Våra bygder i ord och bild. 1899-1908

Under ovanstående rubrik och tidsperiod gav Bärgslagsposten (som det stavades då) i Lindesberg ut en serie häften om vår bygd.  

Saxdalen blogg har i ett tidigare inlägg försökt belysa det rykte som vår bys befolkning haft tidigare - och vem vet - kanske fortfarande har. Läs detta tidigare inslag här. Det ger inte någon fördelaktig bild av Rävvålingar. Ett annat blogginslag, ett tidningsurklipp, antydde att det kanske inte alltid var Rävvålingar som var bovarna i fråga om bråk och slagsmål, se inslaget  Sanningen om rävålingarna kryper fram. 

 

Skriften i titeln över den här artikeln ger tyvärr åter stöd för en mer negativ bild av Rävvålas invånare. Men låt oss se vad den aktuella skriften säger om byn och dess befolkning: 

 

       "Räfvålas innebyggare hade i forna tider ej det bästa rykte om sig. Till följd av byns isolerade läge och ringa beröring med andra mänskor, samt möjligen även då rådande allmänt armod hade under tidernas lopp hos Räfvålaborna utvecklats en viss ensidighet, som tyvärr gav sig uttryck i vildhet och råhet. Nidingsdåd och skadegörelse å annans egendom voro ej sällsynta och till och med så sent som för något årtionde tillbaka ansågs det nästan förenadt med fara för lif och egendom för en främling att efter mörkrets inbrott färdas genom Räfvåla, och säkert var, att under ofvannämda förhållanden ingen fick passera alldeles oantastad. Lyckligtvis har under de senaste åren en storartad förändring till det bättre inträdt, tack vare de arbeten för folkets upplysning och förädling, som utförts af såväl folkskolan som nykterhetsorganisationerna, så att för närvarande torde Räfvåla icke i något afseende stå efter andra platser i kultur- sträfvande och bebyggarna här vara ett framgångsfolk så godt som något annat.  

       Byns största högtid tycktes af ålder hafva varit "Mickelsmässan" = första söndagen i Oktober, ty ännu i dag betraktas det vanligen som ett stort sabbatsbrott att arbeta såväl föregående lördag som påföljande måndag.  

       Räfvåla har för närvarande omkring 600 invånare och nästan hvarje familj har sin egen bostad, hvartill äfven hör ett större eller mindre jordområde. Den s. k. egnahemsidén kan därför sägas vara af ålder genomförd på denna plats, ehuru endast ett fåtal mera besutna hemmansägare funnits. Trots denna förmån af ett "eget hem" har dock i allmänhet Räfvålafolkets ekonomiska lott varit allt annat än afundsvärd. Jorden, som är karg och obördig, har icke kunnat föda bygdens talrika befolkning och möjligheten till erhållande af arbetsförtjänst har varit begränsad till hvad som kunnat fås vid bruket och under skördetiden hos de få större jordbrukare, som funnits. Någon nämvärd hemslöjd har icke förekommit, hvarför ofta en stor del af de mer eller mindre "orkeslösa" för sitt uppehälle icke haft annan utväg än att uppsöka bättre lottade trakter och vädja till den allmänna barmhärtigheten.  

       Men de senare årens ökade tillgång till god arbetsförtjänst såväl inom byn som vid de närbelägna gruffälten Grängesbärg och Blötbetet har äfven den allmänna välmågan i betydlig mån höjts. De gamla grå kojorna hafva så småningom försvunnit och nya, trefliga bostäder, målade i den traditionella röda färgen med vhita knutar, ha intagit deras plats. Dock en brist, och denna därtill ganska stor, vidlåder ännu nästan enhvar af dessa i öfright så trefliga hem, nämligen frånvaron af planteringar och trädgårdsan- läggningar. Men kommer blott den dag, då inträsset för denna viktiga sak vaknat och varje hem står omgifvet af sin välskötta trädgård, skall Räfvåla te sig som ett "litet paradis" på jorden. Låtom oss hoppas, att den dagen snart randas!