Stackarberget 205 meter över havet

Stackarberget har figurerat tidigare i bloggen med ett par bilder från 2006 när jag gick förbi Stackarberget och tog några foton. Nu har jag varit där igen, igår och jag tog liknande bilder den här gången också. Skilladen är inte så stor bortsett från Saxenstranden som nu har sitt fina gröna gräs och badplatsen ser lika lockande ut på långt håll som när man går ut på udden från parkeringen.
(Klicka på bilderna för att se dem förstorade)

Det var inget riktigt solljus den här dagen men grönområdet runt Saxenkiosken lyste ändå med sin ljusgröna färg. Däremot var Saxberget mycket skuggat och nästan skymt av låga mörka moln. Där är ju förstås vindkraftverken en nyhet i vyn.

Tyvärr ser man idag från Saxberget inte mycket av vare sig södra Saxen eller byn söder om sjön p.g.a. höga granar. Enligt säker källa finns det dock tillstånd från skogsägaren att ta ner en del träd som skymmer utsikten från Stackarberget.kör ner dit från vägen. Det blir väl en uppgift bland många andra för frivilliginsatserna i Saxdalen för att behålla byn tillgänglig och attraktiv för både bybor och turister.

Också över Storfars är utsikten forfarande god men hotas på sikt av den tall som är på väg att växa in i bilden.

Ta gärna en tur upp på Stackarberget. Därifrån har man en vy av Saxdalen som på många sätt är vacker och intressant. Det är lite av det perspektiv som man kan föreställa sig jättar hade när de gick fram mellan berg och sjöar och kanske av någon anledning kastade ut en stor sten mitt i sjön...

Vinter men också sommarminnen

En envis förkylning har följt mig till och från sedan juldagen. Och vintern gör ibland att man är glad att få vara inomhus. Men vintern har ju också sin tjusning. Vår hund Nikita ser dock till att jag får frisk luft varje dag. Däremot har det inte blivit några vandringar med kameran som jag tänkt. Men visst är vintern fin. Här två bilder tagna från vår balkong och veranda för några dagar sedan. (Klicka på bilderna för att förstorade bilder).

Men snön på träd och luft- ledningar hindrar ju inte tankarna från att gå tillbaka till gångna somrar.

Som när jag i början av maj 2006 gick förbi Stackar- berget där man förut hade utsikt över hela Saxdalen, Saxen och Saxberget.

Nu är skogen på väg upp och skymmer redan stora delar av utsikten. I två gluggar såg jag två områden som varit centrala i Saxdalens historia.

I gluggen vi ser till vänster har mycket förändrats under åren. När jag växte upp (40- och 50-talet) var jag ofta vid Slam- havet, det avfall från Långfallsgruvan som orenat släpptes ut i Saxen tills det fyllt en stor del av sjöns södra del.

Där fanns då fortfarande järnvägsvallen där man kört ut sligvagnar och tippat i de pråmar som sedan drogs av en ångbåt över Saxen, genom Ullnäsnoret och vidare till Ludvika.

Bryggan där båtarna lade till fanns också kvar och ett pumphus som låg på den stenläggning som byggts mot vattnet. I bilden ovan låg tidigare både en hytta och ett anrikningsverk. Hit gick en linbana från Långfallsgruvan ner till anrikningsverket. Linhjulet som monterades upp förra sommaren framför Saxenkiosken är kanske den mest påtagliga lämningen efter den tidiga bergshanteringen. Hela området har sanerats och piffats upp betydligt och vi kan se sommaren an med tillförsikt. Då kommer Saxenstranden att vara ett attraktivt område och badplats.

Den andra bilden från Stackar- berget visar däremot ett avsnitt av byn som inte förändrats så mycket under tidens gång. Den senaste stora förändringen var väl när det som då kallade Nya vägen byggdes, numera Saxenvägen och den del som ofta kallas Storfars raka.

