Inlägg
Sveriges första reguljära TV-sändningar startade 15 september 1956. Då fanns bara en sändare, Nacka-sändaren utanför Stockholm. En av TV-pionjärerna i den här trakten var Sune Holm i Grängesberg. Han byggde sin egen TV-mottagare och han började också sälja TV-apparater. Min far som alltid var intresserad av ny teknik skaffade ofta nya produkter tidigare än de flesta.
Problemet var att det är ganska exakt 20 mil fågelvägen mellan Nacka och Saxdalen och sändningarna var inte alls avsedda att täcka et så stort område. Men det hindrade inte att man vid speciella tillfällen kunde ta emot sändningen från Nacka så att man både kunde höra och se en bild men för det mesta med dålig kvalitet.
Det fordrades också en stor antennanläggning för att det över huvud taget skulle gå att se något. Valfred Eriksson, Sme-Valle köpte en TV och monterade en 12 meter hög mast med två stora "grindar" över varandra i toppen. Storleken på antennerna berodde inte på avståndet från Nacka utan på att de första TV-sändningarna sändes på så låga kanaler. Varje antenn var ungefär 1,6-1,8 x ca. 2 meter. Masten monterades med fästen utanpå skorstenen.
Min far pratade med Sune Holm och fick löfte om att få låna en TV för att prova. Sune var ju också intresserad av att få reda på hur pass bra det gick att se TV på olika platser. Så någon gång i närheten av Julen 1957 fick vi hem en TV-mottagare, en tolv meter hög mast och två stora antenner att sätta i toppen på masten.
Jag var ganska höjdrädd och jag minns att jag var rädd de första gångerna jag klättrade uppför stegen - ja för att få så bra bild som möjligt var det nödvändigt att vrida på masten så att den kom i bästa läget. Det gick till så att jag lättade på mastfästena med en skiftnyckel så att det gick att vrida antennmasten. Sen ropade jag ner genom skorstenen: Nu kan jag vrida, säg till när det är bra bild... och sen vred jag... sakta, sakta fram och tillbaka. När jag hörde att bilden verkade vara den bästa fixerade jag antennen. Men för det mesta hade jag just skruvat fast antennen när jag hörde genom skorstenspipan: Nej nu är det sämre igen...
Vi hade ibland dikrektkontakt med Valle och Hugo Eriksson per telefon och rapporterade hur bilden var. Det här var ett klart pionjärstadium.
Programutbudet var heller inte stort. Ett par, kanske tre timmars sändning på kvällen. Men en kväll skulle det bli ishockey! Vi umgicks ofta med Klas, Greta och Leif Rosén och den kvällev var de uppbjudna för att få se en ishockematch på TV. Men det var ingen lyckad TV-kväll. Det enda vi såg var några svaga diagonala streck som vandrade över den den snöande bilden. Det var knappast någon signal alls. Vi hörde ett ljud under kvällen: Någonting slog sig i sargen. Vad det var, en klubba eller spelare? Ja det visste vi inte.
Den TV kvällen var kanske den som fick min far att på allvar börja tänka på att lämna tillbaka TV-apparaten. Men det blev inget beslut förrän den 26 januari 1957. Då var min far på väg hem från arbetet i Grängesberg. Han tyckte att vår lilla folkvagn gick bättre än vanligt och han njöt av att köra i vinterlandskapet. Men vägen var hal och han förlorade kontrollen över bilen, klarade en sladd men nästa blev för svår... Han körde av vägen, voltade flera gånger innan han blev liggande nedanför slänten. Som tur var var han helt oskadad, klagade bara över lite stelhet. Och jag hade tur som inte åkte med för på höger sida var taket nertryckt ända till sätet. Men i den stunden tog våra TV-planer slut för den gången. Nästa investering skulle bli i en ny bil, inte i en TV-apparat.
Året efter, 1958, såg jag "riktig" TV i Stockholm. Vi hälsade på släktingar där och det var fotbolls-VM. I Stockholm snöade det inte på bilden - man såg allt tydligt. Den match jag såg på TV var inte VM-finalen mellan Sverige och Brasilien - nej den såg jag på Råsunda fotbollsstadion. Min far och jag stod på kortläktaren bakom det brasilianska målet där Sverige gjorde 1-0. Men Sverige förlorade till sist med 2-5 men det var ändå en minnesvärd händelse.
