måndag 29 november 2010

Skolresan till Oslo fortsätter

Andra resdagen vaknade vi upp där vi hade somnat kvällen innan: På Ingesunds musikfolkhögskola utanför Arvika. 
  
Klicka på bilderna för förstoring!
Vi hade nu bara några kilometer till norska gränsen vid Eda som 1955 också hade tullhuset kvar. Det 18 meter höga Fredsmonumentet (bakom oss skolresenärer) hade byggts 1914 men det nya freds- och radiolandet Morokulien bildades inte förrän 1959, fem år efter vår skolresa. Läs om Eda, Fredsmonumentet, Morokulien och mycket annat i den fylliga Edaguiden här.  

Vi var nu på väg i högertrafiken och hade 12 mil kvar till vårt resmål, Norges huvudstad Oslo. Vi skulle leta på våra övernattningslogement som bestod av lärosalar i llergata skole. Det var ingen nybyggd skola, tvärtom en mycket anrik skola som måndag 10 januari 2011 firar sitt 150-års jubileum. En första llergata skole byggdes redan 1826 när huvudstaden hette Christiania, hade 16000 invånare och var Norges näst största stad. 
  
Den llergata skole som vi bodde på betecknas som Oslo kommuns första moderna folkskola. Och nästa 17 maj kommer llergata skole att gå  som skola nr två i 17 maj-tåget. Det vittnar om en hög status. Skolan ligger ganska centralt i Oslo vid den röda punkten med A på kartan. Slottsparken syns längst upp till vänster och Oslo Sentralstasjon nere till höger på kartan. Oslos huvudgata Karl Johan går från Slottet ner till Sentralstasjon. 

Karta över centrala Oslo
Men hur var det att gå på llergata skole? Ja det har jag hittat ett vittnesmål om från NRK, Norges SR och STV. Lillebjørn Nilsen, stadsbarn som fick åka ut på landet på sommarkoloni där han mest längade hem till mamma och llergata skole:



Men hur var det för oss som hade sovsalarna just på llergata skole? Jo vi trivdes nog bra på golvet i storstadsskolan. Enda lilla nackdelen med logementet var att det låg en fiskkonservfabrik i närheten av skolan och att lukten därifrån inte var så god. Men på dagarna var vi ute och lärde känna en hel del av Oslo. 
 
Lizzy gjorde följande anteckning vid bilden av flickornas sovsal: "Alla är trötta efter en lång dag med många roliga minnen".  
  
Vi låg inte på latsidan under våra dagar i Oslo. Vi hann klättra upp i gamla Holmenkollens hoppbacke med en vidunderlig utsikt. Vi hann åka ut till Bygdøy och se både Thor Heyerdahls Kontiki-flotte och det gamla vikinga- skeppet från 800-talet. Och vi hann ströva runt en hel del i Oslo stadskärna.
 
Vädret i Värmland hade varit bra hela tiden men i Oslo fick vi en riktig regndag när vi bl.a. gick igenom Vigelandsanlegget i Frognerparken.
 
För det mesta var hela klassen ute på olika begivenheter i Oslo tillsammans men en dag fick vi göra egna utflykter i små grupper. Några kompisar och jag tog en trikk (spår- vagn) och åkte så långt den linjen gick utanför staden. Vi kom till en idrottsplats. Det pågick inga tävlingar eller större aktiviteter där men vi hade gjort vår alldeles  egna lilla resa. 

 
På fjärde dagen var det sen dags för hemresa. Vi fyllde bussen med våra små pack- ningar och oss själva och det var ett nöjt och glatt gäng som åter ställde kosan mot Saxdalen. Det syns väl på bilden? Som sig bör hade vi några extra vuxna med på resan förutom vår lärare. Hjalmar Liss kompis Sven Björk, också en riktig friluftsmänniska, fanns med och också Svens far, Johan Björk.  
 
Karin Rådberg följde med som sällskap i flickgruppen. Alla passade bra in i skolklassen och vi hade trevligt tillsam- mans. Ett minne jag har av Johan Björk var när vi körde genom Värmland. Han och sonen Sven satt framför mig och en skolkamrat. De hade vänt sig om och pratade med oss som satt bakom. Då sa Johan helt lugnt utan att titta framåt: "När vi kommit förbi nästa kurva kan ni titta till höger. Där har jag bott när jag arbetade här". Jag hade just tänkt att Johan kan väl inte ha en aning om var vi är? Han kanske aldrig har varit så här långt från Saxdalen. Men där fick jag svar på min tanke. Och både Johan och Sven var mycket spännande att prata med. Så både barn och vuxna trivdes på Osloresan.
 
Under den sista bilden från bussen antecknade Lizzy:
"Avskedet är nära. Sista gången klassen är tillsammans under samma magister. Fyra års skoltid tillsammans är slut. En lycklig tid".

lördag 27 november 2010

Bara en jazzlänk

På vår skolresa har vi kommit ungefär halvvägs och sover nu skönt på Ingesunds folkhögskola. För mig betyder Ingesund alltid musik och vi har redan lyssnat på värmländskan Monica Zetterlund i förra inlägget. När vi övernattade i Ingesund var hon inte någon av mina favoriter. Hon hade nämligen inte blivit upptäckt ännu! 
  
Visserligen hade hon debuterat lokalt i sin pappa "Sik-Bengt" Nilssons orkester 1952, tre år innan vi övernattade på Ingesund. Det var på Barnens Dag i Hagfors, och Monica var ju bara barnet, 15 år gammal. Men upptäckten av den senare storstjärnan gjordes på Nalen i Stockholm 1957 där Monica deltog i en sångtävling. Sen gjorde Monica Zetterlund en storartad karriär. Läs gärna hela hennes imponerande biografi här. 
  
I publiken på Nalen fanns två stora orkesterledare: Danske storbandsledaren Ib Glindemann och Arne Domnerus. Båda blev helt förtjusta när de fick se och höra Monica Zetterlund sjunga. Hon kom också att sjunga i båda orkesterledarnas orkestrar. 
 
En annan stor jazzmusiker som blev så förtjust i Monica Zetterlunds sång att han väldigt gärna ville komma över från USA för att spela in en skiva med henne var pianisten Bill Evans. 
  
Historien kort: Bill Evans hade komponerat en jazzvals kallad Waltz for Debby. Den gavs ut på skiva 1956. Beppe Wolgers  skrev en svensk text till den "Monicas vals" för Monica Zetterlund. Den spelades in 1963 med Monica och Georg Riedels orkester. Den inspelningen fick Bill Evans höra och han kom till Stockholm med sin trio för att spela in Waltz for Debby med Monica Zetterlund. 
 
Hela inspelningen gjordes på fyra timmar den 23 augusti 1964. Resultatet blev en skiva som Monica Zetterlund betraktade som en av sina bästa och som av många jazzkritiker betecknas som den bästa jazzskiva som någonsin spelats in i Sverige. 
  
Den videolänk som jag nämner i inläggets rubrik finns längst ner på sidan. Den råkar också visa en trio med Bill Evans och Monica Zetterlund med Waltz for Debby! Men det är inte från inspelningen i Stockholm utan senare, i oktober 1966 och Köpenhamn.

Innan ni klickar på de två orden längst ner i inlägget vill jag bara skjuta in en några rader text till, nämligen:

Tage Danielssons hyllningsdikt till Monica Zetterlund: 
 
Det eviga                                                     
  
En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund.
En jazzpaschas,
en sång som hejdar sej, till hälften hunnen,
och drar den där när Fröding satt på dass.
En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.
Men märk det vemodsdraget över munnen:
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz."


                             Monicas vals

tisdag 23 november 2010

Vår skolresa till Oslo 1955: Värmland

Många elever i Rävvåla/Saxdalens skola har åkt på skolresor. Själv fick jag uppleva en skolresa med buss till Oslo 1955 när jag gick i 6:e klass. Vår lärare Hjalmar Liss var från Gagnef och hade många kontakter. Han kände en busschaufför någonstans uppe i Dalarna som ställde upp som chaufför för vår resa. Jag minns ingenting om kostnaden och hur resan finansierades men kostnaderna hölls säkert minimala. 
  
Jag har många minnen från resan men inga foton. Som tur är hade jag en klasskamrat som har ett album med flera bilder och anteckningar från skolresan. Vi får tacka Lizzy för bilderna i det här inlägget.  
 
