söndag 29 maj 2011

En bild av verkligheten för 222 år sedan

Året var 1789. Vad hände då? Vi kan lätt hitta en del information om viktiga internationella händelser det året: I Frankrike startade Franska revolutionen. I USA blev "den politiske vilden" George Washington vald till Förenta staternas förste president.
 
I Sverige regerade Gustav III som deltog i två krig 1789: Ryska kriget som pågick (1788-1790) och Teaterkriget med Danmark (1788-1789).

Men hur var det i vår hembygd Gränge år 1789? I Grangärde Församlings Minnesbok kan vi läsa följande:

1789  Kopporna voro härjande, i synnerhet i Maji, Junii, Julii och Augusti månader. Af olyckshändelser omkommo 8 personer, 2 barn kvafdes af sina mödrar. 1 person mördad, 3 drunknade på öppen sjö. 1 omkommen under isen. 1 frusen til döds i snö och urväder.
   Väderleken var emot slutet af detta år så blid, at föga liknelse syntes till vinter. Bysjön och Björken hade väl lagt sig, men med så bräcklig skorpa, at ingen vågade ännu köra dem, och Wessman gick öppen öfver nyåret. Smultronblomma syntes ock korrt före Jul, och åtskilliga trän begynte på nytt at knoppas. Årsväxten var detta år så här som öfver hela Dahlorten, en af de ymnigaste. Också voro åkrarne, mera än vanligt, besådda med Råg, som gav en härlig skörd, vhilket man hoppas skal upmuntra någon hvar, at framdeles så mycket mera beflita sig om denna mäst lönande säedes-sort.
   Rågen betaltes detta år med 4 RDr 32 Sch Tunnan. Kornet med 4 RDr Blandet med 3 RDr och Hafran med 2 RDr 16 Sch Tunnan.

fredag 27 maj 2011

Lite färsk Saxdalshistoria

Igår är inte längesen men idag är det ju ändå historia. Och det var igår, torsdag, som vi i Saxdalen PRO samlades för att ha en trevlig eftermiddag tillsammans med göken. Ja - vi kallade det gökotta även om vi inte träffades så tidigt. Vi höll oss till vår ordinarie mötestid och dag, torsdag kl. 14.00.
  
Klicka på bilderna för förstoring!
Det här underlättar för oss pensionärer att hålla reda på våra möten. Det är alltid torsdagar kl. 14.00. Vi behöver bara minnas vilka veckor vi ska träffas.

I uppslagsverket Wikipedia står det att gökotta är ett uttryck för en tidig fågeskådartur. I vårt fall var det varken tidig eller tur. Vi satt helt enkelt på våra stolar eller vandrade några meter för att hämta grillad korv med bröd, läsk, öl, vatten, kaffe med chokladmazarin eller ett papper för hjärngymnastik som vår ordförande delade med sig av. De flesta tog också några turer för att hämta lotter som skrapades. Vi tycker ändå att vi med all rätt kallar det gökotta: Göken ställde nämligen upp både på tiden och platsen!

Saxdalens tidigare museum i bakgrunden
Lokalen för vår gökotta var mellan klubbstugan och museet. Det här är också en historisk plats i Saxdalen. Bara för ett par år sedan fanns båda husen i fullt bruk. Idag finns varken el, värme eller vatten i husen och alla historiska föremål som fanns att se i museet ligger i malpåse och tar plats i Saxdalens Folkets hus - tyvärr för både unga och gamla som är intresserade av sin kultur och historia. 
 
En liten klick av våra tjejer: Ruth Andersson och Ingrid Johansson



 
Och här ett lika litet gubbgäng från mellanbyn: Leif Rosén och Harry Karlsson.

 
 
 
Vi har ingen åldersdiskriminering i vår klubb men när jag kollade stavningen i min text föreslog programmet att jag skulle ersätta gubbgäng med gubbjävel. Sådana påhopp betackar vi oss för i vår förening. Det här är dock inget nytt. Jag drogs under många år i datorernas barndom med att datorn i alla dokument jag undertecknade föreslå att Hagfall skulle ersättas med Hagga! Historien har sin gång och vi får stå ut med den...
 
Gökottan närmar sig sin avslutning och kaffet är serverat i de centralt placerade termosarna. Så som vi är i Sverige så är det ingen som vill börja men när den första fyllt på sin mugg blir det fart på självserveringen. 
 
Vi var 19 medlemmar som hade en skön eftermiddag nära naturen, i Oxbrobäckens sluttning. En person saknades p.g.a. att Saxdalens Manskör tidigt idag rest till Norge. Olle Wallman är ju inte bara riksspelman utan också körsångare. Han var nog hemma och sjöng upp sig.

