Barndomsminnen från Norrbyn

Som förskolegrabb och också som skolpojke på Malbacken kändes Norrbyn som ganska långt borta.

Ändå var jag inte så sällan i Norrbyn genom kontakten med två Norrbyfamiljer som dessutom bodde grannar. Mest var jag hos Lindéns.

Klicka på bilderna för förstoring!

Min morbror Elis Haag var sedan jag var ganska liten sambo med Gerda Spets, född Lindén. Alla skolbarn kände Gerda eftersom hon arbetade i skolbespisningen. I huvudbyggnaden hos Lindéns bodde då Gerdas bror Tor med sin Fru Anna och barnen Yngve och Ingemar. Pojkarna var några år äldre än jag men vi sågs ju i skolan och som sagt hemma hos Lindéns.

På bilden ovan syns från vänster min mamma Ingrid Hagfall, Anna Lindén, Tor Lindén, Marianne Budell (dotter till Gerda), min far Harry Hagfall, Gerda Spets och min morbror Elis Haag. Var bilden är tagen bet jag inte. Om någon känner igen sig vore jag tacksam för att få reda på det. Bilden bör vara tagen runt 1950.

I det hus som ligger upp mot vägen på det som var Lindéns tomt bodde Tors och Gerdas far. Huset var ett garage eller tidvis verkstad på nedre planet med en liten bostadslägenhet på överplanet. Huset såg nästan exakt ut som det gör idag. När jag fick följa med Elis och Gerda till Gerdas far var vi alltså uppe på garaget som vi kallade det.

"Gubben Lindén" hade bara ett öga. Det fanns personer med ett öga som jag träffat förut men de brukade ha ett porslinsöga, en ögonprotes. Gubben Lindén hade ingen protes. Han hade en bomullstuss instoppad i ögonhålan. Han tog ut den och bytte ut den varje dag och han dränkte in den nya bomullen med någon vätska.

I början tyckte jag att det såg obehagligt ut och jag tyckte synd om gubben Lindén. Men jag vande mig snabbt och tyckte sen inte att det var något konstigt.

Jag låg över flera gånger på garaget när vi hälsat på Gerdas far och det blev sent.

Jag har ett annat foto - troligen från samma tid och kanske samma plats. Här syns från vänster Tor Lindén, Anna Lindén, Gerda Spets, Ola Hagfall, Marianne Budell, Ingrid Hagfall, Elis Haag och Harry Hagfall. Platsen känner jag inte igen. Är det samma område som den översta bilden är tagen ifrån?

Gården söder om Lindéns kallade vi Erik Jaans. Ja jag har sett ordet stavas med två a någon annanstans. Det är lite ovanligt men det uttalas som två a-ljud, båda betonade. Där bodde Rut som min kusin Börje Andersson hade hittat och friade hos. Ruts far Axel hade ett öra och kallades ettöringen. Jag tyckte det var konstigt att två karlar bodde grannar där den ena hade ett öga och den andra ett öra.

Jag fick följa med Börje till Erik Jaans då och då och ibland tog vi ekan därifrån och rodde över sjön till Smedtorpet. Där kunde vi ligga flera timmar på filtar och njuta i solen, äta bullar och bada. Stranden var stenig men gräsbacken var bekväm. Det var som vid många gamla boställen: Gräset växte inte högt utan blev en inbjudande gräsmatta utan att det klipptes.

Från Smedtorpet hade man utsikt över hela Saxen, från Ullnäsnoret till Slamhavet som då fanns i sjöns södra ände. Smedtorpet var också vändplatsen när jag landmetade tillsammans med mina fiskeintresserade kompisar, Kjell och Bernt Persson och Jan-Olov Jakobsson. Vi gick säkert ett par gånger i veckan från Stackerbergslandet till Smedtorpet och tillbaka för att meta abborre.

För det mesta fick jag följa med min mamma till Lindéns eller till Erik Jaans en eller ett par gånger varje sommar. Där fanns bryggor som låg lågt över vattnet och de var utmärkta platser att skura mattor på.

Så även om Norrbyn var långt borta så var jag dit många gånger under min barndom.

Rävvålpojkarnas stridslystnad bekräftad

I förra inlägget nämnde jag en företeelse som jag inte visste om det bara var en skröna eller om det fanns någon substans bakom. Det gällde sägner om "spänningen mellan Rävvåla och andra byar", hur män eller ynglingar utifrån riskerade att åka på stryk om de cyklade genom Rävvåla. Bara ett par dagar efter publiceringen av förra inlägget hade jag fått två klargörande brev från barn till fäder som varit modiga nog att ändå cykla till Rävvåla och där träffat Rävvålflickor.  

  Den ene mannen (låt oss kalla honom Sven eftersom han hette så) bodde i Grängesberg. Han berättade för sin dotter Inger (som numera bor i Strängnäs) att... jag citerar Inger: Beträffande det Du skrivit i dag om "spänningarna" mellan Grängesberg och Rävvåla kan jag bekräfta att pojkarna i Rävvåla säkert ville ha sina flickor för sej själva. Min egen pappa Sven bodde i Grängesberg och mamma i Rävvåla. Dom har berättat att han för att komma fram till Rävvåla fick ta omvägen via Björnhyttan och över Ljungåsen för att inte få stryk. Dom lär ha lurpassat någonstans i skogen ovanför "Sörbyn". 
 
Den andre modiga mannen, från Blötbergstrakten, hade tagit sig till den gamla dansbanan som då låg på kullen ovanför badplatsen vid Nya dammen. Jag citerar sonen som blev ett resultat av dansen: Där mamma mött min far första gången, det var på dansgolvet 1924/25. Han hade varit mycket rädd för stryk när han följt mamma en bit på väg hem mot Rusbodarna, ty hemmapojkarna ville ha sina flickor ifred. 
 
Från de två breven finns inga klara bevis för att våld har förekommit men däremot verkar det ställt utom allt rimligt tvivel att rädslan hos båda båda cyklisterna varit både verklig och stor. Men för de båda paren som ligger bakom de två vittnesmålen slutade det hela lyckligt. Båda paren gifte sig och fick två barn vardera. Det ena paret bosatte sig i Norrbyn i Rävvåla och det andra på Slogåsen. Den typ av mod som de två männen uppvisade är väl det vi idag kallar civilkurage.