( Klicka på bilderna om du vill se dem förstorade) 
  
Redan kl. 700 avgick vår buss från  Saxdalens skola. Det var måndag den 13 juni 1955.
   
Den flaggprydda bussen är redo för avfärd och vår skolklass - kanske lite morgontrötta - men förväntansfulla elever har tagit plats. Och utanför bussen en liten föräldraskara, möjligen lite orolig: "Dom är ju bara barn". Men en klassresa till utlandet i mellanstadiet på 50-talet. Det var inte fy skam.  
  
Lägg märke till den långa dass-längan bakom bussen. Antagligen hade vi blivit uppmanade att gå dit innan bussen startade. Det var ingen turistbuss så den saknade toalett. Men det var mycket skog längs vägen till Oslo så toalett har jag inget minne av att vi saknade. Hjalmar Liss var en stor friluftsmänniska och vi i klassen var vana vid att vistas i skog och mark, både vinter och sommar.  
  
Kosan ställdes västerut och efter att ha passerat Fredriksberg var vi snart inne i Ack Värmeland du sköna...



Värmland har och har haft många kända kulturpersoner. Monica Zetterlund som sjöng här var en. Och den här första dagen på vår skolresa skulle vi få se den geografi i verkligheten som vi läst om i skolan. Vi skulle också få bekanta oss med flera kända värmländska platser och personer innan vi korsade den norska gränsen.  

Först besökte vi Selma Lagerlöfs Mårbacka och också hennes grav på Östra Ämterviks kyrkogård (bilden). 
 
Här har vi förflyttat oss till Rottneros med den impone-rande parken och herrgården som varit förebild för Ekeby i Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga.  
 
Hjalmar Liss hade gjort som  Monica Zetterlund sjöng i visan: Han hade tagit sig en mö från Värmland. Historien om hur värmländskan Karin Wirén blev dalkullan Karin Liss har jag berättat i ett tidigare inlägg här.  
  
Nu var vi i Värmland och då var det naturligt att besöka Karins hem och mor i Glava i Arvika.  På bilden Syns Karin Liss längst till höger med sin snart ett-åriga dotter Gudrun i famnen. Karins mamma står bredvid.  
  
Det här blev dagens sista besök. Det började bli kväll och en en lång och intensiv lektion i geografi, historia, litteratur och andra ämnen började göra oss trötta. Ett ämne som vi inte sett eller hört något om under dagen var musik. Men med sitt stora kontaktnät hade Hjalmar Liss också sett till att vi skulle få se något som har med musik att göra: Ingesunds musikfolkhögskola.  
  
Skolterminen var slut och det fanns många lediga bäddar i internatskolan. Där fick vi övernatta innan vi åkte den sista lilla vägsträckan i Sverige nästa dag.

söndag 21 november 2010

Våra bygder i ord och bild. 1899-1908

Under ovanstående rubrik och tidsperiod gav Bärgslagsposten (som det stavades då) i Lindesberg ut en serie häften om vår bygd.  

Saxdalen blogg har i ett tidigare inlägg försökt belysa det rykte som vår bys befolkning haft tidigare - och vem vet - kanske fortfarande har. Läs detta tidigare inslag här. Det ger inte någon fördelaktig bild av Rävvålingar. Ett annat blogginslag, ett tidningsurklipp, antydde att det kanske inte alltid var Rävvålingar som var bovarna i fråga om bråk och slagsmål, se inslaget  Sanningen om rävålingarna kryper fram. 
 
Skriften i titeln över den här artikeln ger tyvärr åter stöd för en mer negativ bild av Rävvålas invånare. Men låt oss se vad den aktuella skriften säger om byn och dess befolkning: 
 
       "Räfvålas innebyggare hade i forna tider ej det bästa rykte om sig. Till följd av byns isolerade läge och ringa beröring med andra mänskor, samt möjligen även då rådande allmänt armod hade under tidernas lopp hos Räfvålaborna utvecklats en viss ensidighet, som tyvärr gav sig uttryck i vildhet och råhet. Nidingsdåd och skadegörelse å annans egendom voro ej sällsynta och till och med så sent som för något årtionde tillbaka ansågs det nästan förenadt med fara för lif och egendom för en främling att efter mörkrets inbrott färdas genom Räfvåla, och säkert var, att under ofvannämda förhållanden ingen fick passera alldeles oantastad. Lyckligtvis har under de senaste åren en storartad förändring till det bättre inträdt, tack vare de arbeten för folkets upplysning och förädling, som utförts af såväl folkskolan som nykterhetsorganisationerna, så att för närvarande torde Räfvåla icke i något afseende stå efter andra platser i kultur- sträfvande och bebyggarna här vara ett framgångsfolk så godt som något annat.  