På väg till gökottan mötte jag SaxdalsElvis, Åke Dahlman. Han är också körsångare och dessutom den chaufför som ska köra kören fram och tillbaka till Norge. Han hade varit hemma och studerat vägkartor. Åke är ju inte bara rocksångare, körsångare och chaufför utan också kioskägare.
 
Vi räknar med att kören är tillbaka i Saxdalen på måndag morgon. Då behöver vi Olle Wallman i vårt boulelag som då spelar bortamatch mot Söderbärke. Ja är det inte det ena så är det det andra.

söndag 22 maj 2011

Lite radiohistoria

AB Radiotjänst 1925 -
Den första reguljära radiosändningen i Sverige ägde rum 1 januari 1925. Året innan hade AB Radiotjänst bildats. Bolaget ägdes av den svenska pressen, TT (tidningarnas telegrambyrå) samt tillverkare och försäljare av radioapparater och radioutrustning. Bolaget fick tillstånd att sända reklamfria radioprogram. Radiotjänst var ett s.k. allmännyttigt företag. Finansieringen skedde genom mottagaravgifter, radiolicenser.

När TV kom var det nödvändigt för oss saxdalingar att åka ända till Grängesberg för att köpa mottagare. Men radioapparater kunde rävvålingarna köpa hemma i byn. Vi hade det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Han var inte sen med att börja tillverka radioapparater när sändningarna började. Tillverkningen skedde i hans bostad i en av de kaserner (på rävvålmål: kasäranä) som då fanns väster om Nya Dammen. Sjöstrand lindade själv och med medhjälpare spolar i bostaden och monterade 4-rörs mottagare med separata högtalare. Flera tidiga radiolyssnare i trakten använde radioapparater av Sjöstrands tillverkning.

1925 var radiosändningarna begränsade till någon timme på kvällstid. Bara en kanal fanns fram till 1955 då Sverige fick sin andra radiokanal, P2. Sedan har utbudet vuxit till idag fyra rikstäckande radiokanaler och med lokalradion totalt 45 reklamfria kanaler. Bolagets namn ändrades 1957 från Radiotjänst till Sveriges Radio.
 
Kuriosa: En folkstorm riktades mot Radiotjänst 1938 då en kvinna tilläts läsa nyheterna för första gången. På SR Minnen kan man läsa om och lyssna till historiska radioprogram.  
 
Ibra Radio 1948-59
Lewi Pethrus, pingstkyrkans ledare, fick en idé redan 1948: Han ville sända reklamfinansierade radiosändningar men fick inte sändningstillstånd. Radiotjänst hade monopol på radiosändningar i Sverige. Då startade han sändningar från piratradiostationer ombord på båtar i Östersjön. Senare ordnade pingströrelsen radiosändningar riktade till Sverige från Luxemburg och Andorra. Åren 1955-1959 sändes  program på kortvågsbanden från Tanger i Nordafrika.
 
Min mormor var pingstvän och lyssnade på kvällssändningarna från Ibra Radio i Tanger. Sändningarna var på kvällstid när det var lättare att kunna lyssna på avlägsna kortvågsstationer. Det var inte så lätt att få in stationen och jag hjälpte min mormor att hitta den. När jag letade på kortvågsbandet fick jag flera gånger in tyska radiostationer som sände dans- och jazzmusik. Det blev en av inkörsportarna till mitt intresse för jazzmusik.
 
Radio Nord 1961-1962
En annan radiostation som tog efter Lewi Petrus koncept att sända från fartyg på internationellt vatten i Östersjön var Radio Nord. Innehållet i sändningarna var däremot väsensskilt från pingströrelsens sändningar. Radio Nord sände populärmusik med reklaminslag dygnet runt. Radio Nord var igång under knappt 1½ år tills en lagändring gjorde sändningarna olagliga. Sista sändning från Radio Nord skedde 30 juni 1962.


  
Melodiradion (1961)och P3 (1964)
Som ett svar på de s.k. piratradiosändningarna blev trycket stort på Sveriges Radio att utöka utbudet av populärmusik. Resultatet blev Melodiradion och P3.




lördag 14 maj 2011

Hur omedveten får man vara?

Igår var det fredagen den 13:e. Själv är jag inte skrockfull men när jag just publicerat det förra inlägget om den kommande hyllningen till Bengt Emil Johnson tänkte jag fortsätta skriva på ett påbörjat inlägg. Det skulle handla om två mindre kända uppfinnare bosatta i Rävvålatrakten. Men det gick det inte att komma in på bloggen, tekniskt fel! Då slog det mig att det var fredag och den 13:e och då kom jag osökt att tänka på vår mest kände uppfinnare, Hjalmar Sjöstrand.