På bilden ses tre av de centrala bondgårdarna som fanns i byn: Storfars närmast, ner mot vattnet bakom Stora sten och till vänster i sluttningen: Neregårds. Båda gårdarna är välbevarade och i gott skick. Den tredje gården i mitten längst upp mot skogen: Oppigårds har däremot förfallit under många år.

Gamla glasplåtar

I flera fotoalbum som jag haft förmånen att få låna har den här bilden funnits med, jag har tänkt att det här kanske är en av de första bilderna av Rävvåla Folkdanslag som finns.

Den är fotograferad tidigt eftersom inte Grangärdedräkten ännu finns, var och en har tydligen sin egen dräkt kanske från sin egen hembygd.

Jag kan identifiera några i alla fall, längst till höger står spelman Alfred Falk, vid hans sida står Einar Haag med sin fru framför i gräset.

Jag fick låna en kartong med glasplåtar av Mikael Eriksson vid Olles, som han funnit i ett uthus, dessa härrör med all säkerhet från David Spjut som var en hängiven fotograf.

Bland dessa glasplåtar hittade jag orginalplåten till denna bild, denna är numera överförd till modernare media. Besök gärna: http://www.vvk.se/ där finns ett helt album med bilder tagna av David Spjut.

Det här lilla söta barnet fanns även med bland nämnda glasplåtar, titta på den ovanliga modellen av barnvagn, med skottkärrefattning för transporteringen av barn och vagn.

Det hela är inte mindre kurriost eftersom barnet är Åke Runnberg.

Vidare bland glasplåtarna hittade jag denna fina vy över Saxen mot Stor Fars och Neregårds även med "Storsten", tagen från Stackarberget.

Som jag tidigare nämnde besök: www.vvk.se för att se mera gamla bilder från Rävvåla.

Med varma helghälsningar Lars-Åke W

Arvid Björk alias Västansjö-Plusken skrev en dikt

Arvid Björk från Västansjö var en välkänd profil för de flesta som bodde i Grangärde socken för några tiotal år sedan. Han var gårdfarihandlare och sålde i de flesta gårdar och han var också en viktig nyhetsförmedlare mellan stugor och mellan byar. Jag minns när jag var liten och han kom en gång upp på Malbacken. Min mormor hade kängor och hon ville köpa nya skosnören. Det fanns naturligtvis i Arvids resväska. Mormor tittade på snörena som det bara fanns ett fåtal kvar av. Hon ville köpa de snören som fanns. Men det ville inte Arvid: Han hade ju några stugor kvar att besöka på Malbacken och han ville att alla skulle ha möjlighet att köpa av hans fulla sortiment.

Klicka på dikten för att se den förstorad

Idag har jag fått en dikt som Arvid Björk skrev för länge sedan. Jag fick den av vår storspelman Olle Wallman. Han hade i sin tur fått den per brev från en dam i Sala. Damen i fråga heter Birgitta och fick tydligen dikten när hon var Lotta och kommit till Storfars 1944 på luftbevakning. Där kom Arvid aldrig in. Birgitta stannade där över ett år. Och hon fick den här dikten av Arvid.

Arvid Björk hade skrivit sin dikt för hand men sedan skickat den till Stockholm för att få den tryckt på ett tryckeri. Det är möjligt att dikten fram till nu i dagarna bara lästs av Birgitta. Jag vet inte om Arvid Björk skrev flera dikter men i annat fall debuterar han idag som poet när dikten "Sunnansjö by" härmed publiceras på Internet.

Storfar hade en sjuk kalv

Min far arbetade åt "bolaget" - troligen på 1930-talet - och i hans sysslor ingick bl.a. att hämta mjölk hos Storfars. Där såg han många lustiga episoder och fick höra talas om andra.

En gång hade Storfars en sjuk kalv och de två drängarna skickades ut i lagårn med lite brännvin till kalven. Drängarna gick ut med brännvinet och kom snart tillbaka.

"De där gjord gôtt i kalven!" sa en av drängarna - men det troliga var att brännvinet gjorde gott i drängarna och att kalven blev utan brännvin - åtmnstone den gången.