måndag 27 december 2010

Julminnen från början av 1930-talet

Jag fick e-post till jul från min f.d. svärfar från Slogåsen/Blötberget, numera bosatt i Örebro. Han har tidigare bidragit med erfarenheter som rapporterats i denna blogg. Den här gången berättade han minnen från sin barndom. Jag tycker brevet är intressant som en dokumen- tation av ett barns upplevelse av julen i början av 1930-talet. Brevet följer här något avkortat: 

"Mina starkaste Julminnen är från fyra/fem års åldern. Mammas matlagning veckor i förväg sedan grisen hade slaktats. Hon kokade, stekte och malde kött, stoppade korv, gjorde pölsa, och gjorde en pressylta med grissvål runt i kärlet och alla delikatesser inuti. Den ställdes ut i snön för avsvalning och för att få fasthet. Skinkan var
brun och stor med en rosett instucken.
 
Farsan och jag hade tidigt i december dragit skinnet av spillångan sedan den fraktats hem från affären fastsurrad på fars sparkstötting när han gått hem från arbetet. Han hade sågat upp de närapå metern långa torkade fiskkardavren i två diss (han kallade decimetern så) långa stycken.
 
Då satt jag och far och med varsin hovtång och drog skinnet av alla bitar som sedan lades i en trätunna med saltat vatten som skulle läggas i blöt för att den skulle vara klar till Jul. Fiskskinnet sparades och det klipptes upp till frimärksstora bitar och lades i burkar med lock – det var klarskinnen till kaffet som kokades varje dag.
 
När juldagarna närmade sig övergick kötthan- teringen till bak och knäckkokning. Nu skulle julgransgrisar, tomtar, kärringar och gubbar formas av pepparkaksdegen, gräddas och ställas undan för målning med sockersträngar. Saffransbrödet var viktigt för mammorna som bjöd varann på kaffe i mellandagarna när männen gått till sina arbeten.
 
Men julförtäringens viktigaste del kom dan före dan och det var knäckkokningen som var en spännande historia för en fyraårig pojke som ofta fick bli smakråd för att avgöra om knäcken börjat hårdna i kokningen, då skulle de vita mandelsmulorna hällas i kastrullen och så en nypa vaniljesocker. Men så började balanserandet när alla tillsnurrade pappersstrutar skulle fyllas. Mamma hade ställt upp dem i en stor järnskopa - som brukade användas för vattenösande ur kopparhinken som stod längst in på diskbänken - och hällde den sega knäcksträngen i varje strut. Det gick ofta fel när strängen missade och strutarna ramlade omkull då blev det att göra om proceduren under mammas förtret. Jag försökte hjälpa till och hålla i strutarna men jag fick ofta het knäcksmet på fingrarna som gav blåsor. Min uppgift var annars att sticka i små trästickor i struten innan knäcken stelnat, stickorna var min tillverkning som jag gjort med morakniven av vedträn som stod i vedbäraren intill spisen.
 
När mat, bak och godis var lagat kom utsmyck- ningen, det var rött och grönt kräppapper som skulle klippas i decimeterbreda band och hängas från taklampan mitt i taket till hörnen i både kök och rum. Innan den klipptes så skulle en röd och en grön rulle rullas ut och läggas på golvet och sedan placeras på varann och rullas samman igen och så klippas, det gav det extra effekt när girlangen tvinnades och fixerades med häftstift.
 
Nu skulle julbonader upp och granen klädas. Granen brukade far och jag gemensamt leta på i skogen bakom åkern några dagar före Jul ibland blev det långa snöpulsningar innan vi hittade rätta granen. En träfot spikades fast det var inte vanligt med någon vattenburk som granens stam skulle ställas i på den tiden utan mamma brukade linda på en gammal trasa mest för att skydda golv och mattor för grankåda. Julgranssakerna hade mamma med från Amerika och de var ovanliga prydnader som mina kompisar, mest grannflickorna var väldigt intresserade av. Dessa hade mamma i en låda inställd högst upp i en skrubb intill spismuren. En ljusstake som jag fortfarande har i min ägo stod mitt på bordet. Den hade far ropat in på någon auktion i Gonäs.
 