Problemet var att det är ganska exakt 20 mil fågelvägen mellan Nacka och Saxdalen och sändningarna var inte alls avsedda att täcka et så stort område. Men det hindrade inte att man vid speciella tillfällen kunde ta emot sändningen från Nacka så att man både kunde höra och se en bild men för det mesta med dålig kvalitet.
Det fordrades också en stor antennanläggning för att det över huvud taget skulle gå att se något. Valfred Eriksson, Sme-Valle köpte en TV och monterade en 12 meter hög mast med två stora "grindar" över varandra i toppen. Storleken på antennerna berodde inte på avståndet från Nacka utan på att de första TV-sändningarna sändes på så låga kanaler. Varje antenn var ungefär 1,6-1,8 x ca. 2 meter. Masten monterades med fästen utanpå skorstenen.
Min far pratade med Sune Holm och fick löfte om att få låna en TV för att prova. Sune var ju också intresserad av att få reda på hur pass bra det gick att se TV på olika platser. Så någon gång i närheten av Julen 1957 fick vi hem en TV-mottagare, en tolv meter hög mast och två stora antenner att sätta i toppen på masten.
Jag var ganska höjdrädd och jag minns att jag var rädd de första gångerna jag klättrade uppför stegen - ja för att få så bra bild som möjligt var det nödvändigt att vrida på masten så att den kom i bästa läget. Det gick till så att jag lättade på mastfästena med en skiftnyckel så att det gick att vrida antennmasten. Sen ropade jag ner genom skorstenen: Nu kan jag vrida, säg till när det är bra bild... och sen vred jag... sakta, sakta fram och tillbaka. När jag hörde att bilden verkade vara den bästa fixerade jag antennen. Men för det mesta hade jag just skruvat fast antennen när jag hörde genom skorstenspipan: Nej nu är det sämre igen...
Vi hade ibland dikrektkontakt med Valle och Hugo Eriksson per telefon och rapporterade hur bilden var. Det här var ett klart pionjärstadium.
Programutbudet var heller inte stort. Ett par, kanske tre timmars sändning på kvällen. Men en kväll skulle det bli ishockey! Vi umgicks ofta med Klas, Greta och Leif Rosén och den kvällev var de uppbjudna för att få se en ishockematch på TV. Men det var ingen lyckad TV-kväll. Det enda vi såg var några svaga diagonala streck som vandrade över den den snöande bilden. Det var knappast någon signal alls. Vi hörde ett ljud under kvällen: Någonting slog sig i sargen. Vad det var, en klubba eller spelare? Ja det visste vi inte.
Den TV kvällen var kanske den som fick min far att på allvar börja tänka på att lämna tillbaka TV-apparaten. Men det blev inget beslut förrän den 26 januari 1957. Då var min far på väg hem från arbetet i Grängesberg. Han tyckte att vår lilla folkvagn gick bättre än vanligt och han njöt av att köra i vinterlandskapet. Men vägen var hal och han förlorade kontrollen över bilen, klarade en sladd men nästa blev för svår... Han körde av vägen, voltade flera gånger innan han blev liggande nedanför slänten. Som tur var var han helt oskadad, klagade bara över lite stelhet. Och jag hade tur som inte åkte med för på höger sida var taket nertryckt ända till sätet. Men i den stunden tog våra TV-planer slut för den gången. Nästa investering skulle bli i en ny bil, inte i en TV-apparat.
Året efter, 1958, såg jag "riktig" TV i Stockholm. Vi hälsade på släktingar där och det var fotbolls-VM. I Stockholm snöade det inte på bilden - man såg allt tydligt. Den match jag såg på TV var inte VM-finalen mellan Sverige och Brasilien - nej den såg jag på Råsunda fotbollsstadion. Min far och jag stod på kortläktaren bakom det brasilianska målet där Sverige gjorde 1-0. Men Sverige förlorade till sist med 2-5 men det var ändå en minnesvärd händelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar