Introduktion till Skidorten Saxdalen

Saxdalen har kanske inte varit känt som någon stor skidort men boende här har säkert åkt skidor så länge som det bott folk i byn. En historiskt skidtävling som gick genom Saxdalen var Ludvikaloppet, ett långlopp på 50 km. Också andra mer lokala skidlopp fanns tidigare i byn.

Idag är vi inne i en ny era med en annan typ av spår som har byggts upp och fortfarande är under uppbyggnad.

En av de personer som bidragit med stora arbetsinsatser för att förverkliga Skidorten Saxdalen är Rolf Pålsson. Han har också bidragit med bilder och text i den följande beskrivningen. Tilläggas bör att Saxdalen också har en aktiv skoterklubb med det anrika namnet Räfvåla Skoterklubb som också bidrar till spåren och delar fritidsupplevelserna med vandrare och skidåkare. Det finns plats för alla!

Njut av Rolf Pålssons bilder och berättelse som följer här (klicka på bilderna för att se dem förstorade):

Ljungåsen är det ställe dit många inom Ludvika kommun tar sig för att åka skidor. Några har kanske noterat spåret som viker av från Myrrundan och även sett skylten som pekar mot Saxdalen.

Finns det skidspår i Saxdalen? Jo, de flesta i byn känner till elljusspåret men det finns flera spår. Med mycket ideellt arbete och pengar från Landsbygdsutveckling och Stena Renewable Energi (Vindbonus) så har vi idag ca 25 km spår. Eftersom märkning av spåren inte varit klar har vi inte gjort någon reklam för våra spår men nu är vi nästan klara. Mina indiska arbetskamrater brukar säga ”vi är klara, men inte än”.

Under våren kommer vi att sätta upp en informationstavla vid sjön. Tavlan är klar men inte fundamentet. Kartan på informationstavlan återfinns även på saxdalen.se

Start och mål för vandringsleder och skidspår är vid kapellet. Där finns skyltar som hjälper dig att komma rätt.

För att komma till Ljungåsen går skidturen över åkrarna vid skolan

och vidare genom Skolskogen.

Efter 2 km kommer vi till Dammarna, där vi har två slingor på ca 3 km vardera. Dammarna är det område där den del av malmen från gruvan som inte blev till koppar bly eller zink hamnade. Området var tidigare en djup ravin. Ravinen bildades i slutet av istiden då vattnet från Olsjö-issjö, som låg på 212 meter över havet, fann ett utlopp österut och Räfvåla-issjö bildades. I Räfvåla-issjö stack bara 10 m av Stackarberget upp. Lars Åhlstöm har beskrivit det här i Gränge nummer 21.

Efter Dammarna börjar ”klättringen” mot Ljungåsen - eller för att vara mera korrekt Boberget.

Här låg Saxbergsgruvan. Det finns idag inga byggnader kvar.

Ge dig tid att vända blicken, vi är nu 375 meter över havet och Väsman som vi ser i bakgrunden ligger 155 meter över havet.

Sträckningen från Långfallet, där Saxbergsgruvan låg, och fram till Bomossen är den del av spåret som ger den största naturupplevelsen. Vid Ranmossen finns en stuga som Saxdalens IF delar med skoterklubben.

Spårets högsta punkt 415 meter över havet. Vindkraftverket till höger ligger på Bobergets topp.

Efter 10 km kommer vi till Myrrundan som är en del av Ljungåsens spårsystem.

Tänk på att ta det försiktigt i backarna på väg tillbaka till Saxdalen!

Vintern är härlig också i våra dagar

Förra inlägget var en tillbakablick till hur jag uppfattade riktiga vintrar när jag var barn. Men nu bor jag ju åter i ett riktigt vinterlandskap. Och häromdagen fick jag en påminnelse om det vinterlandskap som ligger på andra sidan om byn Saxdalen, ja till och med bortanför Långfallsgruvan om den funnits kvar. Rolf Pålsson skickade ett par färska vinterbilder från Ranmossen.

Idag går det varken gruvbuss eller linbana till platsen där Långfallsgruvan låg. Det gjorde det en gång i tiden. Men idag finns leder utmärkta för vandring och skidåkning så ingen ska behöva gå eller köra vilse även om man aldrig förut besökt mossen.

Inte heller behöver man börja spåra från Långfalla som det var förut när man kom med skidor. Idag finns leder med färdiga spår och det är bara att följa leden och njuta av utsikten.

Gruvan på Saxberget slutade att producera malm 1988 men nu, 20 år senare, finns en ny produktion som man kan se av den nedre bilden. Saxberget bidrar nu åter till vårt välbefinnande genom de 12 senast byggda vindkraftverk som finns i området.

Så här i sportlovstider kan vi vara särskilt glada åt den fina vinter vi har, fin vit snö och inte alltför kallt. På Fjällberget-Saxberget finns ju dessutom möjligheter att åka skidor både på längden och utför.