Julaftondet var ingen afton – det var ingen dag – den hade varken början eller slut – den hade man med sig från morgon till kväll alla dagar under hela hösten. En ensam pojke på Slogåsen förstärkte denna dag till något som ropade, glödde, förbereddes, uppammades och längtades till.
 
Någon adventskalender fanns inte utan jag gjorde streck på ett papper sista månaden. Det var långa dagar som sniglade sig fram för en fyraåring och som idealiserades ytterligare av tillmälen som ”är du inte snäll så får du inga julklappar”! Det var ett hot som användes som tillhygge för att göra en pojke lydig.
 
Det fanns ingen Kalle Anka på Julafton på den tiden inte ens en radioröst förrän längre in på trettiotalet när Farbror Sven kom in i mitt liv. Sången skötte mamma om och det var många sånger hon sjöng som hon hade tecknade i sina anteckningsböcker.
 
Men en person var viktigare än tomten - hon var egentligen min tomte då – det var ”Farmor i Heea”! Det var alltid hon som satte pricken över i på Julaftonen! När hon mjölkat sina kor och separerat mjölken - hon var änka och  ensam- försörjare - bytte hon om och tog en fotvandring i snön med julklappar och grädde och några ägg i väskan. 
 
Det var en tre kilometer lång vandring i mörker och snö uppför Svartbäcksbackarna. Jag satt i stugvärmen och höll på att förgås i längtan att hon skulle komma snart till det väl dukade julbordet och julklappssäcken som stod gömd i skrubben. Jag gläntade på köks-gardinen oupphörligt för att ur mörkret se om hon skulle uppenbara sig! Minuter blev timmar och timmar till år jag höll på att förgås! 
 
Så hör jag något ljud i farstun och gläntar på dörren och där står hon snöig med famnen full av tygväskor. Jag skriker av glädje ”tamme jackan vat ä fajmoj!” Ett uttryck som användes årligen i samtalen om julen och släktens förstfödda barnbarn som inte ens lärt sig tala rent.
 
Min första riktigt minnesvärda julklapp var ett leksakståg. Ett lok som drogs upp med fjäder och så en liten och sist en större vagn som gick runt på järnvägen en halvmeter i diameter. Så fantastiskt så otroligt så lycklig jag var! Någon dag senare kom Edvin och gav mig en gul raerserbil som drogs upp och som också hade lampor som lyste.
 
Arne på Slogåsen var så lycklig och vian i spjället var också borta under julen. Vian, det var björkriset som användes som uppfostringsredskap på den tiden."
                          ---- o ---- o ----

Ett stort tack till Arne för den här julskildringen från 1930-31. Den visar på många skillnader från vårt just avslutade julfirande 80 år senare. Ett par förklaringar för den som inte har åldern inne eller som inte är helt bevandrad i geografin runt Blötberget/Slogåsen:
 
Heea där Arnes farmor bodde var Gonäsheden, mellan Blötberget/Slogåsen och Gonäs.

Farbror Sven var en legendarisk radioman, faktiskt dalmas från början och född i Malung. Läs mer om Sven Jerring här.

Bloggens läsare tillönskas en bra avslutning på 2010 och ett Gott Nytt År 2011!

Bloggaren Ola

lördag 25 december 2010

En bilderbok för vuxna

Tomten kom med en Julbok! Den heter inte Karl-Bertil Danielssons Ljug. Nej, det var hans tidigare bok från långt tillbaka i tiden, närmare bestämt från december förra året. Annars var väl den titeln lättare att associera till Jul. Bertils senaste bok har den dubbeltydiga titeln "Knäppt i Ludvika" som inte så lått kan kopplas enbart till jultider.
 
Jag satte rubriken "En bilderbok för vuxna" på det här inslaget men boken är inte på något sätt barnförbjuden. Det är bara det att för ungdomar så är många av bilderna från en tid innan de var födda. Men bilderna kan förstås vara mycket intressanta ändå. Men troligen har boken mest att ge oss som kanske börjar glömma hur många födelsedagar vi passerat. Då blir det många upplevelser av typ: "Ja visst ja så där såg det ut där..." och  "Inte minns jag att det fanns en kiosk där!"
 
