Min moster Hanna

En person som betydde mycket för min barndom var moster Hanna född Haag. Hon var född 1899 och gifte sig 1924 med "Skräddar" Johan Andersson. De byggde ett hus bredvid mina morföräldrars hus, Hagfallstorpet där jag är född och nu åter bor.
 

 Jag har mycket att tacka Hanna för. Hon var bl.a. den som hjälpte mig till världen en kall och snöig januarimorgon under andra världskriget när jag hade så bråttom att se dagens ljus att varken snöplog eller taxibilar hann komma upp på Malbacken. Då var det tur att moster Hanna bodde i huset bredvid. Hon blev min barnmorska.

Hanna var duktig i skolan och ville gärna studera. Hennes lärare var också upp på Malbacken för att tala med min morfar och mormor. Hanna hade så bra "läshuvud" att hon borde fortsätta att utbilda sig efter den obligatoriska folkskolan tyckte hennes lärare. Men morfar sa bestämt nej. Hanna behövs här hemma!

Hanna var äldsta dottern i en syskonskara med sex syskon och det var sed att äldsta dottern stannade hemma och fick ett stort ansvar för hem och småsyskon. Så blev det också för Hanna.

Hanna fick så småningom arbete vid sjukstugan i Grängesberg och hon blev snart uppskattad av läkaren och fick mer kvalificerade arbetsuppgifter än vad hon egentligen var utbildad för. Hon fick bl.a. biträda doktorn vid operationer. Provincialläkarna både i Grängesberg och Sunnansjö utförde då mindre operationen som blindtarms- och bråckoperationer. Min far fick blindtarmsinflammation och cyklade då till Sunnansjö och fick sin operation där. Om jag minns rätt fick han stanna en vecka på sjukstugan efter operationen. Det var den normala eftervården på den tiden.

I Rävvåla fanns innan jag föddes en barnmorska som hjälpte till vid födslar men ibland kom flera barn samtidigt och hon hade säkert ett ganska stort distrikt att sköta om. Det hände flera gånger att Hanna fick rycka in som "reservbarnmorska" och hjälpa till vid förlossningar.

Hanna blev också aktiv i det kooperativa kvinnogille som bildades i Rävåla vid ett möte 23 januari 1938 kl. 2 em. och som var verksamt åtminstone till 23 januari 1942. Jag har fått förmånen att låna eller förvalta en protokollsbok från kvinnogillet som sträcker sig över denna tid. Boken är fullskriven och det är för mig okänt om det finns någon fortsättning.

Rävåla Kvinnogille förtjänar åtminstone ett eget inlägg i bloggen, kanske flera. Jag vill här bara nämna ett exempel på den initiativrikedom som kvinnogillet visade prov på. Min lärarinna i småskolan (nu lågstadiet) Kerstin Morén var medlem i gillet. En huvuduppgift för gillet var att försöka skapa ekonomiska bidrag under de fattiga krigsåren.

Kerstin Morén föreslog att kvinnogillet skulle fråga Billeruds AB som då var en stor skogs- och jordägare i trakten om gillet kunde få låna jord för att sätta potatis som sedan skulle kunna säljas och ge ett ekonomiskt bidrag. Kerstin Morén tog på dig uppdraget att fråga Billeruds och hon fick ett jakande svar. Kvinnogillet satte potatis och skördade på hösten. Försäljningen gav ett förväntat ekonomiskt överskott. Arbetet var ju ideellt.

Att läsa kvinnogillets protokollsbok är intressant och visar tydligt att uttrycket "Kvinnor kan!" inte är någon nymodighet. Uppfinningsrikedomen var stor liksom arbetsinsatserna.

Bilden ovan av min moster Hanna Andersson har jag fått låna av Leif Rosén, son till Greta Rosén som var en av de aktiva kvinnorna i kvinnogillet. Den är tagen 23 januari 1949 på Hannas 50-årsdag. Protokollsboken från Rävåla kvinnogille har jag fått låna av Milly Jonsson, Nyhammar som är dotter till en annan av de andra aktiva i kvinnogillet Agnes Alkvist. Min moster Hanna blev kvinnogillets första sekreterare.

Jag är mycket tacksam för de bilder och annat material som jag erbjudits låna och ska försöka presentera delar av materialet här i bloggen och så småningom kanske också på annat sätt. Vår hembys historia är kanske inte speciellt lång men den innehåller många händelser och beskrivningar som är väl värda att bevara och att delas.

Fortsätt gärna att bidra med bilder, texter och annat som kan belysa Rävvåla/Saxdalen genom historien

Om herrfriseringar och vådan av ett födelsemärke

Ett minne jag har från tidig barndom är några besök hos frisörer. Ett av mina tidigaste frisör-minnen är från slutet av 1940-talet. Vi hade en tid både herr- och damfrisering i det som idag kallas Elim-huset. Jag har för mig att vi kallade huset för Aronssons. På övervåningen hade Ingrid eller frisörskan som hon kallades (hon var damfrisörska) sin frisering och hon var gift med en herrfrisör som jag inte minns vad han hette men möjligen Erik? Kan det ha varit Erik Aronsson?

