Är vi bara rävålingar från Saxdalen

 

Rävåla, Saxdalen, Saxendal, Sköndalen eller Hjalmarstrand?

Redaktionen har hämtat följande artikel ur Ludvika Gammelgårds arkiv. Den var publicerad i Dala-Demokraten den 30 augusti 1939.

Från söndagens namnändringsdebatt vid kommunalfullmäktiges sammanträde.

….Det blev först vid behandlingen av ett av de sista ärendena på dagordningen som ett litet meningsutbyte följde. Det gällde namnändringen för Rävåla by och poststation. Debatten i denna fråga visade att kommunal-”gubbar” visst inte äro främmande för humor och skämt, ty den bjöd faktiskt på en rolig halvtimme. Dock inte att förväxla med en tidning med samma namn.

Motionen föregicks av en lång skrivelse, i vilken motionären, Hjalmar Sjöstrand. Rävåla, motiverade behoven av namn-ändringen. Skälen voro, enligt skrivelsen av två slag som kunna sammanfattas som: 1) praktiska olägenheter och 2) estetiskt störande motiv. De förra bestå i att det nuvarande namnet är svårt att uppfatta för den som inte känner det, vilket lär medföra fördyrande telefonsamtal samt förväxlingar med en ort i det ”mörkaste Småland”.

Det medför fortfarande enligt motionärens synpunkter, idéassociationer om ”ohål”, ”rävar” och ”bovar” o.s.v. Motionären gav i anslutning därtill en högstämd skildring av Rävålas vackra läge och omgivningar, som motverkade menade han, att platsen kunde kallas ”Sköndalen”. Detta och en hel del andra synpunkter och argument anfördes och de styrkte, ansåg motionären, mycket väl önskvärdheten och också lämpligheten av att företaga namnbyte.

Om inledningen sålunda inte saknade sina roliga poänger, så gjorde den efterföljande diskussionen det i ännu mindre grad. Rävålarepresentanterna å sin sida sparade inte på att plocka fram massor av synpunkter och argument som Sjöstrand icke fått plats för eller också glömt av.

Georg Örnqvist åberopade i ett anförande salig mäster Palm. Denne berättar i sitt memoarverk, ”Ur en agitators liv”, som bekant att han i Grängesberg blivit varnad för Rävåla. Bönderna där voro enligt sagda källa, ”samt och synnerligen stora skälmar och skojare” och den ärligaste av dem hade ”stulit minst en häst”. Aug. Åhlström förklarade att det fula namnet Rävåla icke kunde användas vid umgänge med folk från andra orter och att han undvek att tala om att han var från den platsen och andra rävålbor gjorde detsamma. Därvid sade de sig naturligtvis vara från Grängesberg, även om Åhlström glömde tala om det. Elis Bergman passade i ett sammanhang på att säga ”att ni får byta namn så mycket ni vill så blir ni ändå bara rävålingar från Saxdalen”.

I debatten om det nya namnet skulle bli Saxdalen eller Saxendal anförde Karl Johansson och C.G. Granström att det senare borde få förord av fullmäktige. Även uttalande samma talare att namnet Rävålas ursprung borde efterforskas. Ordförande upplyste att den senare saken med säkerhet kommer att ombesörjas av ortsnamnkommittén vid dennas yttrande över ansäkningen. Rågberg i Norhyttan som talade för att ortsbefolkningen synpunkter och önskemål i första hand borde beaktas menade att man också kunde tänka sig att kalla Rävvåla för ”Hjalmarstrand” efter initiativtagaren.

Nåja, namnändringsansökningen går nu vidare utan särskilt yttrande från fullmäktige. Den som lever får se vad öde den kan röna. Efter att ha åhört söndagens debatt i ärendet önskar man dock att rävålaborna måtte få kungl. Maj:ts tillåtelse att axla av sitt ”ärvtliga belastelse”, åtminstone i den mån denna sammanhänger med själva ortnamnet.

                                                                                                      Geve

Det skulle dröja till 1947 innan Kungl. Maj:t godtog namnet Saxdalen efter flera avslag under årens lopp. Från den 1 jan. 1948 kunde namnet Saxdalen officiellt andvändas som postadress.