Vi som har som hobby att samla gamla foto- grafier har ett stort pro- blem:
 
Hur får man tag i folk som kan identifiera personer på gamla bilder?
 
Det har Bertil löst på det sätt det alltid borde göras, att anteckna när man tagit foton var och vilka personer som finns med på fotot.
 
En spännande bok och en liten skattkammare för oss som är intresserade av hembygd och hur det var "förr i tiden". Och även om bokens text är viktig så finns det mest intressanta mellan raderna...

fredag 24 december 2010

God Jul-hälsning till alla

Nu är det jul! Vi i Saxdalen har fått erfara att det är midvinter, idag -19 grader men vi är förskonade från de snömängder man fått i södra och östra delen av landet. Men riktig julstämning är det när man tittar ut...
Vårt äldsta äppelträd, Oranie, prytt med naturlig julesnö




Utsikt över frostig lövskog med Saxberget i bakgrunden


Min närmaste kära under helgen, tiken Nikita!






































Härifrån kommer hälsningen: Malbacksvägen 45 i Saxdalen


Till alla vänner och besökare till Saxdalen blogg vill jag tacka för tiden från nyår fram tills det vände. Dagen har redan blivit en minut längre sedan vintersolståndet även om solen fortfarande är uppe mindre än sex timmar per dygn hos oss. Men ökningen kommer bara att gå fortare och fortare...
 
Så om ni tycker att det är mörkt och kallt, misströsta inte! Det är mindre än tre månader till vårdagjämningen när dag och natt är lika långa, 12 timmar vardera. Och sen kommer midsommar när vi nästan inte har någon natt.
 

God fortsättning!
önskar Ola

torsdag 23 december 2010

Betlehem i Grangärde

Det lackar mot jul igen. Det betyder att vi snart kommer att fira jul med olika traditioner. När julen väl är här har det väl slutat lacka och frågan är när lackandet börjar. Första advent? Ja det har jag aldrig fått veta.
 
För min egen del har det blivit en ny liten tradition. Jag har deltagit i ett slags julspel, en Betlehemsvandring i kyrkan i Grangärde. Det här var tredje året som jag hade rollen som skattskri- vare vid Betlehemsvandringen som i år anordna- des för femte året i rad.
 
Betlehemsvandringen har pågått i tre dagar, två dagar för skolbarn och en dag för allmänheten. Över 300 besökare gjorde vandringen genom Grangärde kyrka som fått dekor och utstyrsel för att likna Betlehem. Det hela är en fri tolkning av bibelns berättelse om Jesu födelse. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Kamel med sin kameldrivare
Redan utanför kyrkan träffar besö- karna på både männi- skor och djur som inte finns där i vanliga fall.

På bilden ovan syns en kamel med ägare på väg att möta besökarna. Några fåraherdar finns också utanför kyrkan med sina får och när barn och vuxna närmar sig kyrkan möts de också av änglar som sjunger. Vandrarna tas där om hand av ledsagare som följer dem på hela vandringen genom kyrkan/Betlehem.
 
Skomakarens stånd
Längs Raka gatan träffar vandrarna på stånd med hantverkare och försäljare. Till höger ses en skomakar med sina verktyg och läder. Stickerska och tygförsäljare var grannar till skomakaren.
 
Änglar i skyn
Lite längre fram längs gatan hördes sång ifrån skyn. Det var små änglar som sjöng. De hade landat i det som vi brukar kalla predikstolen. Här stannade vandrarna gärna till för att lyssna till den vackra sången.
 
I slutet av Raka gatan luktade det gott av nybakat bröd. Doften kom från Betlehems bageri där besökarna gärna tog en ny paus och också fick någonting att äta.

Ett spännande stopp blev det vid Betlehems världshus. Längs vägen hade vandrarna hört talas om en gravid kvinna som ridit på en åsna och som sökte härbärge. Kunde hon finnas här? Världshus- värden sov men vaknade så småningom och talade om att det var fullt på världshuset och att kvinnan fortsatt längre ner efter gatan. 
 
