaj som blir högst ca. en meter lång. I andra vatten finns hajar som blir upp till 10 m långa.

Sen vill jag passa på att gratulera min dotter som är född den 8 mars, på internationella kvinnodagen. Visst är det passande?
Grattis Rebecca!

Hajen, en farlig fisk?

Jag var 12 år. Min familj gjorde ett av våra besök hos min moster Ester på Hantverkargatan i Stockholm. Vi pas- serade en stor bokhandel på S:t Eriksgatan och jag blev helt fascinerad. Ett av de jättestora skyltfönstren var fyllt med ett stort antal exemplar av boken "Den tysta världen" av fransmannen Jacques-Yves Costeau.

 

Jag tror att en av anledning- arna till att jag blev så intres- serad av boken var omslaget. Hur skulle det gå för dykaren som kämpade mot en bläck- fisk?

 

Det här var en tid före jul och långt över allt annat på min önskelista med julklappar var boken Den tysta världen. Och min önskan slog in: I ett av julpaketen fanns den stora fina boken som jag fortfarande beundrar.

 

Boken är kanske den bok som jag läst mest av alla böcker. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag blev en stor beundrare av Jacques- Yves Costeau, inte bara för hans mod (som jag anade av bokens omslag) utan mest för hans systematiska,  vetenskapliga forskning som han bedrivit och som han fortsatte med under hela sin långa verksamhet som oceanograf. 

  

 För den som är intresserad av film kanske det imponerar att Costeau vann tre Oscars för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol 1964). Han fick också Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes1956.

 

Costeau blev för mig en idol som gjorde att jag själv blev sportdykare och utbildade mig  hos Göran Boströms Uppsala Dykarskola. Det gav en hel del erfarenheter, bl.a. var jag helt under isen en vinter på 60-talet - i Öregrunds hamn. Men allt avlöpte enligt planerna och är en er- farenhet som jag fortfarande njuter av. 

Men där fanns väl ingen haj? Nej inte vad jag kunde se, även om sikten inte var mer än ca 10-15 m. Och då var jag mer fokuserad på det hål i isen 20 meter bort där jag kunde komma tillbaka till övervattensvärlden.

 
Haj - träffade jag däremot på när jag var på hemväg från en arbetsperiod i Guyana i Sydamerika.
 
Jag hade länge drömt om att komma till Trinidad som jag hade haft en hel del felaktiga uppfatt- ningar om. Vid den här resan kom jag dit. På väg till Guayana hade jag flugit från Caracas, huvud- stad i Venezuela, till Trinidad och Tobagos internationella flygplats Pirko Internationl Airport. 
 

Jag anlände tidigt på morgonen och stannade hela dagen på flygplatsen som är den flygplats jag trivts bäst på under alla mina resor.

Bilden nedan visar den "kostym" som vann första pris vid föregående Karneval i Trinidad. Kostymen var ca. fem m hög och ca. sju m bred och bars av en person. Bilden från flygplatsens avgångshall. Klicka för förstoring!
 

Vinnande "kostym" från 2002 års karneval på Trinidad.

På åter- vägen från mitt arbete i Guyana stannade jag ett dygn i Port of Spain, huvud- stad i Trinidad och Tobago. På kvällen unnade jag mig en god middag på hotellet. Av hovmästaren blev jag föreslagen en buffé som innehöll det mesta av landets bästa specialiteter. Han påpekade dock att menyn inte innehöll haj!

Jag beställde buffé-menyn och njöt av alla de smakfulla rätter som ingick. Men innan jag blev för mätt kallade jag på hovmästaren igen och frågade om jag kunde utöka min meny till att också omfatta haj?

Det gick bra och min förväntan att det skulle vara ett segt, smaklöst fiskkött kom helt på skam. Efteråt var jag tacksam för att jag tillät min nyfikenhet på exotiska maträtter ta överhand över min rävvålianska snålhet. Idag är jag mycket glad över min erfarenhet av haj som inte bara smakade bra utan också har visat sig vara mycket mindre farlig än sitt rykte. Hajarna runt Trinidads kust är också små. 

Fransmannen Jacques-Yves Costeau inspirerade mig inte bara till att äta haj på Trinidad utan också till att bli sportdykare med minnesvärda efterenheter från både undersidan av isen i Öregrunds hamn och från många dykningar runt Öddö med min skolkamrat Ragnar Wilhelmsson. 

Ett minne från Öddö är när Ragnar kommit på besök och vi dök med våtdräkter och lufttuber nära Blötebogens brygga en helg med ganska många helgfirare på stranden: När vi kom upp till ytan var det några förfriskade helgfirare som blev rädda och ropade: "Är det krig?" Jag antar att det är en djupt rotad föreställning bland kustbefolkningen att fienden kan komma upp ur havet.

En liknande reaktion fick vi senare när vi dök för att se hur mycket sjunktimmer det fanns mellan ön Stärtan utanför Sunnansjö och fastlandet där det tidigare legat två sågverk. En person på land hade observerat oss simmande och dykande i våra svarta våtdräkter. Han trodde att det hade kommit in sälar i Väsman.