       Byns största högtid tycktes af ålder hafva varit "Mickelsmässan" = första söndagen i Oktober, ty ännu i dag betraktas det vanligen som ett stort sabbatsbrott att arbeta såväl föregående lördag som påföljande måndag.  

       Räfvåla har för närvarande omkring 600 invånare och nästan hvarje familj har sin egen bostad, hvartill äfven hör ett större eller mindre jordområde. Den s. k. egnahemsidén kan därför sägas vara af ålder genomförd på denna plats, ehuru endast ett fåtal mera besutna hemmansägare funnits. Trots denna förmån af ett "eget hem" har dock i allmänhet Räfvålafolkets ekonomiska lott varit allt annat än afundsvärd. Jorden, som är karg och obördig, har icke kunnat föda bygdens talrika befolkning och möjligheten till erhållande af arbetsförtjänst har varit begränsad till hvad som kunnat fås vid bruket och under skördetiden hos de få större jordbrukare, som funnits. Någon nämvärd hemslöjd har icke förekommit, hvarför ofta en stor del af de mer eller mindre "orkeslösa" för sitt uppehälle icke haft annan utväg än att uppsöka bättre lottade trakter och vädja till den allmänna barmhärtigheten.  
       Men de senare årens ökade tillgång till god arbetsförtjänst såväl inom byn som vid de närbelägna gruffälten Grängesbärg och Blötbetet har äfven den allmänna välmågan i betydlig mån höjts. De gamla grå kojorna hafva så småningom försvunnit och nya, trefliga bostäder, målade i den traditionella röda färgen med vhita knutar, ha intagit deras plats. Dock en brist, och denna därtill ganska stor, vidlåder ännu nästan enhvar af dessa i öfright så trefliga hem, nämligen frånvaron af planteringar och trädgårdsan- läggningar. Men kommer blott den dag, då inträsset för denna viktiga sak vaknat och varje hem står omgifvet af sin välskötta trädgård, skall Räfvåla te sig som ett "litet paradis" på jorden. Låtom oss hoppas, att den dagen snart randas!

fredag 19 november 2010

Musiksoaré i Saxdalens Folkets Hus

Ja visst är det tätt emellan evenemangen i vårt Folkets Hus men det här aktuella är det redan för sent att få biljetter till. Saken är den att den här Musik - Soarén gick av stapeln redan 1953. 
 
(Däremot fanns det fortfarande i går några biljetter kvar till "Jul-Rocken" den 11 december, men det var inte många...)

Klicka två gånger på bilderna för förstoring!

Lars-Åke Wettercrantz som hittat den här annonsen hittade också en bild av musikanterna: 
 
Jag tror att jag känner igen sex av de musikaliska, från vänster: Karl Johan Haag, okänd, musikkonsulent Åke Bengtsson, Tage Sterner, Bengt Emil Johnson (sittande), okänd, Nils Norstedt, Gustav Rosén, okänd. Meddela gärna om jag har fel eller om ni känner igen någon av de ej namngivna! 

Ett trevligt tidningsreportage avslutar historien om

 
 Ett musikinslag från Saxdalen år 1953,
byn som det fortfarande sjunger om!

onsdag 17 november 2010

Spår efter en musiker...

Jag har tidigare i bloggen berättat om Spår av en musiker i Saxdalens Folkets Park. Det inlägget handlade om Grängesbergsmusikern Thore Johansson vars noggrant protokollförda spelningar jag kunde följa från 1942 till 1960. 