Bakom kemelparke- ringen hördes också sång från ett stall där vandrarna tittade in. Inne i stallet fanns flera personer, också de tre män i vackra kläder som det berättats om längs vandringsvägen.

De var klädda i vackra sidenkläder och sjöng och berättade om sin vandring för att hitta en konung som skulle födas. De hade följt en stjärna i flera dagar och nätter och blivit ledda hit. 

Och där låg det nyfödda barnet - i en krubba. Men som vi ser på bilden längst ner har mannan Maria tagit upp gossen i sin famn medan pappa Josef sitter på andra sidan av krubban. Ovanför krubban lyser en stjärna... kan det vara den som ledde de tre vise männen hit? Här slutar i alla fall Betlehemsvandringen och historien som den berättar om.

tisdag 21 december 2010

Vintersolstånd, månförmörkelse och kallt

Det är den 21 december och snart midnatt och midvinter- nattens köld är hård: -24 grader högt upp på Malbacken brukar betyda -30 nere i byn. Det är kallare än genom- snittligt men det är förstås mitt i vintern.

För mindre än en halvtimme sedan, kl. 23.28 inträffade vintersolståndet. Jag undrar om den mekaniska modell av solsystemet med solen, jorden och månen som fanns i Saxdalens skola när jag gick där - finns den kvar? Det kallades Tellurium.

Tellurium
Jag minns inte exakt hur det såg ut men det var ganska likt telluriet till vänster. Jag tror att det var en foto- gen- eller spritlam- pa i mitten (solen) och en reflektor som kastade ljuset mot "jorden". Med en vev kunde man få jorden att rotera runt sin axel och "månen" att rotera runt jorden. Hela axeln mellan solen och  jorden/månen roterade också långsamt runt solen.

Tellariet gav på ett lättfattligt sätt en förklaring till varför vi har natt och dag, vinter och sommar, solförmörkelse och månförmörkelse. Det hela var som en spännande leksak.

Men tillbaka till verkligheten: Idag gick solen upp 09.03 och ner 14.52. Dagslängd: 5 timmar 49 minuter, årets kortaste dag. Dagen är den dag på året när en tänkt jordaxel genom Nordpolen lutar som mest från solen. Men nu vänder det! Under ett halvt år, ända fram till midsommar kommer jorden att snurra så att nordpolen kommer att luta alltmer mot solen. Visst är det härligt?
 
Till råga på allt har vi idag också haft en total månförmör- kelse. Det inträffar när jorden befinner sig mellan solen och månen så att månen kommer helt i jordens skugga. Så var det också idag men det var inte så lätt att se då månen var bara ett par grader över horisonten och gick ner innan förmörkelsen var över.
 
Men där ser man, det händer saker hela tiden. Det är inte bara vädret och temperaturen som ändras. Det händer annat också. Och redan under första veckan efter nyår, den 4 januari, kommer det en ny astronomisk händelse: en partiell solförmörkelse. Solen går då upp kl. 09.04 och då skymmer månen redan en hel del av solen. Solförmörkel- sen är som störst kl. 09.38 då månen skymmer ca. 4/5 av solens yta. Då har solen stigit till knappt 2 grader över horisonten. Kl. 11.00 då solen hunnit upp till knappt 6 grader över horisonten är solförmörkelsen över.

Under hela solförmörkelsen är solen lågt över horisonten och i sydöstlig riktning. Man bör helst befinna sig högt och ha fri sikt mot sydöst för att kunne se solförmörkelsen.
 
VARNING: Det är stor risk att förstöra eller skada synen om man tittar mot solen. Man måste vara extremt försiktig och aldrig titta direkt mot solen utan riktigt skydd. Det räcker inte med solglasögon!!! Svetsglasögon kan användas med försiktighet. Vid molnigt väder kan man eventuellt se förmörkelsen genom molnen. Men var försiktig! Synen kan vara bra att ha kvar också efter den 4 januari.
 
Nästa partiella solförmörkelse på våra trakter inträffar 20 mars 2015.

söndag 19 december 2010

Vi har mycket musik i Saxdalen, byn det sjunger om. Det har speglat sig också här i Saxdalen blogg. För mig är musik ett huvudintresse och jag tycker om all slags musik, också klassisk musik. Vi hade ju en klassisk tenor i vårt Folkets hus för drygt en vecka sen, Raymond Björling. Musik kan få mig att rysa, få gåshud och få tårarna att rinna, den kan ge mig mycket starka känslor av njutning.
 
En operasångerska som bjudit mig på den typen av känslor är Jackie Evancho. Om ni inte känner till henne kan det bero på att hon är så ung. Lyssna på videon här under och blunda och försök att gissa hennes ålder från hennes sång- röst. Jag kan garantera att ni gissar fel.
 

Den här videon har setts av "bara" 270 000 YouTube-besökare. Det beror på att den version av inspelningen jag valt är i Full HD-kvalitet. Samma inspelning men i den lägre upplösning, som i TV-sammanhang kallas HD Ready, har setts av över 2 230 000 tittare och det finns 2 300 videos med Jackie Evancho på YouTube.

Ja hon är bara 10 år gammal men redan operasångerska - världens yngsta. Jag har presenterat Jackie Evancho i min andra blogg, Olas blogg.  Den som vill höra henne sjunga duett med den kända (och fem gånger äldre) operasångerskan Sarah Brightman i den bloggen: Klicka här.

söndag 12 december 2010

Andra rockkonserten med The Cadillac Band i Saxdalens Folkets Hus

Den har varit över i några dagar nu, den andra och årets sista rockkonserten med The Cadillac Band i Saxdalens Folkets Hus. Jag var lite rädd att det enbart skulle kännas som en repris på den förra bejublade konserten men så blev det inte. Den här hade flera nya musiker och innehållet var ännu mer omväxlande än förra gången.

Hela kvällen genomsyrades av stor spelglädje och humor. Möjligen hajade publiken till när Raymond Björling antydde att han tänkte inleda med de två första akterna ur Rigoletto - ja, hör själva:



Den här konserten hade annonserats som Stor Jul show och Raymond Björling bjöd också på en känd julsång ur sin och sin farfars repertoar som tenorer: O helga natt, se och lyssna på den här.

Joe Esposito, (Klicka för förstoring)




En som varken spelade eller sjöng men som hade mycket att berätta under kvällen var Elvis Presleys närmaste vän och arbetskamrat från deras första möte under militärtjänst i Västtyskland till Elvis död: Joe Esposito.



Kan skepparkransen på bilden ovan tillhöra en Lasse Dahlkvist-kopia från trakten av Feskekörka i Göteborg och som på somrarna brukar spela dansmusik på Brännö brygga? Nej, nej, nej! Det är en av de stora inom USA-rocken, BB Cunningham som egentligen är basist men som är flexibel och i The Cadillac Band spelar piano och sjunger.
 
Vi kan inte visa hela kvällens framträdanden men vi gör som The Cadillac Band gjorde under kvällen: Vi öser på med lite mer rock-musik...




 
Alicia Helgesson har varit med i bandet sedan 2006.
 


Vår egen SaxdaleElvis har just blivit medlem i The Cadillac Band efter att ha deltagit e en veckas turné med bandet.



Alla verkade mycket nöjda med kvällen, både bublik och de som uppträdde. Men frågan är om inte Åke Dahlmnan, SaxdalsElvis ändå var den som var allra lyckligast. Han är ju den som ligger bakom de två konserter som The Cadillac Band bjudit oss på under hösten. Se hans tack till publiken här:

tisdag 7 december 2010

Smått och gott från Saxdalen

Saxdals-Elvis har kommit riktigt i ropet. Hela veckan från i går måndag till och med söndag deltar han i en turné med Cadillac Band  och många gamla rock-legender. För oss saxdalingar infaller höjdpunkten på lördag kväll när det blir stor gala i Saxdalens Folkets Hus. Länk till TCBs The Cadillac Band på webben finns här.
 