Min familj umgicks ofta med familjen Rosén mitt emot nuvarande Elim-huset. Familjen Rosén bestod av Klas, Greta och sonen Leif. Leif är två år äldre än jag själv och vi har minnen från massor av speltimmar tillsammans. Vi spelade mest Monopol och Ishockeyspel men också fotboll och ishockey i verkligheten.

Jag vet inte om mitt besök hos herrfrisören (Erik?) mitt emot hade samband med vårt umgänge med Roséns men det är mycket möjligt.

På den tiden fanns två ingångar på framsidan av huset, ut mot länsvägen. Det var en bred trappa upp till mitten av huset och där en dörr till vänster till herrfriseringen och en på höger sida där Elis Runnberg hade lagerlokaler.

Jag minns att det var lite högtidligt att gå uppför trappan och in till frisören. Han var en "riktig" frisör. Annars hade vi många i byn som klippte hår men det var som bisyssla till andra arbeten.

Frisörstolen stod till höger innanför ingången och det var en stor spegel på väggen framför. Det hela verkade gå som väntat ända till i slutet av behandlingen. Jag trodde att klippningen var klar men Erik? talade inte om att jag var färdigklippt utan gnuggade länge och väl på min hals. Till sist började det svida ganska ordentligt och jag talade om för min mamma att det gjorde ont.

Mamma tittade då på vad frisören gjorde och han förklarade att han inte kunde förstå varför han inte kunde få bort fläcken från min hals. Han hade just smort sin elektriska klippmaskin innan han började klippa mig och det hade tydligen läckt ut lite olja.

Det hela löste sig när min mamma förklarade att det var ett födelsemärke som jag haft sedan jag var liten och alltså inte någon oljefläck.

Jag minns inte att jag besökte den herrfriseringen mer än en gång trots att där fanns elektrisk maskin som inte luvade. Men kanske det obehag mitt födelsemärke orsakade fick mig att föredra andra frisörer.

Den frisör som klippte mig mest i Saxdalen var Harry Hellsing. Han bodde då vid nuvarande Saxenvägen, arbetade heltid men klippte hår på kvällstid - i hallen en trappa upp. Harry ursäktade sig för att han inte klippte så fort men jag var nöjd och troligen också den kö som alltid fanns sittande på stolar i hallen. För det mesta var det 2-5 personer före i kön så det hela kunde ta sin tid.

På något sätt fanns en sorts gemensamhetskänsla i kön. Vi var kunder hos Harry Hellsing. Vi tillhörde en grupp. Andra klippte sig hos Slaktar-Emil Ahlkvist, Klas Rosén eller någon av ganska många i byn som klippte som extraknäck. Harry Hellsing klippte med handmaskin och det var inte så sällan det luvade lite.

Till min förvåning ser jag nu att verbet luva inte finns i Svenska akademins ordlista som ska spegla det aktuella svenska språket -en klar brist som jag ser det. Luva finns dock i Svenska akademins ordbok som också omfattar svenska språket under historisk tid.

För den som eventuellt inte hört talas om ordet luva så betyder det enligt Jesper Swedberg (1722): "draga (ngn) i håret, lugga (ngn); misshandla (ngn) gm att draga honom i håret." och fanns i Olof Östergrens Nusvensk ordbok fram till 1972.

Jag klippte mig också ibland hos Klas Rosén och Emil Ahlkvist. De som klippte hår var många gånger mångsysslare. Klas Rosén var snickare men också korvförsäljare. Emil Ahlkvist var slaktare, skomakare, minkfarmare och hade en på den tiden lite tabubelagd funktion även om den var helt laglig: Han sålde kondomer.

Det kunde vara genant för kunderna. Själv vågade jag aldrig men det behövdes ingen lång konversation. Jag var med vid ett par tillfällen när min äldre kamrat påbörjade köpen med frasen: "Ett". Emils svar kom direkt: "Med eller utan?" Jag minns inte vilket alternativ min kompis valde men det handlade om valet mellan de två kondomvarianter som då fanns till salu, med eller utan behållare.

På fritiden var Emils mycket lilla skomakarverkstad också plats för hans och kompisars kortspel. Det kunde inte så sällan pågå till långt inpå småtimmarna, den tid när solen är på väg uppåt och inte nedåt. Vid ett tillfälle lär Emils far Axel ha kommit ut till kortspelargänget sent på natten och utbrustit:

- Men chôss pôjkar - sitter ni här än? Skän´t ni gå å lägg er nu? I môro är ni trôtta å vill ôpp å int får!
Ungefär på svenska: Men (överraskad) pojkar - sitter ni här ännu? Ska ni inte gå och lägga er nu? I morgon är ni trötta och vill upp och får inte!