Hade jag varit lik Hjalmar Sjöstrand hade jag i stället legat kvar i sängen hela dagen och haft en revolver under kudden eller nära till hands. Så lär Sjöstrand ha tillbringat fredagar som inföll som den 13:e dagen i månaden. Hans skrockfullhet var känd bland byns befolkningen, kanske därför att det verkar ologiskt att förena med hans höga intelligens och kreativitet.

I det här inlägget har jag dock ett par episoder som jag antar att få känner till.

Mina farföräldrar, Frida och Karl Fredriksson, bodde snett emot Sjöstrand på andra sidan vägen som då kallades Gamla vägen, idag Oxbrovägen. Jag var ofta hos min farmor och farfar och där träffade jag Hjalmar Sjöstrand många gånger. Han kom in till farmor dagligen för att äta ett mål mat och många gånger också för att dricka en kopp kaffe.
 
Det som jag i början tyckte var konstigt med Sjöstrand var att han inte kom fram bakom husknuten på den gamla skolbyggnaden - som hade ingången på baksidan in mot gården. Nej, Sjöstrand kom genom ett av fönstren som vette ut mot vägen. Antingen ställde han ner en stol genom fönstret för att stiga ner på eller hade han redan en låda eller stol stående under fönstret att stiga ner på.

Orsaken till detta ganska udda beteende var att Sjöstrand var rädd att någon skulle ta sig in i lokalen. Han hade riggat och gillrat upp olika skyddsmeka- nismer på insidan av ingången. Därför var det både omständligt och farligt att gå ut och in den vägen.
 
Jag vande mig snabbt vid Sjöstrands ovanliga vana och såg det snart som den naturliga vägen för Sjöstrand när han skulle gå ut eller in i sitt hus som var både hans verkstad och bostad.
 
När jag gick i skolan i Saxdalen tillbringade jag en stor del av  sommaren vid Nya Dammen där många skolbarn och ungdomar höll till och badade och gick på simkurs. Där fanns också två dotterdöttrar till Hjalmar Sjöstrand. De bodde hos sin mormor i Norrbyn under somrarna och annars i Stockholm. För några år sedan när jag flyttat tillbaka till mitt föräldrahem träffade jag Lillemor, den av Sjöstrands dotterdöttrar som nu tagit över mormoderns hus i Norrbyn. Vi pratade om gamla tider och hur folk var släkt och om gemensamma minnen. När vi pratat flera timmar och jag var på väg att åka hem till Malbacken hade vi skojat om ett gammalt uttryck som funnits i länge i byn: "Alla rävvållingar är släkt med Storfars tjur". Innan vi skildes sa Lillemor: "När allt kommer omkring kanske du och jag är släkt också".
 
Jag berättade om samtalet med Lillemor för min släkting Lars Fredriksson. Han sa:
Vet du inte vem Sjöstrand gick till när han gick in till din farmor för att äta?
Det visste jag inte.
- Jo, han gick till sin kusin!
 
Så jag är släkt med både Lillemor och hennes morfar Hjalmar Sjöstrand. Det är jag ganska stolt över. Men med tanke på min reumatism är jag glad att jag inte är rädd för att gå genom dörren när jag vill gå ut och in i vårt hus.

fredag 13 maj 2011

tisdag 10 maj 2011

Min rallykarriär

Inte kom jag ihåg att jag kört rally? Jag har flera yngre släktingar både på min fars och mors sida som kört och kör Folkrace men själv har jag aldrig varit riktigt intresserad av det. Men idag fick jag ett gammalt tidningsurklipp som visar att jag en gång kört ett rally, familjerally. Klicka  två gånger på urklippet för att se det i läsbar storlek.

Som framgår av resultatlistan blev det ingen pallplats för mig i min enda rallystart men jag kom i tidningen med min kompis Lennart Larsson. Lennart var född några veckor före mig och vi gick därför i olika klasser i skolan. När jag gick i 3:an gick Lennart i 4:an men vi hade det läsåret samma lärare.
 
Lennart är samma Lennart som finns med i en episod på väg hem från skolan, den är beskriven här. Lennart dog tyvärr alldeles för tidigt och fanns inte kvar när jag flyttade tillbaka till Saxdalen 2007.

lördag 7 maj 2011

Några funderingar kring höjdrädsla

Som pensionär har man förmånen att kunna tänka tillbaka och reflektera över saker och ting. Det slog mig häromdagen att jag varit i kontakt med höjdrädsla några gånger i mitt liv. Det har inte varit vid något speciellt tillfälle utan flera gånger och utspritt från barndomen till nästan pensionsåldern.

För mig har det aldrig varit något allvarligt problem. I allvarligare fall kallas rädsla eller skräck för speciella situationer för fobier.
 