Fabrikör Hjalmar Sjöstrand och fredagen den 13:e

Bl.a. på grund av pågående släktforskning har det på sistone varit glest med inlägg i Saxdalen blogg. Jag hoppas kunna bidra med tätare inlägg framöver men släktforskningen fortsätter så jag får göra som Orsa kompani: Jag lovar ingenting bestämt!
 

För en tid sedan kunde jag läsa en kort artikel om en släkting till mig i Dalarnas Tidningar: Hjalmar Sjöstrand, uppfinnare, fabrikör, kommunalpolitiker m.m. Han var en färgstark person som jag träffade många gånger när jag var i skolåldern. Men låt oss läsa artikeln först så ska jag sen lotsa er till några minnen jag har av Sjöstrand.
 

 

Om Hjalmar Sjöstrands skrockfullhet och mitt minne av honom när jag var skolgrabb har jag berättat i ett tidigare inlägg i bloggen. Läs om detta här.

 

För ett par dagar sedan var det fredagen den 6:e. Nästa fredag är det den 13:e. Då ska jag tänka på min släkting Hjalmar Sjöstrand som jag inte hade en aning om att jag var släkt med förrän jag flyttat till- baka till Saxdalen som nybliven pensionär.

 

Om Sjöstrand som radiopionjär har jag berättat i ett blogginlägg här. Om minnen från båtturer med min farmor och farfar på Saxen och Väsman med deras båt driven av en inombordsmotor konstruerad och byggd av Hjalmar Sjöstrand kan du läsa här.

Lite radiohistoria

AB Radiotjänst 1925 -
Den första reguljära radiosändningen i Sverige ägde rum 1 januari 1925. Året innan hade AB Radiotjänst bildats. Bolaget ägdes av den svenska pressen, TT (tidningarnas telegrambyrå) samt tillverkare och försäljare av radioapparater och radioutrustning. Bolaget fick tillstånd att sända reklamfria radioprogram. Radiotjänst var ett s.k. allmännyttigt företag. Finansieringen skedde genom mottagaravgifter, radiolicenser.

När TV kom var det nödvändigt för oss saxdalingar att åka ända till Grängesberg för att köpa mottagare. Men radioapparater kunde rävvålingarna köpa hemma i byn. Vi hade det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Han var inte sen med att börja tillverka radioapparater när sändningarna började. Tillverkningen skedde i hans bostad i en av de kaserner (på rävvålmål: kasäranä) som då fanns väster om Nya Dammen. Sjöstrand lindade själv och med medhjälpare spolar i bostaden och monterade 4-rörs mottagare med separata högtalare. Flera tidiga radiolyssnare i trakten använde radioapparater av Sjöstrands tillverkning.

1925 var radiosändningarna begränsade till någon timme på kvällstid. Bara en kanal fanns fram till 1955 då Sverige fick sin andra radiokanal, P2. Sedan har utbudet vuxit till idag fyra rikstäckande radiokanaler och med lokalradion totalt 45 reklamfria kanaler. Bolagets namn ändrades 1957 från Radiotjänst till Sveriges Radio.
 
Kuriosa: En folkstorm riktades mot Radiotjänst 1938 då en kvinna tilläts läsa nyheterna för första gången. På SR Minnen kan man läsa om och lyssna till historiska radioprogram.  

 

Ibra Radio 1948-59

Lewi Pethrus, pingstkyrkans ledare, fick en idé redan 1948: Han ville sända reklamfinansierade radiosändningar men fick inte sändningstillstånd. Radiotjänst hade monopol på radiosändningar i Sverige. Då startade han sändningar från piratradiostationer ombord på båtar i Östersjön. Senare ordnade pingströrelsen radiosändningar riktade till Sverige från Luxemburg och Andorra. Åren 1955-1959 sändes  program på kortvågsbanden från Tanger i Nordafrika.
 
Min mormor var pingstvän och lyssnade på kvällssändningarna från Ibra Radio i Tanger. Sändningarna var på kvällstid när det var lättare att kunna lyssna på avlägsna kortvågsstationer. Det var inte så lätt att få in stationen och jag hjälpte min mormor att hitta den. När jag letade på kortvågsbandet fick jag flera gånger in tyska radiostationer som sände dans- och jazzmusik. Det blev en av inkörsportarna till mitt intresse för jazzmusik.
 