Under Allhelgonahelgen träffade jag under det som i år kallades Kulturrundan en annan välkänd lokal musiker, Folke E Larsson och hans fru Kajsa. Han är ju - mig helt ovetande - också konstnär. Därför var han den här helgen i Saxdalens Folkets Hus i två roller: Som konstnär och som musiker. 

Vi fick en mycket bra kontakt och hade mycket att tala om. När vi skildes på söndag kväll hade jag fått två CD och fått låna en med inspelningar som Folke gjort (den jag fick låna var ett original utan kopior). Dessutom fick jag låna en musikhistorisk skatt: Folke E Larssons anteckningsbok "Mitt Liv Som Dansmusiker 1942-1970". 

Boken är på 46 A4-sidor med en stor mängd information. Den är som en historiebok. Jag har läst den några kvällar och njutit och jag har ännu inte kommit till slutet. 

 Men det jag egentligen ville berätta i det här inlägget var att Folke och jag talades vid på telefon efter Kulturrundan och han berättade att han blivit så inspirerad av de två dagarna i Saxdalen att han börjat arbeta på en tavla som han vill skänka till Saxdalens Folkets Hus!  

Tavlan är färdig och ser ut så här: 
 
  Klicka på bilden för förstoring (1 eller 2 gånger) 
 
Folke har kallat tavlan "SAXDALEN; BYN DET SJUNGER OM" och det är ett namn som vi saxdalingar förstår mycket väl.  
 
Vi tackar Folke E Larsson för hans konstverk och hoppas få se och höra mera av honom i Saxdalen också i framti- den. Många av hans konstnärliga alster kan beskådas i hans blogg: http://www.folke-e-larsson.blogspot.com/ 
 
Vi tackar så mycket för musiken och konsten under Kulturrundan och naturligtvis speciellt för den fina donationen.

måndag 15 november 2010

Personliga minnen efter Kulturrundan

Kulturrundan fick mina tankar att leta sig tillbaka till min ungdom i Saxdalen. Jag kom att tänka på ett besök vi hade 1957. En släkting till min mormor var gift och bodde i Stockholm. Jag har nämnt henne i två tidigare inslag i bloggen: här och här, i samband med TV och fotbolls-VM 1958. 

Vår släktings man var en framgångsrik företagare inom byggbranschen. Han var en arbetsmyra och uppskattade mycket när han kunde ta några dagars ledighet för att åka till Saxdalen för att koppla av jobbet. Då fanns inga mobiltelefoner och här på Malbacken var han isolerad från sin vanliga stressade vardag. 

Jag minns att jag under mina gymnasiestudier i Ludvika hade lite svårt att förlika mig med vår svensk-lärare Granstedts definition av romantik: Flykt från den förhandenvarande verkligheten. Jag hade fått för mig att romantik hade med kärlek och sånt att göra... Men med Granstedts definition var det romantik som byggmästaren från Stockholm ägnade sig åt när han åkte till Saxdalen för att koppla av. 

Vid ett av sina besök hos oss hade byggmästaren också med sig en kompis, en hovmästare vid en av Stockholm då finaste restauranger, Ambassadör, vid Kungstornen på Kungsgatan. Han hette Pietro Dalla-Santa och kom ursprungligen från Italien. Och han var inte bara hovmästare utan också konstnär. Multikonstnär om man betraktar det man kan åstadkomma i kök som konst. 

Pietro berättade en lustig historia från sitt jobb på Ambassadör. Det var ett sällskap japaner i Stockholm och de skulle äta svenska kräftor på Ambassadör. Några svenska var också med vid måltiden och instruerade japanerna hur de skulle skala och äta kräftorna. En av svenskarna fick ett infall och kastade kräftskalet bakom sig på golvet när han skalat sin kräfta och då visste alla att det är så man gör i Sverige och alla kastade sina kräftskal över axeln när de skalat sina kräftor. Undrar om den "traditionen" spreds till  Japan? 

Pietro tyckte ockå mycket om musik och hade samma favoritmusiker som min mamma, Louis Armstrong. Jag minns att han sa att Louis Armstrong aldrig har tagit en falsk ton! Det imponerade på mig och fick mig att uppskatta min mors musiksmak ännu mer. 
 