Den fobi som vi på svenska kallar höjdskräck kallas inom psykologi och psykiatri akrofobi. Den första situation jag förknippar med höjdrädsla var när vi 1956 fick låna en TV på prov från Sune Holm i Grängesberg. Historien om vår första TV har beskrivits här.
 
På bilden ses Hagfallstorpet där en 12 m hög mast då monterats på skorstenen.

Hagfallstorpet (Klicka på bilderna för förstoring)
Huset är inte speciellt högt men tillräckligt för att jag skulle känna mig rädd när jag de första gångerna klättrade uppför stegarna och kröp över nocken fram till skorstenen. Med ett ordentligt tag i de antennfästen som satt stadigt förankrade i skorstenen kunde jag resa mig och känna mig ganska trygg. Det var ju flera meter till takkanten!  Sen kunde jag skruva  loss muttrarna som höll antennerna låsta i en viss riktning och justera riktningen.
 
Eftersom TV-bilden från Nackasändaren för det mesta var dålig klättrade jag säkert upp på taket flera hundra gånger för att försöka förbättra bilden.
 
För varje klättring upp på taket kände jag mig mindre rädd för höjden och när vi lämnade tillbaka TV-apparaten i början av 1957 klättrade jag obehindrat uppför stegen och gick upprätt på taknocken mellan stegen och skorstenen. Min höjdrädsla för den här höjden var som bortblåst.

Troligen blev jag medveten om fenomenet "höjdrädsla" ett par år tidigare. Den som var rädd då var inte jag själv utan min mamma. Vi var på semester i Helsingborg (läs mer om vår semester här) och besökte Kärnan - det kända tornet med utsikt över Öresund och Helsingör.

Kärnan i Helsingborg, 35 m hög
Jag visste att min mamma var höjdrädd men inte hur höjdrädd hon var. När vi kom upp på Kärnans tak som är en stor platta med kraftiga murade staket vågade hon inte stå upprätt utan ställde sig på knä.

Det här var naturligtvis en annan nivå av höjd än den jag vande mig vid ett par år senare. Jag tyckte det var högt men inte så att jag upplevde någon skräck.

Senare var jag på hög höjd några gånger i min ungdom t.ex. i Katarinahissen  i Stockholm utan att uppleva något större obehag. Vad jag kommer ihåg var nästa höjdutmaning 1992 när jag besökte Paris för första gången. Jag hade börjat en ny anställning på Statistiska centralbyrån i Örebro och deltog med några nya kollegor i en utbildningsmässa i Paris. På fritiden åkte vi ut till den "nya" triumfbågen Grande Arche i stadsdelen La Défence.

Grande Arche, den "nya" triumfbågen i  Paris 110 m hög.
På bilden syns Grande Arche i mitten längst bort. I det här perspektivet och omgiven av moderna skyskrapor ser bågen inte så hög ut men för oss Örebroare var den tillräckligt hög för att ingen skulle åka upp i den glashiss som går upp till toppen inne i bågen. Svampen var det högsta vi var vana vid.

Nästa påtagliga höjdupplevelse var när jag med två kollegor efter en konferens besökte Toronto. Där stod vi en eftermiddag mitt i Kanadas största stad nedanför en imponerande hög byggnad - det 553 m höga radio- och TV-tornet CN Tower.

CN Tower 553 m högt, sett från Ontariosjön
Mina två kollegor ville båda åka upp i tornet men där kom min höjdrädsla tillbaka. Att se den stora glashissen sticka iväg upp med hög fart längs utsidan av tornet fick mig att stanna på marknivån. Efteråt ångrade jag mig: Visst skulle jag ha klarat att åka upp och se den imponerande utsikten?

Några år senare besökte jag min son som då studerade i Paris. Vi åkte ut till La Défence. Det pågick en Tintin-utställning på "övervåningen" i den nya triumfbågen och Marcus hade som liten läst Tintin. Efter Kanadaresan tyckte jag nu att den 110 m höga byggnaden inte var någon höjd att vara rädd för. Så vi åkte upp och njöt av både utställningen och den imponerande utsikten över Paris. Jag hade föreställt mig att byggnad av den här storleken och formen inte skulle påverkas av stark vind men den dagen blåste det ganska kraftigt och bågen vajade påtagligt.

Om jag mot förmodan skulle komma till Toronto igen skulle jag nog ta mod till mig och åka upp i CN Tower - om det vore lugnt väder. Men i Toronto bodde vi i ett höghushotell. Mitt rum var på 22:a våningen om jag minns rätt - med glasvägg ut mot Lake Ontario, Ontariosjön. Det gick bra och jag sov gott men jag var glad att sängen inte stod mot väggen utan en meter därifrån.