Radio Nord 1961-1962
En annan radiostation som tog efter Lewi Petrus koncept att sända från fartyg på internationellt vatten i Östersjön var Radio Nord. Innehållet i sändningarna var däremot väsensskilt från pingströrelsens sändningar. Radio Nord sände populärmusik med reklaminslag dygnet runt. Radio Nord var igång under knappt 1½ år tills en lagändring gjorde sändningarna olagliga. Sista sändning från Radio Nord skedde 30 juni 1962.


  
Melodiradion (1961)och P3 (1964)
Som ett svar på de s.k. piratradiosändningarna blev trycket stort på Sveriges Radio att utöka utbudet av populärmusik. Resultatet blev Melodiradion och P3.

Hur omedveten får man vara?

Igår var det fredagen den 13:e. Själv är jag inte skrockfull men när jag just publicerat det förra inlägget om den kommande hyllningen till Bengt Emil Johnson tänkte jag fortsätta skriva på ett påbörjat inlägg. Det skulle handla om två mindre kända uppfinnare bosatta i Rävvålatrakten. Men det gick det inte att komma in på bloggen, tekniskt fel! Då slog det mig att det var fredag och den 13:e och då kom jag osökt att tänka på vår mest kände uppfinnare, Hjalmar Sjöstrand.

Hade jag varit lik Hjalmar Sjöstrand hade jag i stället legat kvar i sängen hela dagen och haft en revolver under kudden eller nära till hands. Så lär Sjöstrand ha tillbringat fredagar som inföll som den 13:e dagen i månaden. Hans skrockfullhet var känd bland byns befolkningen, kanske därför att det verkar ologiskt att förena med hans höga intelligens och kreativitet.

I det här inlägget har jag dock ett par episoder som jag antar att få känner till.

Mina farföräldrar, Frida och Karl Fredriksson, bodde snett emot Sjöstrand på andra sidan vägen som då kallades Gamla vägen, idag Oxbrovägen. Jag var ofta hos min farmor och farfar och där träffade jag Hjalmar Sjöstrand många gånger. Han kom in till farmor dagligen för att äta ett mål mat och många gånger också för att dricka en kopp kaffe.
 
Det som jag i början tyckte var konstigt med Sjöstrand var att han inte kom fram bakom husknuten på den gamla skolbyggnaden - som hade ingången på baksidan in mot gården. Nej, Sjöstrand kom genom ett av fönstren som vette ut mot vägen. Antingen ställde han ner en stol genom fönstret för att stiga ner på eller hade han redan en låda eller stol stående under fönstret att stiga ner på.

Orsaken till detta ganska udda beteende var att Sjöstrand var rädd att någon skulle ta sig in i lokalen. Han hade riggat och gillrat upp olika skyddsmeka- nismer på insidan av ingången. Därför var det både omständligt och farligt att gå ut och in den vägen.
 
Jag vande mig snabbt vid Sjöstrands ovanliga vana och såg det snart som den naturliga vägen för Sjöstrand när han skulle gå ut eller in i sitt hus som var både hans verkstad och bostad.
 
När jag gick i skolan i Saxdalen tillbringade jag en stor del av  sommaren vid Nya Dammen där många skolbarn och ungdomar höll till och badade och gick på simkurs. Där fanns också två dotterdöttrar till Hjalmar Sjöstrand. De bodde hos sin mormor i Norrbyn under somrarna och annars i Stockholm. För några år sedan när jag flyttat tillbaka till mitt föräldrahem träffade jag Lillemor, den av Sjöstrands dotterdöttrar som nu tagit över mormoderns hus i Norrbyn. Vi pratade om gamla tider och hur folk var släkt och om gemensamma minnen. När vi pratat flera timmar och jag var på väg att åka hem till Malbacken hade vi skojat om ett gammalt uttryck som funnits i länge i byn: "Alla rävvållingar är släkt med Storfars tjur". Innan vi skildes sa Lillemor: "När allt kommer omkring kanske du och jag är släkt också".
 
Jag berättade om samtalet med Lillemor för min släkting Lars Fredriksson. Han sa:
- Vet du inte vem Sjöstrand gick till när han gick in till din farmor för att äta?
Det visste jag inte.
- Jo, han gick till sin kusin!
 