Om vi njuter av det nu så kommer säkert våren snart. Årstiderna och naturens otroliga skiftningar är något som bara vi som bor långt från ekvatorn kan glädjas åt.

Jag hörde för några år sedan ett telefonsamtal till ett av våra då så populära radioprogrammen "Ring så...". Det var en dam uppväxt på Västkusten men nu bosatt på Hawaii, USAs yngsta delstat i Stilla havet. Hon efterlyste någon som kunde byta lägenhet med henne under några veckor. Hon stod inte ut längre med att inte ha några årstider. Men det har vi. Och nog är det väl lite svårt att tänka sig att det är bara fyra månader till midsommar när man tittar på Rolfs bilder från Ranmossen. Men visst skulle man väl kunna stå ut några veckor på Hawaii.

En typisk skoldag vårvintern 1950

Under småskolan, årskurs 1 och 2, och folkskolan, årskurs 3-6 fanns åtskilliga tillfällen till skidåkning. Många dagar under vintern blev vi uppmanade att ta skidorne med till skolan för någon utflykt med klassen. Bodde man då högst upp på Malbacken var det normalt skidåkning till skolan som gällde och sen hem igen efter skoldagens slut.

Hösten 1951 började jag i folkskolan, i tredje klass. Vi hade en ny lärare, Hjalmar Liss från Gagnef. Han var en riktig friluftsmänniska och det blev många utflykter av olika slag men på vintern mest skidturer upp på Saxberget och på höjderna och myrarna bakom Saxberget. Vissa dagar hade vi heldagsutflykt med medhavds smörgåsar och varm mjölkchoklad. Andra dagar var det halvdagsutflykt när vi kunde få matsäck från matbespisningen.

Ibland åkte vi för egen maskin uppför Saxberget men för det mesta fick vi åka med Ludvigsson som körde Gruvbussen från byn till Långfallsgruvan. Då hade vi avverkat den tyngsta backen utan att anstränga oss. Turen gick sedan för det mesta till Ranmossen och den höglänta terrängen däromkring. Jag vet att vi inte att vi försökte få se orrspel när vi var där uppe hela skolklassen. Vi fick inte plats i den koja som vi gömde oss i tills dagsljuset kom. Tjäderspel har jag däremot ett minne av att vi försökte få se i större grupper. Men med hela klassen kom vi nog ofta för sent efter gryningen. På vårvintern, från slutet av mars tog Hjalmar Liss gärna med mindre grupper av intresserade föräldrar och barn till Ranmossen där han hade byggt kojor för att kunna se orrspel och därefter smög man sig runt för att kunna se tjäderspel. Då åkte vi bil till Långfallsgruvan och åkte sen skidor upp till kojorna innan det blev ljust.

Det hela var mycket spännande för en skolpojke men de första gångerna tyckte jag det var alldeles för kallt för att klä av sig på överkroppen och byta underkläder när man kommit fram till kojan. Men man blev snart varm och det var säkert nödvändigt att ersätta de svettiga undertröjorna med torra efter skidturen uppför från Långfallsgruvan. Hade man tur kunde man se orrar som spelade nära kojan men ibland såg man inte så mycket om fåglarna höll till längre bort med sitt spel.

När det sen blivit ljusare brukade jakten på tjäderspel ta vid. Då gällde det att springa fram några steg mot den spelande fågeln under den så kallade sisningen då fågeln inte hörde stegen. Innan sisningen hördes ett klunkande ljud som startade långsamt men sen blev snabbare innan det övergick i sisning.

När hela klassen var på utflykt var annars ett av de stora nöjena att leta på något av de ganska höga jakttorn som fanns på myrområdet. För det mesta minns jag att det var tjockt snötäcke och de modigaste, själv var jag höjdrädd, hoppade från ganska hög höjd ner i snön. Korvgrillning förekom också och korv med bröd smakar ju alltid bra ute i naturen. Jag minns inte om vi åkte med gruvbussen ner från Långfalla någon gång men jag tror att vi för det mesta tog oss ner till skolan själva längs gamla gruvvägen. Så skidutflykter gjorde vi flera gånger per termin och de som var intresserade kunde följa med på orr- och tjäderspel helt gratis. Jag ser i nutida annonser att det vanligen kostar ett par tusen kronor att följa med på utflykter för att se detta naturens under..

Från Malbacken är ju Saxberget ganska långt bort men hade man åkt skidor till skolan var man ju redan vid bergets fot. Men en dagsutflykt till Saxberget och Rannmossen blev ändå en ganska bra utflykt om man lägger till fyra kilometers skidåkning till och från skolan. När jag gick i femte och sjätte klass hade min far skaffat bil och jag fick ofta skjuts till skolan på morgonen. Då blev det lite mindre träning.

Naturligtvis var vi för det mesta i skolan och arbetade med våra olika skolämnen men utflykter var ganska vanliga under hela skolåret.