Åke Dahlman, som han heter privat, har många järn i elden och i fredags blev han uppmärksammad i lokalpressen som Ludvika kommuns första brandbussförare. Ja, Åke är ju en riktig viking och kör ofta under helgerna båt- bussar med masar och kullor till Viking Lines terminal vid Stadsgårds- kajen i Stockholm.  Den här fredagen blev han riktigt het i ludvikatrafiken när en brand utbröt i bussens motorrum.
  
Resan med den bussen slutade vid Mossplan innan några passagerare stigit på. En ersättningsbuss sattes in och resan till Stockholm kunde fortsätta. Den här veckan åker Åke i stället turné-buss. Det har ju också sina risker. Fråga sångkollegan Björn Skifs som råkade ut för en kollision med sin lastbil med instrument i en rondell i Borlänge i veckan.
 
Nya hastigheter. När Elvis kommer tillbaka till Saxdalen gäller nya hastighetsgränser som vi inte riktigt hunnit vänja oss vid. När vi kommer in i Saxdalen från söder är vi vana vid att sakta ner till 70 km/tim men nu får vi bromsa ännu lite mer tills vi kommer ner till 60. Men den hastigheten kan vi sedan hålla ända ner till Saxenkiosken. Fortsätter man sen förbi kiosken ut på Storfars raka blir det 80 km/tim.
 
För oss som ska upp på Saxenvägen från Malbacken är det här en klar försämring, särskilt i vinterväglag. Det tar inte många sekunder för en bil som kommer fram ur kurvan vid Elim-kapellet innan den är framme vid Malbacksvägen. I vinterväglag tar det också flera sekunder att komma igång i uppförsbacken från Malbacksvägen och få upp någon fart på Saxenvägen.
 
Julklappstips. Ännu finns det några biljetter kvar till rock- konserten på lördag. Likaså finns det fortfarande exemplar kvar av den 100-sidiga specialskriften:
RÄVVÅLA-SAXDALEN genom tiderna .
Båda kan köpas i Saxenkiosken.
  
En annan julklapp kan vara den senaste utgåvan, Nr 41 av GRÄNGE - årsskrift för hembygdsintresserade 2010.

lördag 4 december 2010

Idrottshuset i Örebro

Vad har Idrottshuset i Örebro med Saxdalen att göra? Kanske inte mycket men för mig personligen har Idrottshuset varit som ett nav dit jag kommit flera gånger också innan jag flyttade till Örebro 1992.
 
Idrottshuset i Örebro
Första gånger jag besökte Idrottshuset var för att se och höra en jazzkonsert med Louis Armstrong. Jag har skrivit om den resan i Olas blogg: Klicka här
 
Nästa gång jag åkte till Idrottshuset i Örebro var några år senare. Då åkte jag och en skolkamrat på realskolan i Grängesberg med Grängesbergs Damhandbollslag till Örebro. De spelade en match där. Om jag minns rätt var det en söndag när vi varit i Gränges Folkets Park och dansat på lördag. Där fick vi nog vår första kontakt med damhandboll. Om vi blev bjudna att följa med eller om vi fick tillåtelse att följa med minns jag inte.
 
Hur var den resan? Jo, den var trevlig och trång. Ett helt damhandbollslag plus min kompis och jag i en folkvagnsbuss. Men vi kom både dit och hem helskinnade.
 
Som lärare vid Uppsala universitet fick jag åka till Örebro för att undervisa i Idrotts- huset! Ämnet var inte idrott utan statistik. Örebro hade ingen högskola ännu men Uppsala universitet bedrev undervisning i mindre skala i några lokaler i Idrottshuset. Kursen jag hade ingick i det som då kallades 1 betyg i pedagogik, numera 20 poäng.

Första gången jag besökte Idrottshuset sedan jag flyttat till Örebro var när det anordnades Svenskt mästerskap i latin- amerikansk dans. Då var jag där som åskådare.
 

Senast jag var i Idrottshuset var i juni 2007 när min sambos yngsta dotter Valentina tog examen vid Engelska skolan i Örebro. Här en bild från examensceremonin inne i Idrotts- huset. Klicka på bilderna för förstoring!


Här ses vi nedanför ingången till Idrotts- huset efter skolavslutningen. Valentina med den engelska examenshatten.