En typisk skoldag vårvintern 1950

Under småskolan, årskurs 1 och 2, och folkskolan, årskurs 3-6 fanns åtskilliga tillfällen till skidåkning. Många dagar under vintern blev vi uppmanade att ta skidorne med till skolan för någon utflykt med klassen. Bodde man då högst upp på Malbacken var det normalt skidåkning till skolan som gällde och sen hem igen efter skoldagens slut.

Hösten 1951 började jag i folkskolan, i tredje klass. Vi hade en ny lärare, Hjalmar Liss från Gagnef. Han var en riktig friluftsmänniska och det blev många utflykter av olika slag men på vintern mest skidturer upp på Saxberget och på höjderna och myrarna bakom Saxberget. Vissa dagar hade vi heldagsutflykt med medhavds smörgåsar och varm mjölkchoklad. Andra dagar var det halvdagsutflykt när vi kunde få matsäck från matbespisningen.

Ibland åkte vi för egen maskin uppför Saxberget men för det mesta fick vi åka med Ludvigsson som körde Gruvbussen från byn till Långfallsgruvan. Då hade vi avverkat den tyngsta backen utan att anstränga oss. Turen gick sedan för det mesta till Ranmossen och den höglänta terrängen däromkring. Jag vet att vi inte att vi försökte få se orrspel när vi var där uppe hela skolklassen. Vi fick inte plats i den koja som vi gömde oss i tills dagsljuset kom. Tjäderspel har jag däremot ett minne av att vi försökte få se i större grupper. Men med hela klassen kom vi nog ofta för sent efter gryningen. På vårvintern, från slutet av mars tog Hjalmar Liss gärna med mindre grupper av intresserade föräldrar och barn till Ranmossen där han hade byggt kojor för att kunna se orrspel och därefter smög man sig runt för att kunna se tjäderspel. Då åkte vi bil till Långfallsgruvan och åkte sen skidor upp till kojorna innan det blev ljust.

Det hela var mycket spännande för en skolpojke men de första gångerna tyckte jag det var alldeles för kallt för att klä av sig på överkroppen och byta underkläder när man kommit fram till kojan. Men man blev snart varm och det var säkert nödvändigt att ersätta de svettiga undertröjorna med torra efter skidturen uppför från Långfallsgruvan. Hade man tur kunde man se orrar som spelade nära kojan men ibland såg man inte så mycket om fåglarna höll till längre bort med sitt spel.

När det sen blivit ljusare brukade jakten på tjäderspel ta vid. Då gällde det att springa fram några steg mot den spelande fågeln under den så kallade sisningen då fågeln inte hörde stegen. Innan sisningen hördes ett klunkande ljud som startade långsamt men sen blev snabbare innan det övergick i sisning.

När hela klassen var på utflykt var annars ett av de stora nöjena att leta på något av de ganska höga jakttorn som fanns på myrområdet. För det mesta minns jag att det var tjockt snötäcke och de modigaste, själv var jag höjdrädd, hoppade från ganska hög höjd ner i snön. Korvgrillning förekom också och korv med bröd smakar ju alltid bra ute i naturen. Jag minns inte om vi åkte med gruvbussen ner från Långfalla någon gång men jag tror att vi för det mesta tog oss ner till skolan själva längs gamla gruvvägen. Så skidutflykter gjorde vi flera gånger per termin och de som var intresserade kunde följa med på orr- och tjäderspel helt gratis. Jag ser i nutida annonser att det vanligen kostar ett par tusen kronor att följa med på utflykter för att se detta naturens under..

Från Malbacken är ju Saxberget ganska långt bort men hade man åkt skidor till skolan var man ju redan vid bergets fot. Men en dagsutflykt till Saxberget och Rannmossen blev ändå en ganska bra utflykt om man lägger till fyra kilometers skidåkning till och från skolan. När jag gick i femte och sjätte klass hade min far skaffat bil och jag fick ofta skjuts till skolan på morgonen. Då blev det lite mindre träning.

Naturligtvis var vi för det mesta i skolan och arbetade med våra olika skolämnen men utflykter var ganska vanliga under hela skolåret.