Så jag är släkt med både Lillemor och hennes morfar Hjalmar Sjöstrand. Det är jag ganska stolt över. Men med tanke på min reumatism är jag glad att jag inte är rädd för att gå genom dörren när jag vill gå ut och in i vårt hus.

Några minnen från min farfars båt

Farfar o farmor och morfar o mormor är nog viktiga personer för alla barn som växer upp och som har förmånen att ha far- och morföräldrarna i livet och helst nära. Själv träffade jag aldrig min morfar. Han dog ett år innan jag föddes. Men de övriga tre levde tills jag var vuxen. De var alla mycket älskade och uppskattade personer under min barndom.

Min farfar och farmor bodde mitt emot Arnold Johnsons, numera Bengt Emil Johnsons, bostadshus. Jag var ofta hos mina farföräldrar. På somrarna var ett av nöjena med farmor och farfar att åka ut i deras båt.

Farfar var mycket intresserad av fiske. Vi fiskade både i bäckar i finnmarken och i Väsman. Farfar hade varit båtägare innan jag föddes. Tre rävvålingar: Einar Haag, Verner Ahlkvist och min farfar byggde tillsammans en båt, Trion och en sommarstuga vid Sandbäcken i Mässan.

När jag var liten var Trion borta men min farfar hade köpt en annan båt. Jag var med till Grangärde när vi hittade den båt som blev farfars efterträdare till Trion. Trion hade en motor byggd av grannen, det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Motorn från Trion hade bevarats och blev också motor i farfars nya båt.

På bilden, gissningsvis från 1949, finns farfar, farmor, min mamma och jag när vi lägger ut från bryggan vid Slamhavet, där badstranden mot norr nu finns. Framför båtens för fanns då den banvall och utbyggnad som gjorde att man tidigare kunde köra ut malmvagnar som tippades i pråmar som bogserats in till tipplatsen.

Nu användes bryggan bara för mete eller som på bilden som tilläggplats för båtar.

En utflykt med farfars nya båt var till Norra gården eller "nôrr gårn" som vi kallade den, norr om Ullnäsgården. Det var inte något bostadshus där men det kallade ändå gård. Vi strandmetade men fick inte så många napp. Farmor som var en utmärkt kokersta hade alltid med sig något gott att äta och dricka och utflykterna var alltid som en god pick-nick. Farfar fick några abborrar men de var inte så stora. Det var en lugn dag och det verkade också lugnt med napp på våra spön.

Det var ganska tvärdjupt på platsen och jag hade kastat ut med flötet högt upp på reven. Ingen hände så jag tänkte ta in kroken för att kontrollera att masken var i ordning. Då kändes det som att jag hade fått bottennapp. Men det rörde sig lite och efter en stund kunde jag dra in en stor braxen (på rävvålmål: en brax) till stranden. Den gjorde inget motstånd utan lät sig släpas sakta i vattenytan in till stranden. Den var som död. Farfar hjälpte mig nog att få upp den på land.

En annan gång åkte vi ut på Sandreven, mellan Flintuddarna och Morhagen. Där ute där man skulle tro att det var mycket djupt var det mindre än två meter ner till botten. Sandreven var enligt min farfar en samlingsplats för fisk. Vi metade länge, för mig var det en evighet men vi fick inte något napp. Till sist gav farfar upp, startade båtmotorn och vi styrde därifrån.

Jag minns inte om det var den gången eller en annan gång som vi kom från Väsman norr om Flintuddarna med destination Sunnansjö. I vilket fall som helst, farfar var mycket vaksam och styrde båten söder om ön Stärtan. Han höll ut från Stärtans södra udde - men för lite. Vi körde hårt på ett skär.

På den tiden fanns inga sjömärken utan det gällde att veta var skären fanns. Min farfar visste mycket väl att det fanns ett skär lång utanför Stärtans sydspets men den gången missbedömde han avståndet. Det hela avlöpte väl utan större skador på båten. Men att gå på grund eller gå på ett skär med en båt, stor som liten är en obehaglig upplevelse.

När jag många år senare arbetade som vaktmästare på Tallmogården en sommar åkte jag några gånger båt till jobbet. Då var jag noga med att hålla ut från skären söder om Stärtan.