Vi satt och pratade på den hall som vi redan då hade en trappa upp. Pietro satt vid min fars skrivbord. Han hade ett skissblock och några pennor och satt och ritade när vi pratade och på kort tid gjorde han den här teckningen som vi fick.

Klicka på bilden för förstoring! 
 
Dagen var för ganska precis 53 år sedan, 10 november 1957. Jag sitter framför bokhyllan i en liten gungstol som vi hade där. På bokhyllan står en radio som jag var mycket stolt över. Det var en tysk Grundig 3D-modell. Det fanns inga stereosändningar på den tiden men man hade åstadkommit ett slags "3-dimensionellt" ljud genom att separera olika ljudfrekvenser. Radion hade fyra högtalare och var centrum när mina kompisar Kjell, Ing-Britt, Birgitta och jag lyssnade på programmet Spisarparty. 


 Radion finns inte kvar idag och hallen är utbyggd. Den fungerar nu som musikrum. Jag har mitt keyboard och några andra instrument där: dragspel, fiol, gitarr, några sydamerikanska rytminstrument och en halvfärdig nyckelharpa och en indisk sitar. Jag har berättat om hur jag köpte den i min andra blogg, Olas blogg här. Flera strängar har gått av men den här veckan ska jag hämta en ny strängsats hos Stefans musik i Ludvika. Det behövs 18 strängar till det ädla instrumentet. 

Jag köpte min sitar i New Delhi i Indien 1998 men har inte vågat börja spela på den. Jag hade hoppats hitta någon sitar-lärare så att jag skulle lära mig rätt från början men de växer inte på träd i Sverige. Nu börjar behovet att pröva att spela på instrumentet bli större än förhoppningen om att bli en svensk Ravi Shankar. Om allt går bra lyckas jag stämma de 18 strängarna och pröva att lära mig grunderna i sitarspel med hjälp av kurser på Internet.

söndag 7 november 2010

Kulturrundan i Saxdalen 2010

Årets Kulturrunda i Saxdalens Folkets Hus blev en trivsam tillställning med en god blandning av kultur med många intressanta inslag. Cirka 300 personer besökte Kulturrundan under de två utställningsdagarna, lördag och söndag. 

 Det fanns godis för alla sinnen. Här ett urval av vad som kunde avnjutas:

Ögongodis kallade Kristoffer Holmström sin kollektion av virkade alster i olika skepnader från blommor till kanelbullar. (Klicka på bilderna för förstoring!)


 Henrik Larsson visade upp naturen på ett närgånget sätt i sina foton av insekter och deras miljöer.



Ett utställningsbord var fyllt med böcker av vår nyligen bortgångne multikonstnär Bengt Emil Johnson. Ett 15-tal av hans böcker fanns till försäljning.

Örongodis fanns också i lokalen. Som så många gånger tidigare bidrog Saxdalens manskör till den musikaliska underhållningen. Men den här gången hade Roger Broberg inte bara röster till sitt förfogande utan också stöd från en annan känd musiker i Ludvikatraktens musikliv: Pianisten Folke E Larsson. Han var stor redan när jag flyttade från kommunen för snart 50 år sedan. 

Folke fortsatte att ensam underhålla publiken med öron- godis under söndagen och här ett smakprov:



Folke E Larsson deltog inte bara som pianist i Kultur- rundan. Han ställde också ut en lång rad målningar och teckningar i blandade tekniker, också en multikonstnär. Att Folke dessutom var en mycket angenäm person att bli bekant med gjorde att de två dagarna i Folkets Hus hade många trevliga samtal.
 
Under båda dagarna visades bildspel med gamla och nytagna bilder från byn. Bildspelen hade sammanställts av Marita och Lars-Åke Wettercrantz. En del fotografier fanns också med på utställningen.

 Men fanns det inget mungodis att tillgå? Jo det fanns det. Kulturrundan arrangerades av Rävvåla Kulturförening och Studieförbundet Vuxenskolan och som vanligt såg baksugna damer (och en herre) till att både kaffetörsten och bullsuget fick sitt. Här det välkomnande serveringsbordet med tjänst- görande kökschefer:
 


Kulturrundan 2010 i Saxdalen tillfredställde många behov och gav mersmak. Så välkomna tillbaka nästa Allhelgonahelg!